Det har i dagarna blivit ganska populärt i medierna med ordet “devolvera”. Med några dagars mellanrum stöter jag på ordet i en nyhetsrapport eller en tryckt artikel. Författarna använder ordet i betydelsen nedgång, försämring, nedgång, degenerera, förfall eller regress. Några exempel är:
– “Låt inte en anställningsintervju utvecklas till en debatt.”
– “Benghazi-kommitténs utfrågningar har utvecklats till politisk teater.”
– “Delar av Baltimore utvecklades snart till kaos.”
– “Vi undrar om showen kommer att utvecklas till ett avsnitt av Celebrity Wife Swap.”
Detta är främst ett amerikanskt fenomen. I Storbritannien hänvisar ordet “devolve” till en process för att decentralisera regeringsbefogenheter. Det pågår en diskussion i det landet om vilka aspekter av den nationella regeringsmakten som bör överföras (“devolveras”) till regionala parlament eller lokala råd. Detta är naturligtvis en helt annan betydelse av ordet än vad som framgår av exemplen ovan. Medan den brittiska användningen av ordet kan verka lite märklig (särskilt för amerikaner), är det den amerikanska användningen av ordet som får mig att krypa ihop.
Användningen av “devolve” i stället för “degenerera” är en ganska ny trend. Om jag tittar i en ordbok från 40 eller 50 år sedan finns det inget omnämnande av denna användning av ordet. Men i dag kan jag hitta ordböcker som definierar “devolvera” som “att gradvis gå från ett avancerat tillstånd till ett mindre avancerat tillstånd”. En annan ordbok säger uttryckligen “motsatsen till ‘evolve'”. För det mesta har jag inget emot förändringar i användningen av ord (vilket naturligtvis är en typ av utveckling). Ordens betydelse kommer naturligtvis att förändras med tiden, och nya definitioner kommer att dyka upp – vilket är helt okej för mig. Men jag måste dra gränsen när en ny betydelse bygger på en vetenskaplig felaktighet – och när den nya användningen av ordet bidrar till att upprätthålla denna felaktighet.
Ordet “utvecklas” – i allmän bemärkelse – betyder att förändras eller utvecklas gradvis. Man kan till exempel säga att USA:s smak för populärmusik har utvecklats avsevärt under de senaste 50 åren. Därför är den verkliga motsatsen till “utvecklas” att förbli oförändrad. Den nya användningen av ordet “devolve” har dock inte uppstått på grund av denna allmänna betydelse av “evolve”, utan på grund av populära föreställningar om biologisk evolution – ofta kallad darwinistisk evolution. I den populära föreställningen är den biologiska utvecklingen en linjär utveckling från ett underlägset tillstånd på låg nivå till ett överlägset tillstånd på hög nivå. Det är som att befinna sig på ett järnvägsspår. Om man färdas i den normala riktningen på spåret, så avancerar man till ett högre tillstånd. Men om man tar spåret i fel riktning, så går man tillbaka till ett lägre tillstånd. I den här modellen är det att gå i normal riktning att utvecklas, och att gå i motsatt riktning är därför att “devolvera”. Analogt kan därför varje nedgång till ett mindre önskvärt tillstånd beskrivas med ordet “devolvera”.
Tyvärr bygger detta tankesätt på ett missförstånd av vad biologisk evolution är och hur den fungerar. Evolution är inte nödvändigtvis lika med framsteg eller innebär att man klättrar till ett högre tillstånd. Evolution är helt enkelt en långsam förändring. Om en art genomgår evolution förändras arten per definition något – men det finns inget krav på att det nya tillståndet måste vara “högre” än det tidigare tillståndet. Till exempel finns det i världen i dag någonstans mellan sex och tio miljoner arter av insekter. Var och en av dessa arter skiljer sig till viss del från de olika insektsarter som levde på jorden för 30 miljoner år sedan. Men betyder det att varje art som lever i dag är “högre” än den ursprungliga arten för 30 miljoner år sedan? Absolut inte! Det betyder helt enkelt att arterna har förändrats med tiden, främst som en anpassning till förändrade lokala förhållanden eller på grund av en flytt till en ny plats. Det lokala klimatet kan till exempel ha blivit varmare eller kallare eller fuktigare eller torrare, eller nya födokällor kan ha blivit tillgängliga, eller nya rovdjur har dykt upp – och arten har överlevt eftersom den har anpassat sig till dessa förändringar. De individer som bäst tolererade eller drog nytta av de nya förhållandena förde sina gener vidare till efterföljande generationer.
