En av trädet myrarterna, slavmyran (Formica sanguinea), är en social parasit. Efter att ha tagit sig in i boet hos mindre myrarter som Formica fusca dödar slavmakaren värddrottningen och “förslavar” de kläckande arbetarna för att ta hand om sin egen avkomma.

Matstöld, eller kleptoparasitism, är när ett djur skaffar sig sin mat genom att stjäla byten som dödats av ett annat djur. Matstöld har den fördelen att ett djur kan äta byten som det kanske inte hade kunnat döda annars. Det kan också spara den energi och potentiella fara som det innebär att ta itu med bytet. Medlemmar av kråkfamiljen använder ofta denna strategi, liksom rovfåglar. Bland de däggdjur som en gång fanns i kaledoniska skogen skulle brunbjörnen (Ursus arctos) och vargen (Canis lupus) också ha stulit byten. Vargar kan driva bort lodjur (Lynx lynx lynx) eller rovfåglar från ett byte, och björnar kan se bort från alla andra rovdjur!

Parasitoider är parasiter som så småningom dödar sin värd. De befinner sig någonstans mellan rovdjur och parasit. Det finns många parasitoida getingar, t.ex. den rubintaggade, eller gökgetingen (Chrysura hirsuta) som lägger sina ägg i yngelcellerna i masonbiets (Osmia uncinata) bon. Getinglarverna livnär sig sedan på binas larver.

Mer än man tror

Ett djur kan vara värd för ett stort antal parasiter. Precis som det också är fallet med mutualistiska relationer, när vi ser ett enskilt djur ser vi i själva verket ett helt samhälle av livsformer. Till exempel har kronhjortens (Cervus elaphus) parasiter studerats ganska väl, och hjorten tjänar som en bra illustration av det spektrum av parasiter som kan bo hos ett djur.

Av de inre eller endoparasiterna finns leverflundror (Fasciola hepatica), en mängd olika maskar och mikroskopiska tarmparasiter. Till de yttre eller ektoparasiterna hör fästingar, hjortkottar (Lipoptena cervi) och larverna av näsbottenflugan (Cephenemyia auribarbis).

Transmission

Från virus till fästingar har parasiter ett brett spektrum av strategier för att sprida sig från värd till värd. Löss, till exempel, överförs vanligtvis när två värdar kommer i kontakt med varandra. Loppor kryper och hoppar över relativt långa sträckor medan fästingar kryper upp på toppen av en bit växtlighet, t.ex. en brakstam, och väntar på att en förbipasserande värd ska stryka förbi. Rost och mjöldagg överförs genom sporer, och vissa parasitsvampar sprids när växternas rötter kommer i kontakt med varandra.

Midges lokaliserar sina värdar genom att upptäcka kemiska signaler, särskilt koldioxid, i värdarnas andedräkt. Borrelia burgdorferi, den bakterie som orsakar borrelia, lever i tarmen hos vissa fästingar och kan överföras till en annan organism när fästingen biter en värd för att äta blod. Detta är ett exempel på hur en parasit kan använda en annan parasit som vektor: ett sätt att resa mellan och infektera nya värddjur.

Skydd mot parasiter

En värddjur försöker vanligen stöta bort eller avlägsna parasiter när det är möjligt, och det finns en mängd olika sätt att göra detta på. Däggdjur putsar sig och fåglar putsar sig, aktiviteter som bland annat syftar till att avlägsna ovälkomna gäster som t.ex. fästingar. Kronhjortar använder lervälling för att bli av med ektoparasiter, t.ex. hjortron och fästingar. Ett antal fåglar, bland annat björnspoven (Tetrao urogallus), befriar sig själva från ektoparasiter genom att “myrstackla”. Detta innebär att en fågel låter myror krypa genom sina fjädrar. Myrorna sprutar ut sin defensiva myrsyra som hjälper till att döda fågelns parasiter.

Ett annat försvar är att undvika. Loppor parasiterar ett stort antal varmblodiga djur. Vissa arter av loppor angriper boet hos kammarfåglar (Parus cristatus). Detta tvingar fåglarna att byta boplats varje år, vilket ökar efterfrågan på lämpliga platser.

Stjärnan (Sturnus vulgaris) har ett fascinerande sätt att hantera de parasiter som gör byten på ungar. Stjärnans hane samlar aromatiska växter som han väver in i boet. De aromatiska oljorna i växterna ökar ungfåglarnas motståndskraft mot parasiter och ökar deras chanser att överleva.

I den mikroskopiska änden av skalan bekämpas några av de farligaste parasiterna – virus och bakterier – direkt av värdens immunförsvar.

Parasiternas inflytande

Parasiterna har ett kraftfullt och komplext inflytande på populationerna av levande organismer i skogens ekosystem. De spelar en nyckelroll när det gäller att reglera extrema svängningar i populationerna. Genom att minska fertiliteten förhindrar de också att vissa arter blir alltför talrika, vilket ger andra organismer en chans att trivas.

Tendensen att ekosystemen naturligt utvecklas mot mångfald illustreras av det faktum att monokulturer som skapats av människor (t.ex. vetefält eller barrträdsodlingar) ofta är benägna att drabbas av parasitsjukdomar, och det krävs stora insatser för att hålla parasiterna i schack. Mångsidiga ekosystem är mycket mindre sårbara för förödande epidemier. Närvaron av parasiter främjar med tiden den biologiska mångfalden.

Förökande bokfinkar (Fringilla coelebs) illustrerar den effekt som parasiter har på det naturliga urvalet. Ju färre parasiter en hane har, desto ljusare är pigmenten i hans fjädrar. Varför är detta viktigt? Färgstarka hanar är mer attraktiva för honor, så hans gener för kondition och immunitet förs vidare till nästa generation. Detta visar att parasiter faktiskt kan förbättra en populations långsiktiga hälsa.

Parasitism påverkar också djurens rörelser. Myggor, i synnerhet, tvingar kronhjortar till högre terräng (samtidigt som de håller turisterna borta!), och detta påverkar betesmönstren.

Parasiter har sällan samma allmänna dragningskraft som mer glamorösa arter. Men även om parasitism per definition skadar enskilda organismer, spelar dessa fascinerande interaktioner i ett större sammanhang en oumbärlig roll för att främja hälsa och mångfald i skogen.

Skrivet av Dan Puplett.