senate report no. 95-989
Detta avsnitt är en väsentlig ändring av nuvarande lag. Den moderniserar preferensbestämmelserna och gör dem mer förenliga med kommersiell praxis och Uniform Commercial Code.
Underavsnitt (a) innehåller tre definitioner. Inventarier, nytt värde och fordringar definieras i sin vanliga betydelse, men definieras för att undvika all förvirring eller osäkerhet kring termerna.
Underavsnitt (b) är den operativa bestämmelsen i avsnittet. Den ger förvaltaren rätt att undvika en överföring om fem villkor är uppfyllda. Dessa är de fem elementen i en preferensåtgärd. För det första måste överföringen ske till eller till förmån för en borgenär. För det andra måste överföringen ske för eller på grund av en tidigare skuld som gäldenären hade innan överföringen gjordes. För det tredje måste överföringen ha skett när gäldenären var insolvent. För det fjärde måste överlåtelsen ha skett under de 90 dagar som omedelbart föregår inledandet av ärendet. Om överföringen skedde till en insider kan förvaltaren undvika överföringen om den gjordes under den period som börjar ett år innan ansökan inleds och slutar 90 dagar innan ansökan inleds, om den insider till vilken överföringen gjordes hade rimlig anledning att tro att gäldenären var insolvent vid den tidpunkt då överföringen gjordes.
För det sista måste överföringen göra det möjligt för den borgenär till vars förmån eller till förmån för vilken överföringen gjordes att erhålla en högre procentuell andel av sin fordran än vad han skulle ha erhållit enligt fördelningsbestämmelserna i konkurslagen. Mer specifikt måste borgenären få mer än vad han skulle få om fallet var ett likvidationsfall, om överföringen inte hade gjorts och om borgenären fick betalning av skulden i den utsträckning som föreskrivs i bestämmelserna i konkurslagen.
Formuleringen av den sista beståndsdelen ändrar tillämpningen av testet för högre procentsats jämfört med den som används i den nuvarande lagstiftningen. Enligt denna formulering måste domstolen fokusera på den relativa fördelningen mellan klasser samt på det belopp som kommer att erhållas av medlemmarna i den klass där borgenären är medlem. Enligt denna formulering ska domstolen också fokusera på om den fordran för vilken förmånsrätten beviljades är godtagbar. Om fordran till exempel skulle ha blivit helt avvisad, är testet i punkt 5 uppfyllt, eftersom borgenären inte skulle ha fått något enligt konkurslagens fördelningsbestämmelser.
Förvaltaren kan undvika en överföring av en panträtt enligt detta avsnitt även om panträtten har verkställts genom försäljning innan fallet inleddes,
Underavsnitt (b)(2) i detta avsnitt undantar i själva verket gäldenärens betalningar av skatteskulder från reglerna om förmånsrätt, oavsett deras prioriteringsstatus.
Underavsnitt (c) innehåller undantag från förvaltarens undvikande befogenheter. Om en borgenär kan kvalificera sig enligt något av undantagen är han skyddad i den utsträckningen. Om han kan kvalificera sig enligt flera, skyddas han av var och en av dem i den utsträckning som han kan kvalificera sig enligt var och en av dem.
Det första undantaget gäller en överföring som av alla parter var avsedd att vara ett samtida utbyte mot ett nytt värde, och som i själva verket var väsentligen samtida. Normalt sett är en check en kredittransaktion. Men för tillämpningen av denna punkt anses en överföring med en check vara “avsedd att ske samtidigt”, och om checken presenteras för betalning under normala förhållanden, vilket enligt Uniform Commercial Code är 30 dagar, U.C.C. § 3-503(2)(a), kommer detta att utgöra en överföring som “faktiskt är väsentligen samtidigt”.
Det andra undantaget skyddar överföringar som sker under normala förhållanden i samband med affärsverksamheter (eller i samband med ekonomiska förhållanden, när det inte rör sig om en affärsverksamhet). När det gäller en konsument används i stycket uttrycket “finansiella angelägenheter” för att inkludera sådan verksamhet som inte är affärsverksamhet som betalning av månatliga elräkningar. Om den skuld som ligger till grund för överföringen uppstod inom ramen för både gäldenärens och förvärvarens normala verksamhet, om överföringen skedde senast 45 dagar efter det att skulden uppstod, om själva överföringen skedde inom ramen för både gäldenärens och förvärvarens normala verksamhet och om överföringen skedde enligt normala affärsvillkor, är överföringen skyddad. Syftet med detta undantag är att lämna normala ekonomiska förhållanden ostörda, eftersom det inte inkräktar på den allmänna policyn i avsnittet om förmånsrätt att avskräcka från ovanliga åtgärder av antingen gäldenären eller hans borgenärer under gäldenärens glidning in i konkursen.
