På vår sista kväll i Thailand bestämde vi oss för att äntligen gå på en thaimassage – det vore inte rätt att åka hem utan att ha fått en!
JJJ gick för en fullständig traditionell thaimassage och jag gick för en fot- och benmassage, eftersom allt annat skulle ha dödat mig. När jag frågade honom om upplevelsen sa han att massören (som för mig låter som en sadist) i princip hade honom i brottarpositioner, och att jag skulle ha hamnat med varenda led i kroppen ur led. På något sätt tror jag inte att min försäkring skulle täcka en helkroppsförskjutning, bruten nacke & ryggrad, och att min hud i princip slits bort från min kropp. Men ja, han njöt verkligen av det (vilket kanske gör honom till lite av en masochist?) och gav det ett stabilt 8/10!
Jag har alltid gillat idén med fotmassage, men jag har alltid varit för självmedveten. Sedan jag slutade bära de skenor som hjälpte mig att gå från ungefär 2 års ålder till när jag var 13 år har mina fötter blivit mer & mer deformerade med tiden, så jag har alltid bara låtit folk jag står nära se dem. Men jag kände mig inte alls orolig för det. Jag vet inte om det beror på att jag generellt sett bara blir mer bekväm i min egen hud, eller på att jag visste att jag inte skulle träffa massören igen, men jag tvekade inte en enda gång vid tanken på att låta göra det. Så fort hon såg mina fötter sa hon “ahh problem? Mjukt?”. Det hjälpte. Hon hade erkänt att mina fötter uppenbarligen var lite åt helvete, och jag kände mig trygg med att hon inte skulle skada mig.
Det var en riktigt avslappnande upplevelse, där jag lutade mig tillbaka och lyssnade på vad som jag antar skulle kunna beskrivas som valmusik, medan hon gjorde så att mina fötter – delar av mig som egentligen bara känt smärta – för en gångs skull fick känna något skönt. Behagliga känslor är inget som jag någonsin har kunnat förknippa med mina vanligtvis smärtsamma fötter, mina svaga (numera myggbitna) ben, mina skrynkliga ärr. Så det var en välkommen förändring.
Delar av det gjorde fortfarande ont, även när hon var försiktig. Min EDS gör att min hud är superkänslig för minsta smärta (jag kan fortfarande inte fatta att jag har lyckats med så många tatueringar). Så de delar där hon gnuggade mina ben med handduken och liksom klämde på min hud var inte trevliga, men hon var mer skonsam mot mig när jag våndades lite för högt. De karate-liknande hugg hon utförde på mina svaga lemmar gjorde förvånansvärt nog inte ont. Vem kunde ana att kampsportsinspirerade massagetekniker kunde vara så skonsamma?
Samt sett var det en trevlig upplevelse, och jag ville inte att den skulle ta slut. När det väl var över, kände jag mig superavslappnad och hade ett leende på läpparna. Ett lyckligt slut, om man så vill… nej, inte på det sättet!
Foto av Mirza Babic på Unsplash