Föreställningen om evolutionen som ett linjärt spår är likaså en allvarlig missuppfattning. Evolutionen sker ganska ofta i episoder av “adaptiv strålning”, där en befintlig art ger upphov till flera nya arter som samexisterar, åtminstone under en tid. Var och en av de nya arterna kan i sin tur ge upphov till flera nya arter. Om man skulle skissera denna process skulle den se ut som ett förgrenat träd. Samtidigt pågår en ständig utrotningsprocess där befintliga arter försvinner. Detta innebär att i vårt träddiagram leder många grenar och kvistar till återvändsgränder. Dessa två processer – evolution och utrotning – verkar samtidigt, vilket resulterar i en ständigt skiftande balans mellan arterna i världen, särskilt när man ser på en tidsram som består av miljontals år. Resultatet är verkligen inte linjärt.
Darwins finkar utgör ett utmärkt exempel på adaptiv strålning. På Galapagosöarna finns det 14 arter av finkar som alla har härstammat på bara några få miljoner år från en gemensam stamart. Dessa 14 arter skiljer sig åt i flera fysiska egenskaper, varav den mest uppenbara är näbbarnas storlek och form. Dessa skillnader har gjort det möjligt för de olika arterna att specialisera sig på olika födokällor. I själva verket har varje ny art kunnat utnyttja en resurs som tidigare varit underutnyttjad och därmed fått en fördel. Detta var verkligen inte en linjär process, och det skulle vara långsökt att betrakta någon av arterna som “högre” än de andra.
Science fiction har spelat en roll när det gäller att vidmakthålla myterna om den biologiska evolutionens natur. De flesta av oss har sett minst ett – och oftast många – TV-program och filmer där forskare arbetar för att “påskynda evolutionen”. Vi kan till exempel se en volontär kliva in i en kammare med många rattar och blinkande lampor. Den närvarande vetenskapsmannen gör några justeringar och startar sedan maskinen. Några minuter senare stiger volontären ut och har “utvecklats” med miljontals år. Kanske har volontären nu ett enormt huvud för att rymma en gigantisk hjärna. Och naturligtvis har volontären nu fått flera superkrafter.
Denna vision av vetenskapliga framsteg är naturligtvis behäftad med fel. Evolutionen verkar på artnivå, inte på individnivå. Ingen enskild individ har alla nödvändiga gener för att föra arten vidare in i framtiden. Evolutionen fungerar därför att individerna i en art har något olika uppsättningar av gener från varandra, vilket ger en enorm pool av potentiellt användbara egenskaper. Men den mest kritiska bristen i detta TV-scenario är idén att en arts utveckling är förutbestämd av ett befintligt, linjärt spår till ett framtida tillstånd – och att man helt enkelt behöver hoppa in på det spåret och öka hastigheten. I stället bestäms evolutionen delvis av vilka slumpmässiga nya gener som skapas genom framtida mutationer, och delvis av de framtida förhållanden som artens ättlingar kommer att uppleva. En mycket liten andel av de muterade generna kommer att ge fördelar under dessa framtida förhållanden, och dessa nya gener kommer därför att överleva och föras vidare till senare generationer.
Det är dock inte bara science fiction som målar upp en missvisande bild av evolutionen. Tyvärr har vårt utbildningsmaterial ofta framställt evolutionen som en linjär väg till ett överlägset tillstånd. De flesta av oss, om vi tänker på ett specifikt exempel på evolution, tenderar att tänka på något av följande fall:
1) Utvecklingen av vår egen art – Homo sapiens – från en tidig hominid förfader
2) Utvecklingen av den moderna hästen från den lilla förfadern Eohippus
När vi tänker på något av de båda exemplen föreställer vi oss ofta att artens (människans eller hästens) utveckling är helt linjär, utan några grenar. Detta beror på att vi har sett bilder i böcker, eller utställningar på museer, som presenterar denna utveckling som en linjär, oförgrenad sekvens. Verkligheten är dock helt annorlunda. Både människan och hästen har komplicerade släktträd, där det ofta fanns många besläktade arter som levde samtidigt i världen och som gav upphov till många andra arter, varav de flesta så småningom dog ut. Om du tar en titt på en modern lärobok eller en modern museiutställning visas denna komplexitet numera vanligtvis. Men de äldre, felaktiga modellerna finns kvar i våra sinnen och i vår kultur och förvränger allvarligt vårt tänkande.
Och ändå, när vi jämför moderna människor eller hästar med deras förfäder kan vi inte låta bli att dra slutsatsen att evolutionen har gjort oss “bättre”. Dagens hästar är trots allt mycket större än Eohippus, och människorna är klart mer intelligenta än våra apliknande föregångare. Dessutom är både människor och hästar mycket mer komplexa än något som levde för 500 miljoner år sedan. Vi gillar att tro att större är bättre och att mer komplex är bättre. Vi tvivlar verkligen inte på att smartare är bättre. Så bevisar inte detta att evolutionen alltid gör en art “bättre” – att den förflyttar oss (eller någon annan art) mot en “högre nivå”?
