PERSONER I TADSJIKISTAN

Människor i Tadzjikistan kallas tadzjiker. “Tadzjik” hänvisar vanligtvis till den tadzjikiska etniska gruppen, även om det också kan hänvisa till medborgare i Tadzjikistan, som mer korrekt kallas tadzjikistanier. Tadzjikerna är en av de minst russifierade av alla grupper i Centralasien. Detta beror på att de har förblivit ganska isolerade i bergen och att det inte fanns mycket i Tadzjikistan som verkligen var värdefullt för ryssarna eller sovjeterna . Tadzjikistanierna har också en stark regional tillhörighet: bergen delar landet i norra och södra regioner, vars rivalitet sporrade inbördeskriget på 1990-talet.

Etniska grupper: Tadzjikiska 84,3 procent, uzbekiska 13,8 procent (inkluderar Lakai, Kongrat, Katagan, Barlos, Yuz), övriga 2 procent (inkluderar kirgiziska, ryska, turkmeniska, tatariska, arabiska) (2010 est.).Språk: Tadzjikiska (officiellt), ryska används i stor utsträckning inom regering och näringsliv. Olika etniska grupper talar uzbekiska, kirgiziska och pashto. Religioner: Sunnimuslimer 85 procent, shiamuslimer 5 procent, övriga 10 procent (2003 est.)

Tadzjikerna är av persisk härkomst och talar en persisk dialekt. De flesta uzbeker bor i Tadzjikistans del av Ferganadalen i norr. Många tadzjiker har släktingar på andra sidan gränsen i norra Afghanistan. Även om de flesta tadzjikiska tadzjiker praktiserar en moderat form av islam har bergen i deras land varit ett gömställe för extremistiska muslimska gerillasoldater som har gjort räder in i Uzbekistan.

Enligt globalsecurity.org: Fram till 1900-talet tenderade människorna i regionen att identifiera sig mer med sitt levnadssätt – nomadisk kontra sedentär – och sin bostadsort än med sin etniska grupp. Skillnaden mellan etniska tadzjiker och uzbeker var inte alltid exakt, och människor i regionen använde ofta – och fortsätter att använda – varandras språk. Sovjet tenderade att reifiera etnicitet och drog de centralasiatiska republikernas gränser så att de balanserade den etniska representationen i bördiga områden som Ferghanadalen, samtidigt som de försvårade storskalig etnisk mobilisering. Ju längre man reser utanför Dusjanbe och Khujand, desto kraftigare minskar antalet personer som talar ryska. På landsbygden, särskilt i Kurgan-Tyube och Leninabad, talar en stor del av landsbygdsbefolkningen både uzbekiska och tadzjikiska.

Tadjiker

Tadzjikerna har funnits i Pamirområdet i tusentals år och anses vara det äldsta folket i Centralasien. De tros härstamma från arierna, ett gammalt indoeuropeiskt folk som också gav både tidiga hinduer, iranier, greker och européer, och har kopplingar till de gamla samanidiska, sogdiska och baktriska imperierna. Vissa tadzjiker anses vara ättlingar till Alexander den stores undersåtar. Alexander tillbringade en tid i tadzjikernas område och hans soldater tog många tog lokala brudar. Tadzjikerna är kanske det folk i Centralasien som ser mest icke centralasiatiskt ut. De har kopparfärgad hud, runda ögon och kaukasiska och medelhavsrelaterade drag som t.ex. romerska näsor. Vissa har blå ögon, gröna ögon, fräknar och rött hår.

