Grysargenren har kommit till en punkt där om en film inte är helt fruktansvärd så anses den nästan vara en bra film. Ett sorgligt men sant faktum. “Summer Camp” faller nästan exakt in i det scenariot. Det är verkligen inte en bra skräckfilm på något sätt, men eftersom den är adekvat gjord och inte är helt oöverskådlig finner man sig själv frågande: “Var det bra?”.
Filmen försöker vara en slags “Cabin Fever” (en mycket bra skräckfilm), men den misslyckas på alla de områden som gjorde “Cabin Fever” så bra. För det första var karaktärerna i den filmen briljanta. De var realistiska men ändå oändligt sympatiska. I “Summer Camp” är karaktärerna ungefär lika tunna och osympatiska som de någonsin kan vara. Ingen genuin tid spenderas på att försöka stärka dem och ge dem några dimensioner. Regissören vill helt enkelt få igång blodet och inälvorna.
För det andra finns det ingen kreativitet som läggs in i någon skräck. Inte en enda gång var jag ens i närheten av att få en chock eller en skräck och allt som fanns kvar var tråkigt zombieliknande nonsens som har setts tusen gånger om. Allt detta får det att framstå som att detta var en mycket sämre film än vad den egentligen var. Sanningen är att den förmodligen är bättre än 65% av skräckfilmerna där ute. Det säger dock mer om genrens tillstånd än något annat.