I veckan släppte Census Bureau sin rapport om inkomster, löner och fattigdomsnivåer för 2017. De flesta analyser har ägnat särskild uppmärksamhet åt förändringarna mellan 2016 och 2017, men det här inlägget tar en djupare titt på inkomster efter ras och kön under en längre tidsperiod – sedan 2000 – för att måla upp en mer komplett bild av vad som har hänt under den senaste fullständiga konjunkturcykeln (2000-2007) plus den senaste recessionen och återhämtningen (2007-2017). Sedan 2000 har lönerna generellt sett stagnerat, och stora skillnader kvarstår mellan olika raser och kön, trots en expanderande och alltmer produktiv ekonomi.

I stor utsträckning liknar trenderna i årslöner sedan 2000 den övergripande lönestagnation som vi har sett sedan mitten av 1970-talet. (Här diskuterar vi årsinkomster på heltid, men de långsiktiga trenderna stämmer överens med uppgifterna om timlöner. För en utförlig diskussion om timlöneutvecklingen, se The State of American Wages 2017). Mellan 2016 och 2017 sjönk heltidslönerna för män och kvinnor på heltid året runt med 1,1 procent. Mäns medianlöner ligger fortfarande 1,9 procent under 2000 års nivå, medan kvinnors löner nu är 7,1 procent högre än 2000. På grund av dessa divergerande trender minskade det totala lönegapet mellan könen mellan 2000 och 2017, dock i en långsammare takt än under de två föregående decennierna.

Dessa mönster i mäns och kvinnors medianårslöner på heltid kan delas upp ytterligare efter ras. Som du kan se i figuren nedan har den verkliga medianlönen för heltidsarbetande – män och kvinnor, svarta och vita – varit relativt oförändrad sedan 2000. Till skillnad från föregående års uppgifter där endast vita kvinnor såg en betydande ökning av medianlönen, var det endast vita män som såg sin medianlön öka mellan 2016 och 2017. För det mesta var medianlönerna oförändrade eller sjunkande under hela konjunkturcykeln 2000-2007, och svarta män har fortfarande inte ökat över sina nivåer från 2000.

Stappande medianlöner är inte önskvärda eller oundvikliga. Den totala ekonomiska tillväxten har varit betydande sedan 2000, och en växande ekonomi har potential att höja lönerna och förbättra levnadsstandarden över hela linjen. Tyvärr har den övergripande ekonomiska tillväxten, precis som under decennierna före 2000, inte lett till stigande löner för den stora majoriteten av arbetstagarna. Figuren nedan illustrerar tillväxten i reala medianlöner för svarta och vita, manliga och kvinnliga heltidsanställda mellan 2000 och 2017, och ger ett användbart riktmärke: produktivitetstillväxten under samma period. Produktivitetstillväxten – ökningen av produktionen av varor och tjänster som produceras under en genomsnittlig arbetstimme – är en bra representation av hur den expanderande ekonomin skulle kunna omsättas i en bred löneökning. Som du kan se ökade produktiviteten med nästan 23 procent under denna period av lönestagnation. Men även vita kvinnor, som hade den starkaste medianlöneökningen i denna figur, fick se sin genomsnittslön öka mindre än hälften så snabbt som produktiviteten.

Men medan den stora majoriteten av arbetstagarna gick miste om vinsterna från den ökande produktiviteten fick de i toppen skörda frukterna. Man kan se denna uppdelning tydligast i uppgifter om timlöner, vilket gör det möjligt att undersöka den översta 1 procenten. Mellan 1979 och 2016 ökade lönerna för den översta 1 procenten av inkomsttagarna med 149 procent, medan lönerna för de nedersta 90 procenten endast ökade med 21 procent. Denna ökande ojämlikhet har en tydlig kostnad. Vi bör betrakta det som ett misslyckande i den offentliga politiken om de arbetandes löner inte ökar i takt med den totala ekonomin. Mellan 1947 och 1979 gjorde de det. De kan göra det igen.

