När folk pratar om out-of-band-hantering handlar det mest om att tillgången till administrationsgränssnittet inte är beroende av att växeln faktiskt är i ett funktionellt tillstånd. Om du till exempel just har genomfört en uppgradering av operativsystemet och växeln inte startar upp, kan du då komma åt dess konsolport?

Det finns olika grader av out of band, till exempel tillhandahåller aktuella Cisco-switchar vanligtvis en “management”-port som du kan ansluta till dina “out of band”-switchar (som inte bör vara beroende av ditt kärnnätverk). Detta kan göra det möjligt för dig att ssh-anslutas till switchen så länge den är i drift även om dess uplink har misslyckats.

In-band-hantering innebär helt enkelt att du ansluter till switchen med hjälp av din normala nätverksanslutning. Oavsett om du använder ett SVI eller ett fysiskt L3-gränssnitt. Det är bekvämt, fungerar direkt när switchen är konfigurerad, men om något går fel i nätverket kommer du sannolikt att springa till switchen med en bärbar dator och en seriell adapter.

Servrar har samma koncept – Dell kallar det iDRAC, HP kallar det iLO. Det är ett hanteringsgränssnitt som kan användas även om servern är avstängd/bluescreened/kernel panikslagen.

I slutändan beror det på dina krav hur out of band din out of band-åtkomst behöver vara. Om du sitter på ett litet kontor och är nöjd med att springa ner i hallen med en seriell adapter och en bärbar dator när det går snett så är det en rimlig out of band-strategi. Om du driver ett datacenter kanske du vill ha en separat uppsättning switchar för ditt out of band-nätverk som kan delas med serveranslutningen out of band. Eller så kanske du bestämmer dig för att köpa WTI- eller OpenGear-konsolservrar så att du kan ringa in via PSTN och få tillgång till konsolporten om allt går åt helvete i en handkorg.