DraftEdit

O’Neill blev uttagen av Reds i den fjärde rundan i 1981 års draft för Major League Baseball.

Cincinnati Reds (1985-1992)Edit

O’Neill debuterade i major league den 3 september 1985 och gjorde ett singel i sitt första slag. Under resten av säsongen 1985 spelade O’Neill i fem matcher med fyra träffar och en RBI. Han tillbringade större delen av säsongen 1986 i underlaget. Han spelade endast i tre matcher med Major League-laget under 1986 och fick inte en träff i Major League det året. O’Neill delade upp sin tid mellan underåriga lag och Major League-laget under 1987. Han spelade 84 matcher för Reds det året och slog .256 med sju homeruns och 28 RBI.

År 1988, hans första hela säsong med Reds, spelade O’Neill 145 matcher och slog .252 med 16 homeruns och 73 RBI. O’Neill spelade 117 matcher 1989 och slog .276 med 15 homeruns och 74 RBI.

Under 1990 spelade O’Neill 145 matcher och slog .270 med 16 homeruns och 78 RBI. O’Neill slog .277 under eftersäsongen 1990 med en homerun och 5 RBI när Reds vann World Series över Oakland Athletics. O’Neill hamnade i konflikt med Reds manager Lou Piniella, som ville att O’Neill skulle ändra sin sving för att slå fler homeruns. Som svar på konflikten förbättrade sig O’Neill kraftigt under 1991 genom att spela 152 matcher med en karriärshögsta siffra på 28 homeruns. Han slog också .256 med 91 RBI. Under sin sista säsong som medlem av Reds spelade O’Neill 148 matcher och slog 0,246 med 14 homeruns och 66 RBI.

New York Yankees (1993-2001)Edit

Den 3 november 1992 bytte Reds O’Neill till Yankees för Roberto Kelly. Under sin första säsong som Yankee spelade O’Neill 141 matcher med ett slagsnitt på .311 med 20 homeruns och 75 RBI.

Under den strejkförkortade säsongen 1994 spelade O’Neill 103 matcher med ett slagsnitt på .359, 21 homeruns och 83 RBI vilket ledde till att han valdes ut till sin andra All-Star-match. O’Neill vann slagmannaskapet och Yankees ledde den östra divisionen med sex och en halv match när spelarstrejken avslutade säsongen. Han fick ett fyraårskontrakt på 19 miljoner dollar. Under 1995 spelade O’Neill 127 matcher och slog .300 med 22 homeruns, 96 RBI och en MLB-ledande 25 dubbelspel som han begick. Han ledde Yankees till eftersäsongen för första gången sedan 1981, men de förlorade mot Seattle Mariners i divisionsserien trots att de vann de två första matcherna.

Den 30 april 1996 slog O’Neill en lång homerun till Eutaw Street utanför Arthur Rhodes när han spelade på Oriole Park at Camden Yards. O’Neill var som bekant sin egen tuffaste kritiker, han verkade aldrig vara nöjd med sina egna prestationer och var känd för sina känslor på planen; när han var besviken på sina prestationer eller arg över ett domarbeslut attackerade han vattenkylare eller kastade klubbor på planen. Hans tirader blev både hyllade och kritiserade av media och fans. O’Neill var inblandad i ett slagsmål med Seattles catcher John Marzano. O’Neill hade klagat till domaren över att den föregående kasten var hög och inåtvänd. Marzano slog då till den mycket större Paul O’Neill med en hösmaskin. De två kämpade med varandra och bänkarna utrymdes. Under säsongen 1996 spelade O’Neill i 150 matcher och slog .302, 19 homeruns, 91 RBI och hade en rekordstor karriär med 102 promenader. Han avslutade den femte matchen i 1996 års World Series genom att beröva den tidigare Yankee-lagkamraten Luis Polonia från Atlanta Braves en extra basträff, vilket säkrade en 1-0-seger för Yankees. Yankees skulle sedan vinna serien, vilket var deras första World Series-mästerskap sedan 1978.

Under 1997 spelade O’Neill i 149 matcher och slog .324 med 21 homeruns och 117 RBI. Han ledde Yankees in i eftersäsongen igen och slog .421 med 2 homeruns och 7 RBI men förlorade divisionsserien mot Cleveland Indians. 1998 spelade O’Neill 152 matcher och slog .317 med 24 homeruns och 116 RBI. Han ledde AL med 22 dubbelspel. O’Neill ledde Yankees till World Series där de vann mot San Diego Padres i fyra matcher och hjälpte laget att vinna 125 matcher. 1999 spelade O’Neill 153 matcher och slog .285 med 19 homeruns och 110 RBI. O’Neill spelade match 4 i 1999 års World Series bara några timmar efter att hans far hade dött. Yankees vann till slut matchen och sopade Braves för att vinna sitt 25:e mästerskap i World Series.

År 2000 spelade O’Neill 142 matcher och slog .283 med 18 homeruns och 100 RBI. Han ledde Yankees till eftersäsongen igen, som vann World Series över New York Mets. År 2001 spelade O’Neill 137 matcher och slog .267 med 21 homeruns och 70 RBI. I den femte matchen i 2001 års World Series fick O’Neill ett avsked av New York-fansen. När han stod på högerfältet i den nionde inningen när Yankees låg under med 2-0 skanderade hela stadion hans namn. När inningen var slut blev O’Neill fortfarande hyllad. Med tårar i ögonen vände han på mössan och ett nytt vrål kom från publiken på Yankee Stadium. Yankees vann matchen med 3-2, men förlorade serien 4 matcher mot 3.