Men medan lönetillväxten för de flesta människor har varit stagnerande eller i bästa fall långsam, finns det också stora skillnader mellan olika raser och kön. Det framgår tydligt av den första figuren i det här inlägget hur mycket högre medianlönen är för vita män än för någon annan grupp. Svarta mäns och vita kvinnors löner var ungefär lika stora fram till en mild men ihållande avvikelse 2010 och ytterligare en 2016. Svarta kvinnors löner ligger helt och hållet och ihållande under de andra grupper som visas, en skillnad som bara förvärrades i år då svarta kvinnor drabbades av den största minskningen av medianlönen. I figuren nedan undersöker vi uttryckligen dessa skillnader genom att visa medianlönerna för vita kvinnor, svarta män och svarta kvinnor som andel av vita mäns medianlöner. Av dessa tre grupper är det bara vita kvinnor som sedan 2000 har sett några bestående framsteg när det gäller att minska klyftan till vita män. Och på årsbasis 2017 fick vita kvinnor fortfarande bara 77 cent per vit manlig dollar.

Svarta mäns medianlöner började år 2000 i stort sett där vita kvinnor befann sig gentemot vita män (73,0 procent jämfört med 72,3 procent). Medan vita kvinnor gjorde vissa framsteg ökade faktiskt klyftan mellan vita och svarta mäns löner. År 2017 fick svarta män endast 69,7 cent per vit manlig dollar. Samtidigt fick svarta kvinnor år 2000 60,8 cent per vit manlig dollar, och 2017 var den siffran helt oförändrad. Detta innebär att det inte har gjorts några framsteg när det gäller att minska löneskillnaderna mellan raser sedan 2000, och att minskningen av löneskillnaderna mellan könen till stor del har gynnat vita kvinnor, vilket är ett resultat som stämmer överens med tidigare forskning om löneskillnader per timme.

Dessa resultat tyder på att hållbara och meningsfulla framsteg för att minska de ihållande löneskillnaderna mellan ras och kön har hindrats av minst två hinder: misslyckandet med att göra betydande och konsekventa framsteg när det gäller att få slut på löneskillnaderna mellan vita män och andra arbetstagare, och misslyckandet med att lönerna för den stora majoriteten av arbetstagarna, oavsett ras, ens i närheten av att hålla jämna steg med produktivitetstillväxten. De politiska beslutsfattarna bör angripa båda dessa misslyckanden. Man bör åtminstone se till att antidiskrimineringslagarna tillämpas fullt ut, med hjälp av större löneöppenhet, för att minska löneklyftorna mellan olika raser och kön. Och för att minska klyftorna mellan den totala produktiviteten och lönerna för det stora flertalet bör delar av EPI:s agenda First Day Fairness antas.

Att åtgärda den brutna kopplingen mellan produktivitet och löner för det stora flertalet kommer inte bara att höja lönerna över hela linjen, utan kommer också att sätta stopp för den nollsummeslogik som under de senaste decennierna har ställt de arbetande människorna mot varandra. Så länge allas löner stod stilla kunde framsteg för en viss grupp arbetstagare bara ske på andras bekostnad. En ekonomi som ser hela den nedre delen av 90 procenten stiga på ett smart sätt kan både snabbt minska klyftorna mellan arbetstagarna och samtidigt ge alla en löneförhöjning. I slutet av 2017 hade arbetslösheten sjunkit till 4,1 procent. På den nivån borde arbetsgivarna få allt svårare att attrahera och behålla de arbetstagare de vill ha – och därför borde de höja lönerna för att få dem. Men det har inte hänt och har inte hänt tillräckligt mycket för att flytta ratten på löneökningarna. Arbetstagare, män och kvinnor, svarta och vita, verkar behöva en allt stramare arbetsmarknad för att få en starkare löneökning. Men det är av avgörande betydelse när det gäller att stimulera arbetstagare med låga och måttliga löner och minska klyftorna i sysselsättningen.