Den idealistiska tänkaren

Radhakrishnan bestämde sig för att utforska sin egen tradition mer ingående och skrev sin magisteravhandling, The Ethics of Vedanta (1908), delvis för att motbevisa västerländska fördomar om att Vedanta på ett förenklat sätt bekräftade världens “illusoriska” (maya) natur och saknade etiskt innehåll och kraft.

Tidigare fann Radhakrishnan att han inte kunde bortse från den förlamande vidskepelse som dominerade de hinduiska sociala institutionerna och massornas liv som integrerade inslag i deras djupaste religiösa åtaganden. Han uppmuntrades av några av sina mer känsliga västerländska lärare att fortsätta sin forskning om hinduisk filosofi för att undersöka dess innovativa och universella potential. Han fann mycket i västerländsk filosofi – särskilt hos idealisterna och Henri Bergsons arbete – som tangerade den hinduiska och särskilt den vedantiska bekräftelsen av mystisk intuition och universums andlighet.

Radhakrishnan var övertygad om att det filosofiska företaget inte bara måste tillhandahålla rationell verifiering och analys utan också ge en djupgående och förvandlande insikt om det andliga innehållet i tillvaron i dess personliga och historiska dimensioner, som ett motgift mot de avhumaniserande värderingar som blir alltmer förhärskande i den västerländska civilisationen. För Radhakrishnan var Vedantas unika styrka dess bekräftelse av den personliga andliga strävan efter en djupare penetration av själva livets mening.

Radhakrishnan kombinerade detta engagemang med ett humanistiskt fokus på behovet av social förändring och reform som han delvis förmedlade genom en omtolkning av traditionella hinduiska religiösa former och texter. Hans översättning och tolkning av Bhagavad Gita (Herrens sång) strävar efter att flytta traditionella hinduiska institutioner (till exempel kastsystemet) i riktning mot “demokratiska” värderingar. Han visade sig vara kapabel att utföra denna potentiellt besvärliga syntetiska uppgift genom att betona de mer djupgående aspekterna av den hinduiska filosofin som till sin natur överskrider de provisoriska historiska och sociala former som är förknippade med den normativa hinduismen. Några av hans andra viktiga verk – An Idealist View of Life och Eastern Religions and Western Thought – och hans vetenskapliga kommentarer till vedantiskt material präglas också av en distinkt “denna-världs”-humanism som på ett unikt sätt genomsyras av den vedantiska mystiken.

Det finns en lika kraftfull psykologisk betoning i en stor del av Radhakrishnans verk på de terapeutiska konsekvenserna av personlighetsintegrering genom intuitionen av jagets essentiella relation till den heliga kraft från vilken alla företeelser kommer. Och detta kombinerar han med en teori om historien som bekräftar att dess viktigaste dimension är utvecklingen av människans andliga medvetande. Den hinduiska mystiken och relaterade tekniker är därför inte metoder för att dra sig undan verkligheten utan medel för att stärka den personliga autonomin, den aktiva förmågan till kärlek och det medvetna deltagandet i universums utbredda öde.

Detta evolutionära historiska perspektiv hade en tydlig inverkan på Radhakrishnans tolkning av den traditionella doktrinen om karma (handling – lagen om etisk vedergällning). Individen är ansvarig inte bara för sitt eget öde inom en statisk kosmologi med personlig transmigration utan även för alla människors välfärd. Varje person agerar (eller låter bli att agera) för att främja framtida möjligheter. På detta sätt är individens frälsning knuten till mänsklighetens öde och det slutliga målet för själva den historiska processen. Även om hans begrepp “sann mänsklighet” är djupt förankrat i den vedantiska läran, har han flera specifika mänskliga modeller som förkroppsligar hans eget engagemang för reformer där västerländska värderingar införlivas i den hinduiska andlighetens djupare matris: de är Rabindranath Tagore, Mohandas Gandhi och Jawaharlal Nehru. För Radhakrishnan visar dessa paradigmer för modern indisk kreativitet en extraordinär förmåga att syntetisera motstridiga värdesystem genom att använda de orörda mystiska och asketiska modeller som ligger i hjärtat av hinduismen. Det är med dessa män i åtanke som han hävdar: “Människan är inte en distanserad åskådare av ett framsteg som är immanent i mänsklighetens historia, utan en aktiv aktör som omformar världen närmare sina ideal.”

Radhakrishnans förståelse av den traditionella yogans roll präglas också av detta engagemang. Dess syfte är att tillhandahålla en disciplinerad ram som underlättar uppfyllandet av världsliga förpliktelser samtidigt som den ständigt förstärker det universella sökandet efter andlig fulländning. Yogan gör individen mer kapabel att agera i världen och tjäna sina medmänniskor.