Det har gjorts betydande framsteg inom xenotransplantation av organ (transplantation över artgränserna), särskilt när det gäller utvecklingen av genetiskt manipulerade grisar, men kliniska prövningar av transplantationer av fasta organ är fortfarande en tid bort. Det finns dock en form av xenotransplantation från gris till människa som har ägt rum sedan 1960-talet – byte av bioprotesiska hjärtklaffar (BHV). På senare tid har det kommit allt fler bevis för att det trots glutaraldehydfixering av BHV:er finns en betydande immunreaktion mot klaffarna, vilket leder till förkalkning, snabb strukturell försämring och misslyckande, särskilt hos unga patienter som har ett kraftigare immunförsvar och en starkare ämnesomsättning än äldre patienter. Det är dock de unga patienterna som skulle ha störst nytta av sådana BHV:er eftersom dessa undviker de komplikationer som är förknippade med den livslånga antikoagulation som krävs med mekaniska ventiler.

I denna översikt undersöker vi patologiska och immunohistokemiska rapporter om misslyckade BHV:er som tyder på att det finns en immunreaktion mot dessa ventiler. Små djurstudier som kopplar utvecklingen av förkalkning och BHV-svikt till immunsvaret granskas. Vi drar paralleller mellan problemen med xenotransplantation av glutaraldehydfixerad vävnad och de problem som man för närvarande står inför vid xenotransplantation av levande organ. Slutligen diskuterar vi de framsteg som görs i produktionen av genetiskt modifierade grisar och bevisen för att dessa grisar kan bli en källa till BHV som kan användas över hela världen för att behandla hjärtklaffsjukdomar hos barn och unga vuxna (för vilka det i dag inte finns någon idealisk klaffersättning). Utformningen av en BHV som är motståndskraftig mot värdets immunsvar skulle vara ett stort steg framåt inom hjärtkirurgin.