Kirill Nourzhanov och Christian Bleuer från Australia National University skrev: “Samtida användning av ‘tadzjik’ begränsar sig i allmänhet till sedentära, persisktalande sunnimuslimer i Centralasien och Afghanistan (med några få undantag, t.ex. dari-talare som hävdar pashtunisk härstamning). Utöver denna enkla kategorisering betonar många forskare att “tadzjik” avser persisktalande personer med olika ursprung. När det gäller tadzjikernas språk – som ofta kallas persiska, farsi, dari eller tadzjikiska – bör man notera de historiska språkliga förändringarna i Centralasien inom den iranska språkfamiljen. De östliga iranska språken i Centralasien ersattes av ett ömsesidigt obegripligt västerländskt iranskt språk (persiska) flera hundra år efter de arabiska erövringarna i en process som började långt innan araberna kom in i regionen. Enligt den tadzjikiske historikern Bobojon Ghafurov bidrog tilltalet och kraften hos religiösa, kulturella, politiska och ekonomiska faktorer alla till spridningen av västiranska.

Enligt folkräkningen 2000 var 79,9 procent av befolkningen tadzjikisk, 15,3 procent uzbekisk, 1,1 procent rysk och 1,1 procent kirgizisk. Enligt folkräkningen 1989 utgjorde tadzjikerna 62,3 procent av befolkningen, uzbeker 23,5 procent, ryssar 7,6 procent, tatarer 1,4 procent och kirgizer 1,3 procent. Mindre etniska grupper är bland annat tyskar, judar, koreaner, turkmener och ukrainare. Andra grupper är uigurer, dunguner, kazakher, vitryssar, tyskar, koreaner, azerbajdzjaner, meskhetiska turkar och andra etniska grupper från f.d. Sovjetunionen samt en del tadzjikisk-afghanska flyktingar.

Mellan folkräkningarna 1989 och 2000 minskade den uzbekiska befolkningen från 23,5 procent till 15,3 procent och den ryska befolkningen från 7,6 procent till 1,1 procent. Under samma period ökade den tadzjikiska befolkningen från 62,3 procent till nästan 80 procent. Särskilt i Ferganadalen har blandäktenskap mellan tadzjiker och uzbeker i stort sett slagit samman de två grupperna. Den ryska befolkningen är koncentrerad till Dusjanbe och Khujand. Sedan 2000 har den ryska emigrationen avtagit. Tadzjikerna utgör cirka 5 procent av befolkningen i Uzbekistan.

De viktigaste etniska grupperna i Centralasien är uzbeker, kirgizer, kazakher, turkmener och uigurer i västra Kina – som alla talar turkiska språk – och tadzjiker, som talar ett persiskt språk. Alla dessa grupper är muslimer och alla utom uigurerna har ett eget land. Många var en gång nomader som bodde i jurtor. Vissa gör det fortfarande. Uzbeker och tadzjiker har traditionellt sett varit bofasta människor, inte nomader.

Enligt vissa uppskattningar utgör små minoriteter 2,6 procent av Tadzjikistans befolkning. I det bergiga Gorno-Badakshan-området bor pamirfolk, som ibland räknas till tadzjikerna. Bland dessa grupper finns shugnans, rushans, bartangs, orshors, yazgulems, ishkashims och vakhans. Yagnobs som befolkar Yagnob- och Varzob-flodens dalar lever separat. De till stor del shiamuslimska invånarna i Pamirbergen talar ett antal ömsesidigt obegripliga östiranska dialekter som skiljer sig helt från den tadzjikiska som talas i resten av landet.

Etniska grupper under sovjettiden

1989 bodde ungefär tre fjärdedelar av alla tadzjiker i Sovjetunionen i Tadzjikistan. Av den återstående 1 miljon tadzjiker bodde cirka 933 000 i grannlandet Uzbekistan. Mycket mindre tadzjikiska befolkningar bodde i Afghanistan och Kina. De andra stora nationaliteterna som bodde i Tadzjikistan var uzbeker, 23,5 procent (1 197 841), ryssar, 7,6 procent (388 481), volga-tatarer, 1,4 procent (72 228) och kirgizer, 1,3 procent (63 832). I storleksordning omfattade de återstående 3,9 procenten befolkningar av ukrainare, tyskar, turkmener, koreaner, judar (inklusive judar av europeisk härkomst och “Bukhoranjudar”, vars förfäder hade bott i Centralasien i århundraden), vitryssar, krimtatarer och armenier.

