Bakgrund: Utbrott av smittsamma sjukdomar orsakar miljontals dödsfall i Afrika söder om Sahara varje år. De flesta av de sjukdomar som orsakar epidemier i regionen har nästan utrotats eller fått under kontroll i andra delar av världen. Under de senaste åren har betydande insatser riktats mot initiativ och strategier på folkhälsoområdet som har potential att ge betydande effekter i kampen mot smittsamma sjukdomar. År 1998 lanserade Världshälsoorganisationens afrikanska regionalkontor (WHO/AFRO) en strategi för integrerad sjukdomsövervakning och reaktion (IDSR) som syftar till att mildra effekterna av smittsamma sjukdomar, inklusive epidemibara sjukdomar, genom att förbättra övervakningen, laboratoriebekräftelse och lämpliga folkhälsoinsatser i rätt tid. Under det senaste decenniet har WHO och dess partner tillhandahållit tekniska och ekonomiska resurser till afrikanska länder för att stärka beredskap för och insatser vid epidemier (EPR).

Metoder: Vi har gjort en genomgång av dokument och rapporter från WHO/AFRO, WHO:s internationella team och partner samt hållit möten och diskussioner med nyckelaktörer för att få fram erfarenheterna av lokala, regionala och internationella insatser mot dessa epidemier, för att utvärdera de lärdomar som dragits och för att stimulera diskussionen om den framtida inriktningen för att förbättra beredskapen mot olyckor.

Resultat: De vanligaste rapporterade epidemiska utbrotten i Afrika är kolera, dysenteri, malaria och hemorragisk feber (t.ex. ebola, Rift Valley-feber, Krim-Kongo feber och gula febern). Det cykliska utbrottet av meningokockhinneinflammation som drabbar länder längs “meningitbältet” (som sträcker sig från Senegal och Gambia till Kenya och Etiopien i Afrika söder om Sahara) står för andra stora epidemier i regionen. Rapporteringen av sjukdomsutbrott till WHO/AFRO har förbättrats sedan IDSR-strategin lanserades 1998. Även om epidemitrenderna för kolera visade en minskning av antalet dödsfall, vilket tyder på att hälsosektorns upptäckt och kvalitet på insatserna har förbättrats, har antalet drabbade länder ökat. Stora epidemiska sjukdomar fortsätter att förekomma i de flesta länder i regionen. Bland de stora utmaningar som måste övervinnas kan nämnas: dålig samordning av den europeiska återuppbyggnadsprocessen, svag infrastruktur inom folkhälsan, brist på utbildad personal och inkonsekventa leveranser av produkter för diagnostik, behandling och förebyggande åtgärder.

Slutsatser: För att framgångsrikt minska de nivåer av sjuklighet och dödlighet som följer av epidemiska utbrott krävs brådskande och långsiktiga investeringar för att stärka kapaciteten för tidig upptäckt och snabb och effektiv respons. Effektiva insatser för att förespråka, samarbeta och mobilisera resurser som involverar lokala hälsovårdstjänstemän, regeringar och det internationella samfundet är av avgörande betydelse för att minska den tunga börda som sjukdomsutbrott innebär för afrikanska befolkningar.