Det tredje undantaget gäller möjliggörande av lån i samband med vilka gäldenären förvärvar den egendom som lånet gjorde det möjligt för honom att köpa efter det att lånet faktiskt har beviljats.
Det fjärde undantaget kodifierar regeln om nettoresultatet i avsnitt 60c i den nuvarande lagen . Om borgenären och gäldenären har mer än ett utbyte under 90-dagarsperioden, nettas utbytena enligt formeln i punkt (4). Varje nytt värde som borgenären förskotterar måste vara osäkrad för att kunna omfattas av detta undantag.
Paragraf (5) kodifierar testet för förbättrad ställning och åsidosätter därmed sådana fall som DuBay v. Williams, 417 F.2d 1277 (C.A.9, 1966), och Grain Merchants of Indiana, Inc. v. Union Bank and Savings Co., 408 F.2d 209 (C.A.7, 1969). En borgenär med en säkerhetsrätt i en flytande massa, såsom inventarier eller kundfordringar, är föremål för en preferensattack i den mån han förbättrar sin ställning under 90-dagarsperioden före konkursen. Testet är ett tvåpunktstest och kräver att man fastställer den säkrade borgenärens ställning 90 dagar före ansökan och på dagen för ansökan. Om nytt värde först gavs efter 90 dagar före fallet, ersätter datumet då det först gavs 90-dagarspunkten.
Paragraf (6) undantar lagstadgade panträtter som validerats enligt avsnitt 545 från preferensangrepp. Den skyddar också överföringar för att tillgodose sådana panträtter och fastställande av en panträtt enligt avsnitt 365(j), som skyddar en köpare vars kontrakt om att köpa fast egendom från gäldenären förkastas.
Underavsnitt (d), som härstammar från avsnitt 67a i konkurslagen , tillåter förvaltaren att undvika en överföring för att ersätta en borgensman som ställer ett borgensåtagande för att upplösa en rättslig panträtt som skulle ha varit undvikbar enligt detta avsnitt. Den andra meningen skyddar borgensmannen från dubbelt ansvar.
Underavsnitt (e) fastställer när en överföring sker i enlighet med avsnittet om förmånsrätt. I punkt (1) definieras när en överföring är fullbordad. För fast egendom är en överföring fullbordad när den är giltig mot en bona fide-köpare. För personlig egendom och inventarier är en överföring fullbordad när den är giltig mot en borgenär på ett enkelt kontrakt som får en rättslig panträtt efter det att överföringen är fullbordad. “Enkelt avtal” som används här kommer från Bankruptcy Act § 60a(4) . I punkt (2) anges att en överlåtelse är genomförd när den träder i kraft mellan överlåtaren och förvärvaren om den är fullbordad vid eller inom 10 dagar efter den tidpunkten. I annat fall sker den när överlåtelsen är fullbordad. Om den inte är fullbordad innan ärendet inleds, görs den omedelbart innan ärendet inleds. I punkt 3 anges att en överföring inte sker förrän gäldenären har förvärvat rättigheter till den överförda egendomen. Denna bestämmelse, mer än någon annan i avsnittet, upphäver DuBay och Grain Merchants, och i kombination med underavsnitt (b)(2) upphäver den In re King-Porter Co., 446 F.2d 722 (5th Cir. 1971).
Underavsnitt (e) är utformat för att nå de olika resultaten enligt 1962 års version av artikel 9 i U.C.C. och enligt 1972 års version, eftersom olika åtgärder krävs enligt varje version för att ett säkerhetsavtal ska få verkan mellan parterna.
Underavsnitt (f) skapar en presumtion om insolvens för de 90 dagar som föregår konkursförfarandet. Presumtionen är enligt definitionen i regel 301 i de federala bevisreglerna (Federal Rules of Evidence), som görs tillämplig i konkursärenden genom avsnitten 224 och 225 i lagförslaget. Presumtionen kräver att den part mot vilken presumtionen föreligger ska lägga fram vissa bevis för att vederlägga presumtionen, men bevisbördan förblir hos den part till vars fördel presumtionen föreligger.