Även om de etniskt klassificerades med tadzjikerna under sovjettiden, bevarade flera östra iranska folk som inte hade assimilerats under århundradena av sina persisktalande eller turkisktalande grannar tydliga identiteter. Dessa grupper var yaghnoberna och sju pamirifolk. I slutet av sovjettiden tillät regeringen i Dusjanbe ett visst spelrum för utbildning, radio- och tv-sändningar och publikationer på pamiri-språken. Dessa begränsade reformer uppvägdes dock mer än väl av det förtryck som segrarna i inbördeskriget riktade mot pamirerna 1992 på grund av att de tenderade att stödja politiska reformer. *

Under sovjetmaktens sista årtionde blev tadzjikerna en större andel av republikens totala befolkning. De 62,3 procent som de utgjorde i 1989 års folkräkning var en ökning från deras andel på 58,8 procent i 1979 års folkräkning. Denna trend verkade sannolikt fortsätta in i slutet av 1990-talet, om man bortser från sådana motverkande faktorer som inbördeskrig och emigration, eftersom tadzjikerna stod för 70 procent av republikens naturliga befolkningsökning 1989. *

Inte-tadjikiska migranter under sovjettiden

Under en stor del av sovjettiden använde sig centralregeringen av incitament som stipendier och kontantbonusar, samt direkta omplaceringar, för att öka bosättningen av ryska arbetare i Tadzjikistan. Under 1920- och 1930-talen fick det lilla antalet tadzjikistanier med industriell och yrkesmässig kompetens centralmyndigheterna att omplacera personer med särskild sakkunskap till Tadzjikistan, och Moskva skickade många andra personer som politiska fångar.

År 1940 tillhörde ungefär hälften av republikens industriarbetskraft icke-inhemska nationaliteter; de flesta av dessa personer var ryssar. Ingenjörsyrket hade en särskilt stor andel ryssar och andra icke-centralasiater. Icke-centralasiater bosatte sig i Tadzjikistan under andra världskriget när industrier och deras arbetare flyttades öster om Uralbergen för att förhindra att de togs tillfånga av den tyska armén. Ytterligare ryssar och andra européer kom till Tadzjikistan under denna period som krigsflyktingar eller politiska deporterade. Som ett resultat av detta ökade andelen ryssar bland Tadzjikistans befolkning mellan 1926 och 1959 från mindre än 1 procent till 13 procent. Under samma period sjönk andelen tadzjiker från 80 procent till cirka 50 procent. Denna siffra sjönk särskilt snabbt under jordbrukskollektiviseringen på 1930-talet. *

På grund av ryssarnas och andra icke-tajikers framträdande roll i sådana urbana verksamheter som regering och industri blev Dushanbe, huvudstaden, en övervägande icke-tajikisk stad. Enligt folkräkningen 1989 utgjorde tadzjiker 39,1 procent, ryssar 32,4 procent, uzbeker 10 procent, tatarer 4,1 procent och ukrainare 3,5 procent av Dusjanbes befolkning på cirka 602 000 personer. Även om det var troligt att utbildade tadzjiker från städerna talade bra ryska, var det få ryssar som bodde i Dusjanbe som talade tadzjikiska eller kände ett behov av att göra det. Denna situation orsakade ökad förbittring bland tadzjikerna i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. *

Inverkan av icke-tadjikiska migranter under sovjettiden

I slutet av sovjettiden kritiserade många utbildade tadzjiker vad de uppfattade som ryssarnas fortsatta privilegierade ställning i samhället. Även efter årtionden av förbättrad utbildning och indoktrinering av yngre generationer tadzjiker hade ryssar och andra icke-inhemska folk fortfarande oproportionerligt många toppositioner i republikens kommunistparti (se Politiska partier). Tadzjikerna såg också att ryssarna vidmakthöll sin dominans genom anställningspraxis som var snedvriden mot tadzjikerna. I slutet av sovjettiden var tadzjikerna ofta en liten minoritet i administrationen av republikens viktigaste industriföretag, inklusive kemiska fabriker, bomullstextilindustrin och stora byggprojekt (se Arbete).