Denna tankegång har flera brister, men det största problemet är att den är så människocentrerad. Vi gillar att föreställa oss själva, i vårt nuvarande tillstånd, som toppen av allt liv, överlägsna allt som för närvarande existerar eller någonsin har existerat. Och vad är det objektiva måttet på denna överlägsenhet? I ett helt cirkulärt resonemang anser vi att allt som skiljer oss från de tidigaste formerna av liv måste vara ett tecken på överlägsenhet. Vi är mycket större, mer komplexa och smartare än jordens tidigaste livsformer – och därför måste det faktum att vi är större, mer komplexa och smartare bevisa att vi är överlägsna. Eftersom evolutionen gjorde oss till vad vi är idag, och eftersom vi tror att evolutionen oundvikligen resulterar i en “bättre” art, borde evolutionen därför så småningom leda till att alla arter blir större, mer komplexa och smartare.
Men varje objektiv analys visar att så inte alls är fallet. Evolutionen har lett till en allt större mångfald av liv på jorden – mångfald i storlek, komplexitet, intelligens och många andra egenskaper – men den har absolut inte drivit alla framgångsrika arter till att bli större, smartare eller mer komplexa. Det finns en del otroligt framgångsrika organismer där ute, t.ex. de kanske en miljon bakteriearter, som snabbt utvecklas som svar på nya förhållanden, men som ändå förblir små, enkla och dumma. När det gäller storlek finns det gott om arter som framgångsrikt har anpassat sig till nya förhållanden genom att bli mindre. De mest kända exemplen handlar om djur som har anpassat sig till livet på öar, men i själva verket tenderar de minsta exemplen av nästan alla former av liv att vara mindre än vissa av sina förfäder.
När det gäller komplexitet härstammar delfiner och valar från landlevande djur som hade ben – komplexa strukturer som senare utvecklades till enkla fenor och fluglar. Men vi skulle inte säga att delfiner och valar är sämre än sina förfäder, eller att dessa arter har “utvecklats”, bara för att deras lemmar har blivit mycket enklare. Faktum är att enkelheten skulle kunna ses som överlägsen i det här fallet. Vi skulle inte heller säga att människan har blivit sämre för att våra blindtarmar inte längre fungerar, eller för att vi har förlorat förmågan att syntetisera C-vitamin i våra kroppar. Det är sant att det i det långa loppet kan ha varit till hjälp att behålla båda dessa förmågor – men när vi förlorade dessa egenskaper hade det ingen betydande inverkan på vår förmåga att överleva under de förhållanden som rådde vid den tiden.
När det gäller intelligens finns det säkert vissa djurarter (inklusive människor) som har blivit mer framgångsrika genom att bli smartare. Men för 99,999 procent av arterna av liv på jorden är intelligens ingen evolutionär faktor alls. Vi anser inte att en ek är smartare än sina förfäder, eller att en brödmögel är smartare än sina föregångare – trots att båda representerar mycket framgångsrika exempel på evolution.
Trots allt detta klamrar vi oss fast vid den populära myten att evolutionen är en linjär väg till ett högre tillstånd – snarare än en gradvis förändring av något slag – och att evolutionen med nödvändighet är en form av framsteg, som leder till något som i sig är överlägset eller bättre. Få människor ser evolutionen för vad den är – en serie anpassningar som helt enkelt ökar oddsen för överlevnad under rådande, lokala förhållanden. Vårt insisterande på att evolutionen leder till “bättre” är i grunden en moralisk bedömning. När allt kommer omkring är “bättre” den komparativa formen av ordet “bra”. Om något är bättre har det större godhet. Och om evolutionen oundvikligen leder till godhet, så måste varje förändring som resulterar i en subjektiv försämring – det vill säga producerar ett tillstånd eller en kondition som vi ogillar – vara motsatsen till evolutionen.
Som ett resultat av detta omfamnar vi gladeligen den falska idén att motsatsen till “utvecklas” är “degenereras”, och att det därför är meningsfullt att använda “devolvera” som en synonym för det ordet. Men eftersom denna användning av ordet inte bara avslöjar en missuppfattning av vetenskapen, utan också vidmakthåller denna missuppfattning, skulle jag ödmjukt vilja föreslå att vi alla använder orden “degenerera” eller “nedkomma” i stället för “utvecklas”:
– “Låt inte en anställningsintervju urarta till en debatt.”
– “Benghazi-kommitténs utfrågningar har urartat till politisk teater.”
– “Delar av Baltimore urartade snart till kaos.”
– “Vi undrar om showen kommer att urarta till ett avsnitt av Celebrity Wife Swap.”
Alternativt, beroende på sammanhanget, skulle man kunna använda orden “decline”, “degrade”, “decay” eller “regress”. Men låt oss överlåta ordet “devolve” till britterna, för användning i deras debatt om den rätta fördelningen av regeringsmakten. Har jag några som vill ta emot detta förslag?