Ornithogalum beskrevs ursprungligen av Linné 1753, med 12 arter som han placerade i Hexandria Monogynia (sex ståndare, ett karpell). När Michel Adanson 1763 bildade familjen Liliaceae placerade han Ornithogalum där, där den i stort sett förblev tills denna mycket stora familj styckades upp mot slutet av 1900-talet. Närmare bestämt inkluderade han släktet med lökarna (numera Allioideae).

På 1870-talet, som Baker beskriver i sin revidering av familjen, hade taxonomin för Liliaceae blivit omfattande och komplicerad. Baker placerade Ornithogalum i stammen Scilleae, en av åtta stammar som han delade in Liliaceae. Han delade sedan upp släktet ytterligare i sju undersläkten. Av dessa motsvarar den första, Heliocharmos, den moderna Ornithogalum sensu stricto, med 23 arter.

Senare, i Storbritannien, publicerade Bentham och Hooker sin volym om Liliaceae på latin 1883. De delade in familjen i 20 stammar och placerade Ornithogalum i stammen Scilleae tillsammans med 19 andra släkten och angav att 70 arter fanns. I den tyska litteraturen färdigställde Englers taxonomiska system sin klassificering av Liliaceae 1888. Han delade in familjen i 12 underfamiljer och underordnade stammar. Ornithogalum placerades då i underfamiljen Lilioideae och stammen Scilleae tillsammans med 21 andra släkten. De 70 arterna av Ornithogalum delades sedan vidare in i sex sektioner, där sektionen Heliocharmos motsvarar Bakers undersläkte.

Ornithogalum är ett av fyra släkten i stammen Ornithogaleae, den största stammen inom underfamiljen Scilloideae i Asparagaceae. Historiskt behandlades den som en del av underfamiljen Ornithogaloideae i Hyacinthaceae, numera föråldrade termer. Den föredragna behandlingen är att betrakta Hyacinthaceae som underfamiljen Scilloideae av Asparagaceae. De ursprungliga underfamiljerna inom Hyacinthaceae blev stammar i underfamiljen Scilloideae. Således blev underfamiljen Ornithogaloideae stam Ornithogaleae.

Den exakta taxonomin för Ornithogaloideae/Ornithogaleae har varit problematisk åtminstone sedan Linnés tid. Ornithogaloideae var en av fyra större klasser inom Hyacinthaceae. Genom en fylogenetisk analys har hela denna underfamilj sammanfattats i släktet Ornithogalum med cirka 300 arter. Denna reducering sensu lato av Spetas 14 släkten till ett enda var inte allmänt accepterad, även om de var polyfyletiska, och hade ett antal problem. (Detta hade också till följd att Galtonia eliminerades som ett släkte, under vilket ett antal Ornithogalum-arter fortfarande säljs.)

Fortsatt analys med bredare provtagning (70 jämfört med 40 taxa) och en tredje plastidregion (matK) avslöjade förekomsten av tre klader (A, B och C) inom Ornithogaleae/Ornithogalum. Följaktligen föreslogs en ny klassificering med tre stammar och fyra släkten, där Ornithogalum motsvarade kladden C, placerad i stammen Ornithogaleae, men ytterligare uppdelad i undersläkten och sektioner, med 160 arter. Galtonia bibehölls som ett taxon, men på subgenusnivå. Ett alternativt tillvägagångssätt föreslogs genom att kombinera plastidgensekvenser med nukleära DNA-sekvenser, morfologi och biogeografi. Detta stödde Mannings klad C inom vilken Ornithogalum ingick, men det mycket stora subgenus Ornithogalum konstaterades fortfarande vara heterogent, vilket de hade hanterat genom att behandla det som sju sektioner. I denna studie föreslogs att Manning et al. skulle vända sensu lato (klumpning) och återgå till separata släkten (uppdelning) och därmed återuppliva Galtonia.

Med sensu stricto-klassificeringen av Martinez-Azorin et al. (2011) minskas antalet arter till 50, vilket ursprungligen föreslogs av Speta. Därför måste alla överväganden om släktet undersökas för att avgöra om de avser sensu stricto, de 50 arter som Speta (1998) och Martinez-Azorin et al. (2011) betraktade, eller sensu lato, det mycket större släkte som Manning et al. (2009) tänkte sig.

SubdivisionEdit

Detta mycket stora släkte har länge varit uppdelat i många undersläkten. Flora Europaea (1980) listar 15 undersläkten, varav många vid olika tidpunkter har varit separata distinkta släkten. Efter att ursprungligen ha subsumerat alla Ornithogaleae-släkten till det enda släktet Ornithogalum, har Manning et al. (2009) senare delat upp detta nu mycket stora släkte i fyra undersläkten efter att ha återuppväckt tre av de ursprungliga subsumerade släktena (Albuca, Pseudogaltonia, Dipcadi). Enligt deras förslag har släktet följande struktur:

• subgenus Avonsera (Speta) J.C.Manning & Goldblatt (monotypisk: Ornithogalum convallarioides)
• subgenus Galtonia (Decne.) J.C.Manning & Goldblatt (7 arter)
• subgenus Aspasia (Salisb.) Oberm. (30 arter)
• subgenus Ornithogalum (7 avdelningar, 120 arter)

SpeciesEdit

Av de cirka 180 arterna är de mest kända O. umbellatum, O. saundersiae, O. arabicum och O. thyrsoides.

• Ornithogalum arabicum (Star-of-Bethlehem)
• Ornithogalum dubium (Sun star, gul chincherinchee)
• Ornithogalum maculatum (Ornithogalum maculatum (Ornithogalum maculatum)
• Ornithogalum narbonense (Pyramidal star-of-Bethlehem)
• Ornithogalum nutans (Drooping star-of-Bethlehem)
• Ornithogalum pyrenaicum (Bath asparagus/Prussian asparagus/spiked star-of-Bethlehem)
• Ornithogalum saundersiae (Jättestjärna)
• Ornithogalum thyrsoides (Stjärna)
• Ornithogalum umbellatum (Stjärnstjärna) Typiska arter

Arter som tidigare placerats i Galtonia är bland annat:

• Ornithogalum candicans (Baker) J.C.Manning & Goldblatt (Sommarhyacint, Kaphyacint)
• Ornithogalum princeps (Baker) J.C.Manning & Goldblatt
• Ornithogalum regalis (Hilliard & B.L.Burtt) J.C.Manning & Goldblatt
• Ornithogalum saundersiae Baker
• Ornithogalum viridiflorum (I.Verd.) J.C.Manning & Goldblatt

EtymologiEdit

Namnet Ornithogalum härstammar i slutändan från ornis, genitiv ornithos (ὄρνις, genitiv ὄρρνιθος) och gala (γάλα), de antika grekiska orden för “fågel” och “mjölk”. Namnet tros hänga samman med blommornas vita färg; hos vissa arter påminner de om fågelspillning. I det antika Grekland användes namnet ornithogalon (ὀρνιθόγαλον) för första gången om Ornithogalum umbellatum. Den möjliga (icke-attesterade) alternativa formen i antik grekiska, ornithogalē (ὀρνιθογάλη) verkar vara källan till det klassiska latinska ornithogale som används av Plinius den äldre.

.