Tadzjikistans regering före självständigheten tog i viss mån hänsyn till de särpräglade behoven hos de minoritetsnationaliteter som bodde inom republikens gränser. Den tillhandahöll utbildning, massmedia och kulturutbud på ryska (se Utbildning; Media). År 1988 började den statliga radion sända på tyska, kirgiziska och krimtatariska. Det fanns flera uzbekiskspråkiga bokhandlar i republiken. Sent under sovjettiden hade Dusjanbe kulturcentra för uzbeker, ukrainare och medlemmar av andra nationaliteter samt restauranger som erbjöd etnisk mat för uzbeker, tatarer, koreaner och tyskar.

Etniska spänningar i Tadzjikistan

Det finns en viss grad av etniska spänningar mellan tadzjikerna och de etniska minoritetsgrupper som bor i Tadzjikistan, särskilt etniska ryssar, som främst bor i tätorterna, och uzbeker som främst bor i norr. Dessa grupper har varit missnöjda med att de förpassats till andra klassens medborgare sedan Tadzjikistan blev självständigt 1991. Efter att Tadzjikistan blev självständigt 1991 har många ryssar lämnat landet.

De etniska spänningarna ökade i Tadzjikistan, liksom på andra håll i Centralasien, under de oroliga förhållandena under den sena sovjettiden. Redan i slutet av 1970-talet hade vissa etniska oroligheter och antisovjetiska upplopp förekommit. En konsekvens av den ökade förbittringen mot sovjetmakten var våld som riktades mot medlemmar av andra nationaliteter, som gjordes till syndabockar för angriparnas ekonomiska missnöje. Ett exempel på denna konflikt var en sammandrabbning mellan tadzjiker och kirgizer om anspråk på mark och vatten 1989. Antagonismen mellan uzbeker och tadzjiker nådde en ny nivå under inbördeskriget i Tadzjikistan 1992, då uzbeker som bodde i Tadzjikistan anslöt sig till den fraktion som försökte återupprätta en neosovjetisk regim till makten.

Uzbeker kritiserades för att förneka tadzjikernas särpräglade etniska identitet och gamla rötter i Centralasien. Tadzjikiska nationalister anklagade myndigheterna i det sovjetiska Uzbekistan för att utöva öppen diskriminering mot den tadzjikiska befolkningen genom att tvinga tadzjiker att registrera sin nationalitet som uzbekiska, underskatta storleken på den tadzjikiska minoriteten i Uzbekistan och underlåta att ge tadzjikerna där adekvat tillgång till utbildnings- och kulturresurser på tadzjikiska. Tadzjikiska nationalister klagade också över att centralregeringen och deras centralasiatiska grannar hade exploaterat Tadzjikistans råvaror och skadat dess miljö. *

1989 övergick attackerna mot meskhetierna (en av de muslimska grupper som Stalin deporterade från Centralasien) från Uzbekistan till Tadzjikistan när omkring 2 000 meskhetierna evakuerades från östra Uzbekistan till en avlägsen bosättning i norra Tadzjikistan. En våldsam konflikt mellan invånarna i området och meskhetierna ledde till att säkerhetsstyrkorna ingrep och att meskhetierna helt och hållet flyttades från Centralasien. *

Bildkällor:

Textkällor: New York Times, Washington Post, Los Angeles Times, Times of London, Lonely Planet Guides, Library of Congress, USA. regeringen, Compton’s Encyclopedia, The Guardian, National Geographic, Smithsonian magazine, The New Yorker, Time, Newsweek, Reuters, AP, AFP, Wall Street Journal, The Atlantic Monthly, The Economist, Foreign Policy, Wikipedia, BBC, CNN och olika böcker, webbplatser och andra publikationer.

Sidans översta del

&kopia 2008 Jeffrey Hays

Senast uppdaterad april 2016