NORTHPORT, Mich. – De stora sjöarna har beseglats sedan 1600-talet. Under de senaste 400 åren har uppskattningsvis 6 000 fartyg och 30 000 liv gått förlorade på väg genom dessa söta vattenvägar.
Den senaste tragedin till sjöss inträffade för 44 år sedan när Edmund Fitzgerald hamnade i en storm och till slut sjönk i Lake Superior den 10 november 1975, varvid hela besättningen på 29 personer omkom.
Tusentals skeppsvrak i Stora sjöarna förblir oupptäckta, och många är förlorade för alltid.
En skonare som nyligen hittades av en tillfällighet i norra Michigansjön. Fyndet har gett ett avslut på det 127 år gamla mysteriet om vad som hände och för en 93-årig man som förlorade sin farbror när fartyget sjönk.
“Den 13 september 2018 var jag ute med mina kusiner på Michigansjön till North Manitou Island”, säger Ross Richardson, som är en skeppsbrottsjägare som är känd för sin upptäckt av Westmoreland år 2010. “Jag slog på min sonar för att visa dem hur den fungerade och inom ett par minuter sprang vi över ett intressant mål.”
Efter att ha granskat bilderna sa Richardson att han visste att han hade snubblat över någon typ av segelfartyg, och baserat på sin kunskap och forskning visste han att det saknades några i området.
“Det kom 90 fot från botten vilket var extremt ovanligt för ett skeppsvrak”, tillade Richardson.
För några veckor senare, då han visste att han höll på att få slut på kvalitetsväderdagar med hösten i antågande, samlade Richardson ihop en besättning och återvände till vrakplatsen för att dyka det.
Det här vraket ligger på 300 fot djup, vilket är långt utanför min räckvidd för att dyka”, sa Richardson.
Han kontaktade den tekniske dykaren Steve Wimer II som är bas från Milwaukee, Wisconsin.
“Vad det än var, så skulle jag vara den förste som fick se det”, sa Wimer, som har dykt skeppsvrak på Stora sjöarna sedan 2005.
Wimer säger att när han gick ner i djupet kunde han se att fören på ett fartyg kom i sikte. När han väl nådde botten blev han förbluffad av vad som låg på slammet framför honom.
“Det var en helt intakt skonare”, sa Wimer. “Båda masterna var helt upprätt, all rigg på masterna fanns där, bogspriet fanns fortfarande kvar, luckorna är fortfarande fastlåsta, hytten är helt intakt med hjulet.
“Man skulle kunna lyfta upp den, tömma den och segla iväg med den i dag.”
Sedan Wimer dök upp igen rapporterade han till Richardson vad han såg.
“Steve kände att skonaren var ungefär 70 fot lång”, sade Richardson. “Vi hade andra pusselbitar som kunde hjälpa oss att leda till en identifiering.”
Hösten skulle så småningom ge vika för vintern, vilket förhindrade fler resor ut till vrakplatsen under resten av 2018. Hans nästa chans att dyka vraket igen skulle troligen bli våren 2019, men det hindrade honom inte från att dyka in i något annat – omfattande forskning.
“Jag trodde att vraket kunde vara Emily”, säger Richardson. “Den passade till storlek och form och försvann i Michigansjön 1857.”
Emilie var en 65-fots tvåmastad skonare i trä som byggdes i Milwaukee, Wisconsin 1853. Man tror att fartyget sjönk i en kraftig storm med en besättning på sex personer ombord.
Alla var försvunna.
“På senvintern bjöd jag in en vän till mig och jag visade honom bilderna av skonerns plats och han upptäckte något”, säger Richardson. “Han sa att fartyget hade järnrep på sig, och järnrep användes inte på fartyg på Stora sjöarna förrän efter inbördeskriget.”
“Så det eliminerade det från att vara Emily’s vrak eftersom detta okända vrak måste ha sjunkit efter 1865.”
Richardson var tillbaka till ruta ett. Han tillbringade vintern och de tidiga vårmånaderna 2019 med att genomsöka omfattande databaser över skonare från Stora sjöarna, särskilt de skonare som antogs och var kända för att vara försvunna runt Manitouöarna.
“Jag läste igenom över 6 000 poster”, säger Richardson. “Av de 6 000 kunde jag identifiera ungefär ett dussin som stämde överens, men en av dem stack verkligen ut – en skonare som till synes försvann utanför Point Betsie, som ligger 15 sjömil söder om vrakplatsen.”
Den som stack ut var W.C. Kimball-skonaren, som sjönk i Michigansjön 1891.
“Vi hade tur som hittade ett verkligt fotografi av W.C. Kimball, vilket gav oss den sällsynta möjligheten att jämföra det med de undervattensfoton som Steve tog när vi dök vraket sex månader tidigare.
“Vi visste att detta skulle underlätta identifieringsprocessen.”
När vädret äntligen började värmas upp bestämde sig Richardson, Wimer och Kothrade för att lasta båten och åka tillbaka till platsen för att göra ytterligare ett dyk.
“Våren är den perfekta tiden för att dyka skeppsvrak, eftersom sikten då är som bäst”, säger Richardson. “Steve kunde ta några foton av platsen under det första dyket, men vi behövde video så att vi kunde korsreferera det med fotot av Kimball.”
