Två nya studier har nu äntligen satt stopp för den länge hävdade teorin om att Amerika befolkades av forntida folk som vandrade över landbryggan Beringstråket från Asien för cirka 15 000 år sedan. Eftersom en stor del av Kanada då låg under ett istäcke hade man länge antagit att en “isfri korridor” kunde ha gjort det möjligt för små grupper att ta sig igenom från Beringia, där en del av området var isfritt. En studie som publicerades i tidskriften Nature med titeln “Postglacial Viability and Colonization in North America’s Ice-Free Corridor” visade att korridoren inte kunde upprätthålla mänskligt liv förrän för cirka 12 600 år sedan, dvs. långt efter det att kontinenten redan hade blivit befolkad.

Ett internationellt forskarlag “erhöll koldioxiddatum, pollen, makrofossil och metagenomiskt DNA från sjösedimentkärnor” från nio tidigare sjöbottnar i British Columbia, där Laurentide- och Cordellian-isarna splittrades. Med hjälp av en teknik som kallas “shotgun sequencing” var teamet tvunget att sekvensera varje bit av DNA i en klump av organiskt material för att kunna skilja mellan de hopblandade DNA-strängarna. De matchade sedan resultaten med en databas med kända genomer för att särskilja organismerna. Med hjälp av dessa data rekonstruerade de hur och när olika flora och fauna uppstod i det en gång isbelagda landskapet. Enligt Mikkel Pedersen, doktorand vid centret för geogenetik vid Köpenhamns universitet, var landet i de djupaste lagren från 13 000 år sedan “helt naket och kargt”.

“Det ingen har undersökt är när korridoren blev biologiskt livskraftig”, påpekade medförfattaren till studien, professor Eske Willerslev, evolutionär genetiker vid centret för geogenetik och även vid zoologiska institutionen vid universitetet i Cambridge. “Slutsatsen är att även om den fysiska korridoren var öppen för 13 000 år sedan, dröjde det flera hundra år innan det var möjligt att använda den.” Enligt Willerslev “betyder det att de första människorna som kom in i det som nu är USA, Central- och Sydamerika måste ha tagit en annan väg.”

I en andra studie, “Bison Phylogeography Constrains Dispersal and Viability of the Ice Free Corridor in Western Canada”, som publicerades i Proceedings of the National Academy of Sciences, undersöktes gammalt mitokondrie-DNA från fossila bisonfossil för att “fastställa kronologin för när korridoren var öppen och livskraftig för biotisk spridning” och konstaterade att korridoren potentiellt var en livskraftig rutt för bison att färdas genom för cirka 13 000 år sedan, eller något tidigare än studien i Nature.

Geologer hade länge vetat att de höga isarna utgjorde ett enormt hinder för migrationen från Asien till Amerika för 26 000 till 10 000 år sedan. Upptäckten 1932 av Clovis spjutspetsar, som man vid den tiden trodde var cirka 10 000 år gamla, utgjorde därför ett problem, med tanke på den tidens överväldigande antagande att de gamla indianerna hade vandrat över från Asien ungefär vid den tiden. År 1933 föreslog den kanadensiske geologen William Alfred Johnston att när glaciärerna började smälta bröts de i två massiva skikt långt innan de försvann helt och hållet, och mellan dessa två isskikt skulle människor kanske ha kunnat gå igenom, en idé som den svensk-amerikanske geologen Ernst Antevs två år senare döpte till den “isfria korridoren”.

Arkeologerna tog sedan till sig idén om en passage för att upprätthålla den tunna föreställningen om att indianerna hade anlänt till kontinenten relativt nyligen, tills en sådan tro blev en fråga om tro. Med tanke på de senaste upptäckterna som placerar indianerna i Amerika för minst 14 000 år sedan lägger båda studierna nu slutgiltigt ner teorin om den isfria korridoren. Som Willerslev påpekar: “Den skolbokshistoria som de flesta av oss är vana vid verkar inte stödjas”. Den nya skolboksberättelsen är att indianerna vandrade i båtar ner längs Stillahavskusten för cirka 15 000 år sedan. Det återstår att se hur länge den teorin kommer att hålla.