Om asiatamerikaner är så smarta, hur kommer det sig att de inte har någon makt eller något inflytande?

Asiatisk-amerikaner får bra resultat på standardiserade tester. Detta är både en stereotyp och en sanning. Så skolor som antar främst på grund av standardiserade tester och betyg tenderar att ha många asiater.

I Kalifornien, där ett väljarinitiativ förbjöd rasföreträde vid antagning, är nästan hälften av studenterna vid de bästa offentliga universiteten, UC-Berkeley och UCLA, nu asiater. I Ivy League, som behåller alla traditionella preferenser för missgynnade minoriteter, idrottare och alumner, är inskrivningen till grundutbildningen fortfarande oproportionerligt stor, mellan 15 och 20 %, asiatisk på grund av akademiska prestationer.

Stuyvesant High School, en offentlig elitgymnasieskola i New York City som är en matarledning till de bästa högskolorna och universiteten, antar enbart på grundval av testresultat. Så i en stad med mindre än 13 procent asiater är 72 procent av eleverna på Stuyvesant asiater.

Nu kan man kanske dra slutsatsen att även om asiater bara utgjorde 4,8 procent av USA:s befolkning vid 2010 års folkräkning har de troligen en oproportionerligt stor del av makten och inflytandet i USA på grund av sina utbildningsmässiga prestationer. Men så verkar inte vara fallet.

Enligt en mycket omdiskuterad artikel i New York Magazine av Wesley Yang berättar statistiken en annan historia. I artikeln citeras olika studier som visar att mindre än 1 % av företagsledarna och styrelseledamöterna i USA är asiater, och endast 2 % av universitetspresidenterna. Endast nio av Fortune 500:s vd:ar är asiater.

Även inom specifika områden med många asiatiska amerikaner är de koncentrerade i de lägre leden. Även om en tredjedel av programvaruingenjörerna i Silicon Valley är asiater, utgör de endast 6 % av styrelseledamöterna och 10 % av företagsledarna i Bay Area’s 25 största företag. Vid National Institutes of Health, där 21,5 % av forskarna är asiater, är endast 4,7 % av laboratorie- eller filialcheferna asiater.

Slutsatsen i artikeln är att även om utbildningsresultat hjälper asiater att få bra instegsjobb har de inte haft någon större framgång när det gäller att ta sig upp till ledande positioner i organisationer och i det amerikanska samhället.

Så finns det någon form av “bambustak” som asiater inte kan stiga över? Och i så fall, vad består det av? Finns det antingen medvetna eller omedvetna fördomar eller stereotyper i arbetet? Eller finns det aspekter av den asiatiska kulturen som hindrar avancemang?

Är asiater kulturellt tränade att arbeta hårt i förhoppning om att förtjänster kommer att erkännas och belönas, utan att behöva ägna sig åt normal självpromovering? Är asiater långsamma med att förstå vikten av att vara sympatiska och vänliga, att föra småprat med arbetskamrater och att följa med på sport? Saknar de grundläggande sociala färdigheter? Känner de sig rädda eller illojala när det gäller att söka löneförhöjningar och befordringar?

I New York Magazine-artikeln fortsätter artikeln utförligt om omfattningen av asiaternas misslyckande med att höja sig och olika sociologiska och psykologiska spekulationer om vad problemen kan bero på. Min egen förklaring till det beskrivna fenomenet bygger på verkligheten att asiatiska amerikaner är oproportionerligt många invandrare, eller växer upp i invandrarfamiljer, och därför naturligt återspeglar och införlivar invandrares värderingar och kultur.

Från slutet av 1800-talet till mitten av 1900-talet förbjöds asiater att invandra till Förenta staterna. Chinese Exclusion Act upphävdes inte förrän 1943, och uteslutningen av andra asiatiska nationaliteter upphävdes inte förrän flera år senare. Det etniska kvotsystemet tillät då endast ett mycket litet antal asiatiska invandrare i proportion till deras andel av den befintliga amerikanska befolkningen. Det etniska kvotsystemet ersattes inte med en mindre diskriminerande invandringsbegränsning förrän 1965.

Om man frågar de flesta asiatiska amerikaner när deras familjer kom till USA kommer svaret till överväldigande del att vara någon gång efter 1965, och oproportionerligt mycket under de senaste decennierna. Så jag tror att det till synes komplicerade problemet med “bambustaket” till stor del kan reduceras till de förutsägbara problemen med invandring och assimilering.

Jag är rimligen övertygad om att i takt med att asiater blir mer kulturellt assimilerade kommer de att bli lika uppåtsträvande som alla andra grupper av amerikaner. De kommer att behärska konsten att vara vänliga och sympatiska, att skapa nätverk och föra småprat, att hänga med i och åtminstone låtsas vara intresserade av sport och att bedriva lobbyverksamhet och be om befordringar och löneförhöjningar.

De kommer också att anta andra amerikaners matvanor och kommer att kämpa med samma vikt- och hälsoproblem som andra amerikaner. Och så småningom kommer även deras resultat på standardiserade prov att närma sig det nationella genomsnittet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.