Infektion med vissa subtyper av klamydia, en bakterie som vanligen överförs sexuellt, ökar kraftigt risken för livmoderhalscancer, enligt en ny rapport (JAMA 2001;285:47-51). Även om infektioner med onkogena stammar av humant papillomvirus förblir den främsta orsaken till livmoderhalscancer, tycks infektion med vissa stammar av Chlamydia trachomatis bidra till denna risk.
Fyndet är viktigt eftersom klamydia, även om det ofta är symtomfritt, är en av de vanligaste sexuellt överförbara sjukdomarna och kan behandlas med lämpliga antibiotika. I USA rapporteras mellan fyra och åtta miljoner nya fall av klamydia årligen.
Bakterien – som när den är symtomatisk orsakar purulenta flytningar, dysuri och uretrit – kan också orsaka uppåtgående infektioner som leder till bäckeninflammation och infertilitet. Tidigare studier har visat att klamydia är en riskfaktor för livmoderhalscancer (International Journal of Cancer 2000;85:35-9). Även om ett samband hade fastställts var det okänt om risken var typspecifik.
Under ledning av dr Tarja Anttila från Finlands nationella folkhälsoinstitut har forskare från Finland, Norge och Sverige försökt avslöja sambandet mellan infektion med subtyper av klamydia och den efterföljande utvecklingen av skivepitelcancer i livmoderhalsen.
För att göra detta sökte de i nationella cancerregister efter fall av livmoderhalscancer och kopplade serumbanker till patienter i registren med hjälp av en longitudinell fallkontrolldesign. I dessa datafiler sökte man efter fall av livmoderhalscancer och seropositivitet för IgG-antikroppar mot klamydia, mätt med immunofluorescens.
Exponering för onkogena humana papillomvirus av typerna 16, 18 och 33 – samt för tobaksbiprodukten kotinin – testades också för, eftersom dessa är kända riskfaktorer för livmoderhalscancer. Infektion med humant papillomvirus och klamydia bekräftades också genom isolering av DNA från dessa organismer i vävnadssektioner från cancerfallen.
Etthundraåtta ett fall av invasivt livmoderhalscancer identifierades. De flesta fallen var från Norge (129), med 8 finska och 4 svenska fall. Totalt var 150 (82 %) av cancerfallen skivepitelcancer och resten var adenokarcinom. Medelåldern vid diagnosen var 44 år.
För vart och ett av dessa fall analyserades ett prediagnostiskt serumprov och screenades för exponering för 10 typer (eller serovarer) av klamydia. Den totala prevalensen av serumantikroppar mot C trachomatis var 27 % bland cancerfallen och 13 % bland kontrollerna. Den genomsnittliga tiden mellan serumdonation och diagnosen livmoderhalscancer var 56 månader.
Serumprover erhölls från tre kontrollpersoner för varje fall som matchades med avseende på ålder, land och län samt förvaringstid för proverna. De 533 kontrollpersonerna var fria från cancer vid tidpunkten för blodgivningen.
Forskarna fann att tre typer av klamydia (serotyperna G, I och D) signifikant ökade risken för livmoderhalscancer. Kvinnor som var infekterade med serotyp G hade den högsta risken, med en 6,6 gånger ökad incidens jämfört med oinfekterade kohorter, och de som var infekterade med serotyperna I och D hade en risk som var 4 respektive 2,7 gånger större.
För övrigt fann forskarna att exponering för flera stammar, eller för mer än en serotyp, också ökade risken för skivepitelcancer i livmoderhalsen. Adenokarcinom i livmoderhalsen tycktes inte ha något samband med klamydia.
Och även om studien är intressant är det oklart om klamydia är en oberoende riskfaktor för livmoderhalscancer eller bara är förknippad med den eftersom den reser med andra riskfaktorer, såsom humant papillomvirus och oskyddad promiskuös sexuell aktivitet.