Sorg, en av livets svåraste upplevelser, utlöser vanligtvis akut sorg med längtan och längtan efter den avlidna personen som ofta är intensiv och upptagen, tillsammans med frekventa tankar och minnen av den avlidna personen och relativt litet intresse för allt som inte har med den avlidna nära och kära att göra. Ångest är ett mycket vanligt inslag i sorgen som ofta försummas. Ångest är en naturlig reaktion från anknytningssystemet på separation från en älskad person, som ses hos både vuxna och barn. Konfrontationen med den egna döden är också en naturlig utlösande faktor för ångest, även om vi vanligen skyddar oss mot dödlighetens närvaro med hjälp av terrorhanteringsstrategier relaterade till kulturella värderingar och självkänsla. Dessutom kan förlusten av en nära anhörig utlösa en DSM-IV-ångeststörning som, när den är närvarande, kan få sorgeprocessen att spåra ur och förlänga den akuta sorgen. Sorgrelaterade ångeststörningar måste erkännas och behandlas.
Akut sorg är känslomässigt intensiv, kognitivt upptagen och störande, men sorg är inte en sjukdom; svår depression och ångeststörningar är det. Sorg och sorg har ett syfte. De ger ett intensivt, fokuserat tillfälle att återreglera känslor och att engagera sig i en inlärningsprocess som syftar till att omforma livet utan den avlidne – både det inre livet i sinnet och det pågående livet i världen. En sörjande person måste ta reda på hur han eller hon ska hitta mening, syfte, glädje och tillfredsställelse i livet utan någon som tidigare varit central för dessa känslor. Denna omkonfigurering är en mycket naturlig process som tenderar att ske i perioder när de efterlevande går vidare och hanterar vardagen. En kunnig, empatisk och stödjande kliniker kan dock främja en god anpassning. En lyckad sorg är dock ingen självklarhet. För vissa människor spårar sorgeprocessen ur och den akuta sorgen blir orimligt smärtsam och långvarig. För andra utlöser den stress som sorgen innebär att symtom på MDD, en ångeststörning eller ett annat psykiatriskt eller medicinskt tillstånd, självmordsbenägenhet eller negativa hälsobeteenden uppstår eller förvärras. Kliniker måste vara uppmärksamma på alla dessa problematiska reaktioner på förlust. Efter en sorg måste vi både underlätta en effektiv sorg och diagnostisera och behandla samtidiga tillstånd.
Komplicerad sorg är ett nyligen erkänt tillstånd som förekommer hos cirka 7 % av de sörjande. Personer med detta tillstånd fastnar i grubblerier om omständigheterna kring dödsfallet, oro för dess konsekvenser eller överdrivet undvikande av påminnelser om förlusten. Eftersom de inte kan förstå förlustens slutgiltighet och konsekvenser, tar de till överdrivet undvikande av påminnelser om förlusten när de hjälplöst kastas på vågor av intensiva känslor. Människor med komplicerad sorg behöver hjälp, och kliniker måste veta hur de ska känna igen symptomen och hur de ska ge hjälp.
Riskfaktorerna för att uppleva allvarligare symtom på sorg under en längre tid kan relateras till den överlevandes fysiska och känslomässiga hälsa före förlusten, förhållandet mellan den efterlevande och dennes älskade samt dödsfallets karaktär. Det är till exempel inte ovanligt att efterlevande anhöriga som hade en omtvistad eller ansträngd relation, eller på annat sätt olösta problem med den avlidne, drabbas av svåra känslor av sorg. Föräldrar som har förlorat sitt barn löper en betydligt högre risk för skilsmässa jämfört med par som inte har förlorat sitt barn. De löper också en ökad risk för försämrad känslomässig hälsa, inklusive psykiatrisk sjukhusvård efter förlusten. Detta är en särskild risk för mödrar som har förlorat ett barn.
Skadade personer som har upplevt en oväntad eller våldsam död av en nära anhörig kan löpa större risk att drabbas av svår depression, posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) eller komplicerad sorg. Major depression är en psykiatrisk störning som kännetecknas av depression och/eller irritabilitet som varar minst två veckor i rad och åtföljs av ett antal andra symtom, som problem med sömn, aptit, vikt, koncentration eller energinivå och kan också leda till att den drabbade upplever omotiverade skuldkänslor, tappar intresset för aktiviteter som han eller hon brukade tycka om eller har tankar på att vilja ta livet av sig själv eller någon annan. PTSD är ett tillstånd som innebär att den drabbade drabbas av en upplevelse som påtagligt hotade hans eller hennes säkerhet eller välbefinnande (t.ex. självmord eller mord på en närstående), och sedan återupplever händelsen genom påträngande minnen, fysiska eller känslomässiga reaktioner, mardrömmar eller flashbacks (känslan av att traumat inträffar igen när den drabbade är vaken), och att han eller hon utvecklar en överkänslighet för normala händelser (t.ex. att han eller hon är mycket irriterad, blir mycket lättskrämd, har svårt att sova, eller har svårt att lita på andra); undvika saker som påminner om den traumatiska händelsen (t.ex. personer, platser eller saker som den drabbade kan förknippa med en älskad persons död) och utveckla eller förvärra negativa sinnesstämningar eller tankesätt efter den traumatiska händelsen (t.ex. svårigheter att minnas en viktig aspekt av traumat, ihållande negativa föreställningar, att skylla på sig själv eller andra för traumat, att känna sig avskild från andra, eller ihållande svårigheter att uppleva positiva känslor). Att kunna ta hand om en döende närstående tenderar att främja läkningsprocessen för dem som lämnas kvar. Denna vård kan antingen ges i hemmet, på sjukhus eller inom hospicevården. Hospice är ett program eller en inrättning som tillhandahåller särskild vård för personer vars hälsa har försämrats till den grad att de är nära livets slut. Sådana program eller inrättningar ger också särskild vård till deras familjer.