Beskrivning

En 71-årig kvinna transporterades med ambulans till akutmottagningen med nedsatt medvetande. Ambulanspersonalen noterade en lindrig vänster hemifacial hängande. Vid den första bedömningen var patienten desorienterad men hade en Glasgow Coma Score på 15/15. Neurologisk undersökning visade en övre motorneuronsvaghet i vänster ansikte, med normal tonus, kraft, reflexer och känsel i alla lemmar.

En akut datortomografi av huvudet utfördes (figur 1). Radiologen noterade bifrontal djup vit substans låg attenuering. En kollateral anamnes från patientens allmänläkare avslöjade en historia av bilaterala frontala stereotaktiska leucotomier 1969, för svår schizofreni. Undersökning av benfönstret visade kronisk bendeformitet på platsen för en tidigare frontal kraniotomi (figur 2).

Hennes akuta presentation på sjukhuset tillskrevs så småningom en urinvägsinfektion, som framgångsrikt behandlades med antibiotikabehandling.

Frontal lobotomi (vanligare känd i Storbritannien som “prefrontal leucotomy”) är ett utdött förfarande. Det utfördes historiskt sett i fall av svårbehandlad psykiatrisk sjukdom.1 Syftet var att avbryta de långa banorna i den prefrontala cortexen genom ett trubbigt mekaniskt trauma. Även om ingreppet skapade världsomfattande kontroverser fick dess uppfinnare, dr Egas Moniz, Nobelpriset för sitt arbete. Det ersattes gradvis av nyare antipsykotiska läkemedel på 1960-talet.2 Även om vissa psykokirurgiska ingrepp fortfarande sällan utförs i dag har frontallobotomi förpassats till historien.

Och även om det inte längre praktiseras kan följderna av frontallobotomi observeras i dag hos äldre psykiatriska patienter. De karakteristiska bilaterala områdena med låg attenuering som ses på CT måste särskiljas från hjärninfarkt och följder av gamla kontusioner.3

.