Den stora bläckfisken (Magnapinna) är en av de mest svårfångade varelser som vi känner till.

Den lever i havets permanent mörka djup och är extremt sällsynt, med endast ett dussin bekräftade observationer världen över.

Nu har storfenbensbläckfiskar för första gången setts utanför Australiens kust, inte bara en gång, utan fem gånger – och varje observation gällde en annan individ. Det räcker inte för att kalla regionen för en Magnapinna-hotspot, men de nya observationerna har avslöjat nya beteenden, vilket understryker vikten av att fånga bilder av djuphavslivet i dess naturliga miljö.

“Dessa observationer, de första från australiska vatten, har stärkt hypotesen om en kosmopolitisk utbredning och indikerat en lokalt klustrad utbredning med bläckfiskar som hittas i nära rumslig och tidsmässig närhet till varandra”, skriver forskarna i sin artikel.

Bigfinbläckfiskar är märkliga och eldröda varelser. Deras kroppar ser ganska typiska ut för en bläckfisk, även om de har mycket större fenor än vad som är vanligt. Men deras armar och tentakler är verkligen märkliga och har överraskande långa trådar, vilket gör att lemmarna når längder på över 8 meter (26 fot), många gånger längre än bläckfiskens kropp. Lämningarna hålls ut i en vinkel vinkelrätt mot kroppen och ger den också ett märkligt “armbågsformat” utseende.

Då de lever i den bathypelagiska zonen, mellan 1 000 och 4 000 meters djup, är det inte lätt för oss att studera dessa bläckfiskar. På detta havsdjup tränger solljuset aldrig in och vattentrycket är förkrossande.

Hur som helst kan fjärrstyrda fordon ta sig dit människor inte vågar gå, och under de senaste decennierna har observationer successivt trillat in.

Det var just sådan utrustning som havsforskare använde sig av för att utforska djupvattnet utanför Australiens sydkust. I en region som kallas Great Australian Bight, där man nästan inte visste någonting om djuphavsfaunan, använde forskarna fjärrstyrda fordon och en bogserad kamera från Marine National Facility’s forskningsfartyg Investigator som en del av ett intensivt forskningsprogram för att katalogisera livet långt under vågorna.

Vid fem olika tillfällen dök storfenbensbläckfiskar upp på de bilder som instrumenten fick fram.

Den bogserade kameran fångade två bläckfiskar och filmade dem i fyra sekunder vardera på 2 110 och 2 178 meters djup, på en plats i november 2015. De två observationerna skedde med cirka 12 timmars mellanrum.

ROV:en upptäckte tre bläckfiskar på en annan plats i mars 2017 på 3 002, 3 056 och 3 060 meters djup. Eftersom ROV:en är mer flexibel kunde den följa bläckfiskarna och ta längre videofilmer av varje bläckfisk; den längsta var knappt tre minuter. Alla tre observationerna skedde inom en 25-timmarsperiod.

Morfologiska mätningar med parade lasrar tyder på att var och en av de fem bläckfiskobservationerna var en separat individ.

“Dessa observationer är de första registreringarna av Magnapinna-bläckfiskar i australiensiska vatten, och de är mer än dubbelt så många som de kända registreringarna från södra halvklotet”, skriver forskarna i sin artikel.

Och trots det var observationerna sällsynta: undersökningen sträckte sig över 350 kilometer av Great Australian Bight och spelade in 75 timmars video. Djuren sågs bara på dessa två platser under dessa två tidsramar.

“Alla observationer av Magnapinna sp. i Great Australian Bight gjordes i områden med övervägande mjuka sediment, i terrängen av erosionskanaler på nedre sluttningen och i den övre delen av en undervattensklyfta”, skriver forskarna.

“Ubåtscanyoner och liknande inskjutna objekt stöder ofta hög produktivitet och mångfald i djuphavet, och dessa platser kan återspegla livsmiljöpreferenser hos Magnapinna sp.”

Men även om observationerna var korta gav de ändå observationer av några av bläckfiskarnas beteenden. Det fanns förstås den karakteristiska “armbågsposen” med tentaklerna utsträckta utåt och sedan böjda i en nästan 90-graders vinkel. Tidigare hade detta oftast observerats när bläckfisken var vertikal, men de nya filmerna visade denna pose i horisontellt läge.

Då tentaklerna verkar vara ganska klibbiga skulle detta kunna vara ett matningsbeteende, där man väntar på att någon olycksalig varelse ska stöta sig mot de långa lemmarna likt en insekt mot ett flugpapper, men vi har fortfarande inte tillräckligt med information för att kunna avgöra detta med säkerhet.

Ett annat beteende som teamet observerade var att bläckfisken höll en arm vinkelrätt mot kroppen medan den förflyttade sig från ett horisontellt till ett upprätt läge. Detta liknar rörelsen med ryggarmens krökning som ses hos ett antal bläckfiskar, men varför storfenbensbläckfiskarna gör det är fortfarande ett mysterium.

I ett helt nytt beteende såg forskarna också att en av bläckfiskarna rullade ihop sina trådar nära kroppen. Den enda bläckfisk som tidigare setts göra något liknande var den avlägset besläktade Vampyroteuthis infernalis, en annan badpälslevande varelse som använder sina trådar för att äta.

“Även om det finns uppenbara skillnader mellan V. infernalis’ och Magnapinna-bläckfiskens trådlika bilagor … …kan det vara så att spolningsbeteendet utgör en effektiv biomekanisk lösning för att dra in så långa, tunna trådar”, skriver forskarna.

Det är fascinerande, lockande saker – ny information som belyser hur lite vi vet om dessa märkliga, tysta varelser och den djupa, mörka undervattensvärlden som de bebor.

Förskningen har publicerats i PLOS One.