Med, 08.20.1000
Swahilifolket, en kort berättelse
*Swahilifolket firas på detta datum år 600 f.Kr. De är en svartafrikansk etnisk och kulturell grupp som bor i Östafrika.
Medlemmarna bor främst på Swahilikusten, i ett område som omfattar Zanzibar-arkipelagen, kusten i Kenya, Tanzanias kust och norra Moçambique. Namnet Swahili kommer från: Sawāhil, lit. ‘kuster’. Swahili talar det swahiliska språket, som tillhör bantu-grenen av Niger-Congo-familjen. Dessa bantutalande jordbrukare bosatte sig vid kusten i början av det första årtusendet.
Arkeologiska fynd vid Fukuchani tyder på ett bosatt jordbruks- och fiskesamhälle senast från 600-talet e.Kr. Den avsevärda mängden damm som hittats tyder på timmerbyggnader, och skalpärlor, pärlslipmaskiner och järnslagg har hittats på platsen. Det finns bevis för ett begränsat engagemang i långväga handel: en liten mängd importerad keramik har hittats, mindre än 1 % av de totala keramikfynden, mestadels från golfen och daterad till 500- till 800-talet. Likheten med samtida platser som Mkokotoni och Dar es Salaam tyder på en enhetlig grupp av samhällen som utvecklades till det första centrumet för kustens maritima kultur. Kuststäderna verkar ha varit engagerade i handeln i Indiska oceanen under denna tidiga period, och handeln ökade snabbt i betydelse och kvantitet mellan mitten av 800-talet och 1000-talet.
Många swahilier hävdar att de har ett shirazi-iranskt ursprung. Detta ligger till grund för ursprungsmyten från Shirazi-eran som spreds längs kusten vid millennieskiftet. Moderna forskare har förkastat sanningshalten i dessa påståenden. Det mest sannolika ursprunget till berättelserna om shirazierna är från muslimska invånare i Lamu-arkipelagen som flyttade söderut på 10- och 1100-talen. De förde med sig en myntningstradition och en lokaliserad form av islam. Dessa afrikanska migranter tycks ha utvecklat ett begrepp om shiraziskt ursprung när de flyttade längre söderut, nära Malindi och Mombasa, längs Mrima-kusten. De långvariga handelsförbindelserna med Persiska viken gav trovärdighet åt dessa myter. Eftersom de flesta muslimska samhällen är patrilinjära kan man dessutom hävda avlägsna identiteter genom faderslinjer trots att fenotypiska och somatiska bevis på motsatsen föreligger.
Den så kallade Shirazi-traditionen representerar islams ankomst till dessa epoker, en av anledningarna till att den har visat sig vara så långlivad. Existerande moskéer och mynt visar att “Shirazi” inte var invandrare från Mellanöstern, utan nordliga swahili-muslimer. De flyttade söderut, grundade moskéer, införde mynt och utförligt snidade inskriptioner och mihrabs. De bör tolkas som inhemska afrikanska muslimer som spelade Mellanösterns politik till sin fördel. Vissa använder fortfarande denna grundmurade myt ett årtusende senare för att hävda sin auktoritet, även om mytens sammanhang sedan länge är bortglömt. Shirazi-legenden fick en ny betydelse på 1800-talet, under den omanska dominansperioden. Påståenden om Shirazi-avstamning användes för att distansera lokalbefolkningen från arabiska nykomlingar, eftersom perser inte betraktas som araber men ändå har en exemplarisk islamisk stamtavla.
Framhävandet av att shirazierna kom för mycket länge sedan och gifte sig med inhemska lokalbefolkningen knyter detta påstående till skapandet av övertygande inhemska berättelser om det swahiliska arvet utan att skilja det från idealen om att vara en sjöfartscentrerad kultur. Det finns två huvudteorier om ursprunget för den shiraziska undergruppen av swahilifolket. Den ena tesen, som bygger på muntlig tradition, säger att invandrare från Shiraz-regionen i sydvästra Iran direkt bosatte sig i olika hamnar på fastlandet och på öar vid den östra afrikanska kusten med början under det tionde århundradet. Vid tiden för den persiska bosättningen i området hade de tidigare invånarna trängts undan av inkommande bantu- och nilotiska befolkningar.
Mer folk från olika delar av Persiska viken fortsatte också att migrera till den swahiliska kusten under flera århundraden därefter, och dessa bildade det moderna Shirazi. Den andra teorin om shirazisternas ursprung går också ut på att de kom från Persien, men att de först bosatte sig på Afrikas horn. På 1100-talet, i takt med att guldhandeln med den avlägsna hamnstaden Sofala vid Moçambiques kust ökade, sägs bosättarna ha flyttat söderut till olika kuststäder i Kenya, Tanzania, norra Moçambique och öarna i Indiska oceanen. År 1200 e.Kr. hade de etablerat lokala sultanat och handelsnätverk på öarna Kilwa, Mafia och Komorerna längs den swahiliska kusten och i nordvästra Madagaskar.