För några dagar sedan deltog jag i en konferens som anordnades av en av de större tankesmedjorna i Sydkorea. Det var ett tvåspråkigt (kinesisk-koreanskt) forum, och lite överraskande kunde de flesta forskare från Sydkorea kommunicera ganska bekvämt på mandarin med kinesiska deltagare. Några dagar senare hölls en annan akademisk salong där människor från Kina, Sydkorea, Japan och till och med USA talade om aktuella frågor i Östasien, återigen på kinesiska. Utbildningsbakgrund och forskningsintressen spelar en roll, men faktum är att fler och fler sydkoreaner kan tala kinesiska jämfört med för några år sedan.
Som kinesisk medborgare bosatt i Sydkorea har jag lagt märke till och även observerat “det kinesiska språkbruket” i det sydkoreanska samhället ända sedan jag kom till det här landet för nästan 12 år sedan. Nu tar hundratusentals sydkoreaner lektioner i kinesiska på många språkinstitut eller hos privatlärare, för att inte tala om de studenter som läser kinesiska som huvudämne på nästan alla sydkoreanska högskolor och universitet. Även om det naturligtvis förekommer svängningar när det gäller det totala antalet nybörjare med kinesiska som huvudämne vid universitetsinstitutionerna finns det en allmän känsla av att det numera är nyttigare för sydkoreaner att lära sig och tala kinesiska än att lära sig och tala japanska.
Saker och ting var inte så här förr. År 1970 förbjöd den dåvarande sydkoreanska presidenten Park Chung-hee att kinesiska tecken skulle undervisas i skolor eller användas i officiella dokument. Numera används kinesiska tecken allt oftare i Sydkorea – de lärs ut i skolorna igen, och de återfinns i gatunamn, reklamskyltar, stadskartor och turistguider samt på många handskrivna blad (för att locka till sig kinesiska turister) på skyltfönstren i butiker på platser som Myongdong och Namdaemun Market.
Men det finns också kontroverser. När skylten vid Gwanghwamun (huvudporten till Gyeongbokgung-palatset) äntligen rekonstruerades 2012 gick till exempel den sydkoreanska allmänhetens åsikter skarpt isär när det gällde huruvida man skulle använda de ursprungliga kinesiska tecknen eller Hangul (det koreanska alfabetet). Enligt Yonhap News visade en opinionsundersökning faktiskt att 57,8 procent av de tillfrågade föredrog Hangul medan 41,3 procent föredrog kinesiska tecken. En kritiker som stödde användningen av Hangul förklarade att om kinesiska tecken användes skulle det uppstå problem med att besökare “inte vet om de är i Seoul eller Peking eller Tokyo”. Det slutliga beslutet förordade en skylt med kinesiska tecken, men det var uppenbarligen inte ett lätt beslut.
En annan komplikation är det faktum att förenklade kinesiska tecken används på det kinesiska fastlandet (och faktiskt blir alltmer populära på grund av att de är så bekväma), medan traditionella kinesiska tecken har använts i stor utsträckning på den koreanska halvön i hundratals år och de används fortfarande i Sydkorea vid officiella och formella tillfällen. När vi utbytte visitkort i den akademiska salongen som jag nämnde tidigare förklarade en sydkoreansk forskare som talar perfekt mandarin att det finns ett särskilt kinesiskt tecken i hans namn. Det är ett “koreanskt” kinesiskt tecken, sade han, vilket innebär att det skapades och endast används i Korea. Det påminde mig om att för sydkoreaner kan förenklade kinesiska tecken verka som ett genuint “främmande” språk, medan traditionella kinesiska tecken och unikt “koreanska” kinesiska tecken är en del av Sydkoreas eget traditionella kulturarv.
Gillar du den här artikeln? Klicka här för att prenumerera för full tillgång. Bara 5 dollar i månaden.
Det är ganska intressant att se dessa skillnader mellan Kina och Sydkorea när det gäller ett till synes gemensamt kulturarv. Även om dessa subtila skillnader inte nödvändigtvis skadar de bilaterala banden mellan de två grannländerna, skulle ett samförstånd eller en konvergens när det gäller användningen av kinesiska tecken förmodligen bidra till att förbättra kommunikationen mellan dessa två länder i det långa loppet. Faktum är att det 2013 fanns en överenskommelse mellan experter från Kina, Sydkorea och Japan om att anta en tabell med ungefär 800 vanligt förekommande kinesiska tecken för användning mellan de tre länderna.
Med tanke på att hundratals kinesiska tecken är vanligt förekommande i Östasien, och att hundratals moderna kinesiska termer (särskilt inom vetenskap och politik) importerades från Japan, kan denna tabell också hjälpa oss att fortsätta tänka: Är det moderna kinesiska språket helt och hållet “kinesiskt”? Eller har det verkligen en östasiatisk gemensamhet?