I Rushs 37-åriga skivkarriär finns ett antal viktiga låtar: Working Man var deras första låt som fick viktig radiospelning utanför sitt hemland Kanada och ledde till ett världsomspännande avtal med Mercury Records; 2112 säkrade bandets framtid när Mercury-kontraktet hängde i vågskålen; The Spirit Of Radio gav dem den osannolika utmärkelsen av en brittisk topp 20-hit. Men av alla låtar i Rushs katalog är den mest kända Tom Sawyer, öppningsspåret från 1981 års Moving Pictures, bandets bästa och mest sålda album.

“Tom Sawyer är en riktig varumärkeslåt för oss”, säger Rushs gitarrist Alex Lifeson. “Musikaliskt är den väldigt kraftfull och textmässigt har den en anda som går hem hos många människor. Det är en sorts hymn.”

Rush hade kommit till ett vägskäl när de kom att skriva Tom Sawyer. På 70-talet hade de blivit de obestridda mästarna i progressiv hårdrock, berömda för sina episka konceptuella stycken som utspelade sig över hela sidor av vinyl. Men med deras första album på 1980-talet – Permanent Waves – kom en betydande förändring.

“Vi började skriva i en stramare, mer ekonomisk form”, säger Lifeson. Resultatet blev hit-singeln The Spirit Of Radio: en virtuos rock-tour de force komprimerad på mindre än fem minuter. Och låtens text passar bra ihop med detta mer direkta tillvägagångssätt. Den bokliga trummisen Neil Peart, som skrivit alla texter för Rush sedan 1975, hade tidigare funnit inspiration i antik mytologi och science fiction, men för Permanent Waves var hans skrivande enklare, hans ämne mer världsligt.

Tom Sawyer var kristalliseringen av detta nya, moderna Rush: en kraftfull, fint utformad hårdrockslåt med ett slagkraftigt men ändå djupt filosofiskt budskap. Men det var också en låt för vilken Rush stod i skuld inte bara till en gigant inom den amerikanska litteraturen, Mark Twain, utan också till en ganska märklig kanadensare vid namn Pye Dubois.

Dubois var poet och textförfattare och arbetade med bandet Max Webster, som hade sin bas i Sarnia, Ontario, i samma provins som Rushs hemstad Toronto. De två banden stod varandra nära och spelade in en låt tillsammans, Battle Scar, som fanns med på Max Websters album Universal Juveniles från 1980. “De där killarna var stora vänner till oss”, minns Lifeson. “Men Pye var lite mystisk – lite av en konstig kille! Han var väldigt udda, lite av en knäppgök, men han skrev fantastiska texter. Och runt 1980 skickade han en dikt till Neil med en idé om att samarbeta på en låt. Det ursprungliga utkastet hette Louie The Warrior.”

Dikten var baserad på Twains roman The Adventures Of Tom Sawyer från 1876, som alla tre medlemmarna i Rush hade studerat i skolan. Peart identifierade sig särskilt med bokens centrala teman om uppror och oberoende. Från 2112 fram till Freewill on Permanent Waves var individualitet ett återkommande ämne i Pearts texter. Vad Dubois skapade i Louie The Warrior var, med Pearts ord, “ett porträtt av en modern rebell”. Lifeson säger: “Neil tog den idén och masserade den, tog bort några av Pye’s rader och lade till sin grej till den”. Peart valde den enklare titeln Tom Sawyer och kompletterade texten med ett inslag av självbiografi. Som han uttryckte det: “Att förena pojken och mannen i mig själv.”

Musiken till Tom Sawyer var också ett avsteg för Rush. “Strukturellt sett är sättet som låten utvecklas på mycket intressant, den går från den första versen till en brygga till en refräng och till solot och upprepar sig sedan”, säger Lifeson. “Det var inte en typisk typ av struktur för oss på den tiden.” På samma sätt skrevs musiken på ett oortodoxt sätt – åtminstone för Rush.

“Moving Pictures var annorlunda för oss i det avseendet att det var mer av en sorts jam”, förklarar Lifeson. “Mycket av materialet till den skivan skrevs på golvet. Det var verkligen fallet med Tom Sawyer. Vi repeterade på en liten gård utanför Toronto. Hälften av ladan var ett garage och hälften var en liten replokal. Vi brukade vanligtvis bara gå in och jamma och utveckla låtar på det sättet.”

Det var högsommar när Rush skrev låtarna till Moving Pictures. Men när de började spela in albumet i Le Studio i Morin Heights, Quebec – den bergsretreat där bandet hade spelat in Permanent Waves – hade en elak kanadensisk vinter satt in.

“Det var det kallaste jag någonsin varit i mitt liv, det är helt säkert”, skrattar Lifeson. “Vi bodde i ett hus vid en sjö och studion låg på andra sidan sjön. Om vi var tillräckligt modiga gick vi genom skogen. Det var verkligen vackert, men det var minus 40 där ute! Jag menar allvar!” Reklamvideon för Tom Sawyer, som spelades in i Le Studio, börjar med en vy av detta snöiga landskap och slutar med en panorering ut över den frusna sjön.

• Alice Cooper – 10 låtar som förändrade mitt liv
• Hur albumet Lifehouse nästan var The Who’s död
• Lyssna på några vindrutetorkare som råkar täcka We Will Rock You
• De 10 sämsta AC/DC-låtarna genom tiderna

“På Tom Sawyer är synthesizern en så viktig del av den låten”, säger Lifeson om inspelningen. “Det var en bra integration mellan oss tre och keyboards. Vi hade fortfarande den där triokänslan. Dessutom kände vi alltid att vi var tvungna att replikera varje låt så troget som möjligt när vi spelade den live, så Tom Sawyer skrevs på det sättet. Det finns ingen rytmgitarr under gitarrsolot eller något sådant.”

Det är en låt som visade sig vara central för bandets utveckling. Geddy Lee har kallat den för det “definierande musikstycket” från Rush i början av 80-talet. Under en stor del av det decenniet tog keyboards en allt viktigare roll i bandets sound. Mer än tre decennier senare har kraften i den här låten och dess budskap inte minskat. “Det finns en fräschhet i det ljudet som fortfarande sticker ut”, säger Lifeson stolt. “Och det finns något i texten som folk alltid har relaterat till mycket starkt – andan av oberoende och äventyr. Det är bara en av de där speciella låtarna.”

Under de senaste åren har en våg av osannolika Rush-fans dykt upp ur skogen, inte minst Matt Stone, medskapare av South Park. Trots sitt seriösa rykte bad Neil Peart Stone att skapa en tecknad sketch med South Park-barnen som framför Tom Sawyer, där de tecknade figurerna kallas Lil’ Rush. Deras föreställning går snabbt i stöpet när sångaren Eric Cartman gör bort sina repliker och rivalen Kyle Broflovski utbrister: “Det är inte rätt text, tjockis!” Cartman svarade: “Jag är Geddy Lee och jag sjunger vilka texter jag vill!”

Skiten visades på Rushs spelningar innan det riktiga bandet spelade Tom Sawyer. “Matt gjorde ett så bra jobb med den”, säger Lifeson. “Vi hade alla ett stort skratt. Och fansen älskade den!”

The History Of Rush by Geddy Lee & Alex Lifeson: The Early Years

Rush’s Career In 10 Albums: Av Geddy Lee