Att ta en viss dos dextromethorphan polistirex för flera år sedan ledde till den typ av mild psykedelia som förknippas med låga doser av drogen – men den verkliga euforin av det var inte hög, men comedown. När jag kom av den drogen kände jag mig smutsig – men inte på ett dåligt sätt, mer som ett litet barn som lekte i leran och skrattade åt det hela tiden. Jag kände nostalgi för en tid som inte existerade och aldrig kommer att existera. Den milda värmen och det subtila illamåendet från vad jag då felaktigt kallade “pundarsjuka” är en känsla som jag aldrig har lyckats återskapa. Jag skrev en dikt, en slags tragisk kärleksdikt, till en vän och mejlade den, och de svarade att den var bra, och jag raderade den genast. Jag försökte senare återskapa den, men då var den för länge borta. Att komma ner kändes som att ligga i varm sand när solen gick ner och känna mild sorg över att dagen var slut. Det var varken spännande eller avkopplande, men det var ändå mycket behagligt. Jag har inget namn för denna känsla, och ingen anledning att tro att den någonsin har existerat för någon annan än det gnagande minnet som informerar mitt sinne om ett mytiskt förflutet som varken är här eller där, men som lyckas hålla sig ovanför tidens strandlinje, tillräckligt nära för att kunna ses från vattnet, men tillräckligt långt borta för att kunna avfärdas som ett trick av ljuset eller en cirkulerande mås, men som säkerligen inte är en sann scen för det förflutna, för någon sådan tid kan inte existera – det var bara en produkt av ett felaktigt minne, ett symtom på ett djupare underliggande problem med den mänskliga kognitionen. Ändå – det finns kvar där ute, en fläck som lyser starkt i natten och som rör sig längre bort med tiden, tillräckligt långsamt för att helt enkelt vara ett resultat av jordens rotation, men tillräckligt snabbt för att kanske bara vara ett flygplan. Fortfarande ständigt närvarande, en omöjlighet som är tunt sträckt av den personliga historiens gång, och ändå synlig i den mentala mytologi som bevaras i minnet och i den andäktiga viskningen av något tröstande och kusligt.

Och magin glömdes bort med tiden, fortfarande närvarande i det nuvarande tillståndet av entropi men dold av de otaliga andra rörelserna på samma sätt.