En viktig aspekt av den vetenskapliga processen inom biovetenskaperna är den grundliga granskningen av manuskript av andra forskare. De läser artikeln kritiskt och föreslår sedan antingen att den ska godkännas, förkastas eller – vilket är vanligast – revideras och förbättras innan den publiceras. Faktum är att de flesta vetenskapsmän inte betraktar ett vetenskapligt uttalande som giltigt om det inte har godkänts av denna anonyma process, som kallas peer review. Utan ett sådant externt godkännande skulle de betrakta alla resultat som presenteras som preliminära, potentiellt bristfälliga och i allmänhet av samma egennyttiga status som ett pressmeddelande.

Men behovet av peer review har nyligen ifrågasatts. Med tillkomsten och tillväxten av elektroniska medier kom en ny filosofi som hävdar att alla bör vara fria att publicera som de vill och att “läsarna” själva kan avgöra om artikeln har ett vetenskapligt värde. Faktum är att det finns vissa aspekter av peer review-processen som alltid har kritiserats. Många ser med misstänksamhet på den kraftfulla roll som granskarna spelar inom vetenskaplig publicering och anser att processens anonymitet strider mot dagens krav på öppenhet. Peer review har också en elitistisk aspekt som är lätt att angripa. Dessutom anser vissa människor, som är medvetna om alternativ inom t.ex. fysikaliska vetenskaper, att peer review kanske inte längre är nödvändigt för att se till att det finns en tillräcklig kvalitetskontroll av forskarnas resultat. Jag anser dock att alla argument som framförs mot peer review i slutändan är felaktiga. Det som behövs är faktiskt mer, inte mindre, kvalitetskontroll och att de bästa vetenskapsmännen deltar för att se till att det sker en verklig granskning av kolleger.

Peer review är inte utan brister. De som utvärderar artiklar är inte ofelbara och arbetar ofta under tidsbegränsningar som motverkar perfektion. Ibland är den person som väljs ut av redaktören inte den perfekta matchningen för det ämne som granskas. Ibland är de inte riktigt jämlikar i den meningen att de är av tillräckligt hög vetenskaplig kvalitet. Jag är också medveten om att systemet missbrukas av organisationer som hävdar att deras tilldelningsbeslut fattas på grundval av “internationell expertgranskning”. När sammansättningen av panelerna blir känd är det ofta uppenbart att ett sådant påstående är falskt; en granskningsnämnd där icke-vetenskapsmän bedömer vetenskapligt innehåll är inte en riktig expertgranskning. Dessa kan vara nödvändiga för att uppfylla vissa icke-vetenskapliga kriterier, t.ex. att ta hänsyn till behoven hos en patientintressegrupp eller se till att det finns ekonomiska fördelar till följd av forskningen, men en sådan panel bör inte ges den sken av att vara en expertgranskning.

Men i allmänhet ombeds rätt personer att utföra den krävande uppgiften att granska det arbete som en kollega har lämnat in, och det stora flertalet av granskarna gör ett utmärkt arbete. Man bör inte underskatta i vilken utsträckning ett slutdokument har förbättrats av en granskares insisterande på att ytterligare kontroller måste utföras, eller att en alternativ tolkning bör övervägas. Själva det faktum att författarna vet att deras arbete kommer att granskas höjer faktiskt standarden på en publikation innan den ens skickas till en tidskrift.

Fördelarna med expertgranskning är verkliga, medan alternativet – att avstå från expertgranskning till förmån för en vetenskaplig “yttrandefrihet” – skulle skapa många egna problem. Nya upptäckter eller idéer kanske inte kommer in i huvudfåran av vår förståelse av biologiska processer om de betraktas som enkla uttalanden från upptäckarna, eftersom peer review ger ytterligare tyngd åt påståenden som utmanar vår nuvarande förståelse. Dessutom skulle spektakulära, men i slutändan falska, påståenden utan den vederbörliga processen med expertgranskning förvirra allmänheten och väcka förväntningar som i slutändan inte kan infrias, särskilt inom den biomedicinska sektorn. Konsekvenserna för samhället är verkliga, eftersom ett falskt påstående skulle kunna leda till felaktiga behandlingar för patienter eller till omotiverade rörelser på aktiemarknaden. Och att korrigera felet genom noggranna experiment är ett tidskrävande och kostsamt alternativ.

Det faktum att peer review är hörnstenen i vår vetenskapliga verksamhet medför såväl ansvar som fördelar. Redaktörerna för vetenskapliga tidskrifter vet mycket väl vilka forskare som aldrig är tillgängliga för att granska artiklar. Ändå är samma personer de första som klagar om en granskning av deras artikel är försenad. Om vi tror att vi är de korrekta skiljedomarna för kvalitet och vill att peer review skall fortsätta att bibehålla eller till och med förbättra kvaliteten, måste vi ägna lite tid åt processen. Om detta ska betalas eller inte kan enligt min mening bero på förlaget. Om förlaget inte agerar i vinstsyfte utan snarare återanvänder en del av intäkterna genom samhällsverksamhet bör granskarna utföra sitt arbete gratis för dessa tidskrifter eftersom deras arbete i slutändan gynnar deras forskarsamhälle.

Peer reviewing är det sätt på vilket vi självkontrollerar vårt arbete. Vi bör se till att den förblir en viktig faktor i hela den process som överför experiment till delad information genom att lyfta fram dess fördelar på ett sätt som kan förstås av forskarsamhället. Att kringgå eller minska den kollegiala granskningen kan starta en process som så småningom skulle undergräva resultatet av vår forskning, låta cynikerna ifrågasätta dess giltighet och ge fritt spelrum åt dem som föredrar sina förutfattade meningar framför resultat från välkontrollerade experimentella undersökningar.