Under det andra dyket tog Wimer med sig en undervattensvideokamera med avsikt att fånga bilder från alla vinklar av vrakplatsen. Richardson lade till ytterligare fyra besättningsmedlemmar – ROV-piloten (Remote Operated Vehicle) Bryan Dort, Brent Tompkins, som fungerade som stöd i båten, sjöfartskonstnären och dykaren Cal Kothrade och hans far Roger Kothrade.
“Steve kunde videofilma vraket från fören till aktern”, säger Richardson. “Vid den här tidpunkten var vi alla ungefär 80 procent säkra på att detta var W.C. Kimball.”
Medans Wimer fortsatte sitt dyk stannade Richardson och Kothrade kvar på båten och tittade på en 40-tums bildskärm som sände ett videoflöde i realtid från ROV-kameran.
“Jag letade efter vad jag trodde var den rykande pistolen”, säger Kothrade, vars digitala maritima konstverk bidrog till att spela en stor roll i identifieringen av vraket. “Jag tittade på fotografiet av W.C. Kimball och kunde urskilja vissa detaljer som var mycket ovanliga för fartyg från den tidsperioden.”
“Om vi kunde hitta körljusen på vraket skulle jag med säkerhet veta att vi hade hittat Kimball.”
Kothrade säger att han genomsökte båda källorna med material (videon som Wimer filmade samt ROV-materialet) och hittade det han hoppades hitta.
“Där var det”, sa Kothrade. “Det var körljuset som gjorde att Ross kunde identifiera vrakplatsen som W.C. Kimballs sista viloplats.”
W.C. Kimball byggdes och sjösattes i Manitowoc, Wisconsin, år 1888. Skonaren började så småningom trafikera från Northport, Mich…, och seglade ofta längs Michigansjöns kust till Chicago och tillbaka och levererade salt, takspån och potatis till olika hamnar.
Richardson säger att på kvällen den 7 maj 1891 lämnade Kimball kajen i Manistee och gick norrut mot sitt hem i Northport. Tidigt på morgonen den 8 maj uppstod en nordvästlig kuling och pampade över norra Michigansjön.
Kimball sjönk och försvann.
För några dagar senare passerade ett fartyg genom ett vrakfält utanför Point Betsie, strax norr om Frankfort. Skifferplattor sågs flyta utanför North Manitou Island och började spolas upp vid Cathead Point, på toppen av Leelanauhalvön.
Senare samma sommar spolades några personliga föremål i land i närheten av Leland, Mich. Charles Kehls keps, Karl Andreasons koffert med brev inuti och ett litet blått luckskydd.
Stränderna mellan Frankfort och Northport genomsöktes regelbundet, men kropparna från Kimble-tragedin återfanns aldrig.
Fem månader efter identifieringen samlades Richardson, Wimer och Kothrade i Northport och träffade William G. Thomas, vars farbror var Charles Kehl – en av de sjömän som miste livet ombord på Kimball.
“De hittade min farbrors keps som flöt i sjön, men det var allt”, säger Thomas, 93, som var tidigare läkare i Northport. “Jag har alltid varit intresserad av att veta mer om det eftersom det ingår i familjehistorien.”
“Det är en stor sak att äntligen veta var han är.”
Thomas hade ännu inte sett några foton eller videoklipp från platsen. Det var då Cal Kothrade bestämde sig för att ta fram några bilder på sin telefon och visa honom.
“Det är fantastiskt”, sa Thomas, när han blev den första familjemedlemmen som fick se Charles Kehls sista viloplats. “Du har fått mig att bli upphetsad nu och jag har högt blodtryck!”
Det var ett ögonblick av familjeavslutning som det tog 127 år att utveckla. Thomas behövde leva 93 av dessa 127 år för att bli förmånstagare.
“Det är fantastiskt att de hittade det”, säger Thomas. “Det är dagens höjdpunkt.”
Richardson säger att även om han har identifierat den, planerar han aldrig att återvända till W.C. Kimball-platsen igen.
“De där toppmasterna är alldeles för ömtåliga”, säger Richardson. “När vi tog tag i det vraket, även om vi använde oss av en så lite ingripande process som möjligt, finns det fortfarande en chans att du kan orsaka skador.”
“Den där saken kommer att fortsätta att bevaras i 39 graders vatten i förhoppningsvis ytterligare hundra år.”
Besättningen försvann ombord på W.C. Kimball:
* James Stevens – kapten
* Charles Kehl
* Karl Andreason
* William P. Wolfe
Om du känner till en berättelse som borde presenteras i “Our Michigan Life” kan du skicka ett detaljerat mejl till 13 ON YOUR SIDE:s Brent Ashcroft på [email protected].
Du kan följa Brent på Twitter och Instagram.
►Måste det vara enkelt att hålla sig uppdaterad med fler berättelser som denna. Ladda ner appen 13 ON YOUR SIDE nu.
Har du ett nyhetstips? Skicka ett e-postmeddelande till [email protected], besök vår Facebooksida eller Twitter. Prenumerera på vår YouTube-kanal.