Hur vanligt är tuberkulos?

Tuberkulos (TB) är vanligt i utvecklingsländerna. Dödligheten i tuberkulos minskar, men den orsakar fortfarande cirka två miljoner dödsfall per år i världen. De viktigaste faktorerna som bidrar till tuberkulos i utvecklingsländerna är:

• Dålig kost.
• Dåliga bostäder.
• Dålig allmän hälsa.
• Otillräcklig sjukvård.
• Aids (tuberkulos är vanligt hos personer med aids).

Antalet personer med aktiv tuberkulos var på en rekordlåg nivå i Storbritannien i början av 1980-talet, men antalet fall har sedan dess ökat. Detta berodde troligen på en kombination av faktorer. Dessa inkluderar:

• En ökning av fattigdomen.
• Den åldrande befolkningen.
• Immigration från områden där tuberkulos är vanligt förekommande.
• Mer människor som reser till områden i världen där tuberkulos är vanligt förekommande.
• AIDS.

Under de senaste fyra åren har dock antalet börjat minska. Man tror att detta beror på flera faktorer, bland annat att man tar itu med dåliga bostäder och fattigdom och att man identifierar och behandlar tuberkulos som invandrare för med sig till Storbritannien. I England rapporterades 2015 strax under 6 000 nya fall. TBC-frekvensen varierar i olika delar av Storbritannien, och vissa stadsdelar i London har mycket höga frekvenser.

Vem utvecklar tuberkulos?

Alla kan drabbas av tuberkulos. Risken ökar om en eller flera av följande gäller:

• Nära kontakter med en person som har aktiv tuberkulos i lungorna (bor i samma hushåll eller umgås mycket med den personen).
• Om du eller din familj kommer från ett land där tuberkulos är vanligt förekommande.
• Miljö och fattigdom: tuberkulosfrekvensen är högre bland hemlösa, fångar, i storstäder och i mer eftersatta områden.
• Svagt immunförsvar: till exempel på grund av hiv-infektion, immunsupprimerande behandling eller alkohol- eller drogberoende.
• Malnutrition: dålig kost och brist på D-vitamin är kopplat till tuberkulos.
• Ålder: spädbarn, små barn och äldre är mer mottagliga för tuberkulos.

Hur uppträder tuberkulos?

De flesta fall drabbar först lungorna. Tuberkulosbakterier hostas eller nysas ut i luften av personer med aktiv tuberkulossjukdom. Bakterierna transporteras i luften i små vattendroppar. Om du andas in några tuberkulosbakterier kan de föröka sig i din lunga. Det finns då tre sätt som infektionen kan utvecklas på.

Minor infektion utan symtom – förekommer i de flesta fall

De flesta friska personer som andas in tuberkulosbakterier utvecklar inte aktiv tuberkulossjukdom. TBC-bakterierna som du andas in börjar föröka sig i lungan. Detta stimulerar kroppens försvar (immunförsvaret) att agera. TBC-bakterierna dödas eller görs inaktiva av immunförsvaret. Det kan finnas vissa milda symtom under en kort tid, eller inga symtom, och infektionen stoppas.

Du är vanligtvis inte medveten om att du har haft denna milda infektion. Ett litet ärr på lungan kan ses på en lungröntgenbild. Detta kan vara den enda indikationen på en tidigare tuberkulosinfektion.

Infektion som utvecklas till aktiv tuberkulossjukdom – förekommer i vissa fall

Aktiv tuberkulossjukdom med symtom förekommer hos vissa personer som andas in vissa tuberkulosbakterier. Hos dessa personer vinner inte immunförsvaret kampen och stoppar de invaderande bakterierna. TBC-bakterierna förökar sig ytterligare och sprider sig till andra delar av lungan och kroppen. Symtom på aktiv tuberkulos utvecklas sedan cirka 6-8 veckor efter att man först andats in vissa bakterier.

TB-infektion som utvecklas till aktiv sjukdom kan förekomma hos alla som är infekterade med tuberkulosbakterier. Det är dock mer sannolikt om du redan är vid dålig hälsa. Det är till exempel vanligt hos undernärda barn i utvecklingsländer. Nyfödda barn löper också större risk att drabbas av aktiv tuberkulos.

Sekundär (reaktiverad) infektion som orsakar aktiv sjukdom

Vissa personer utvecklar aktiv tuberkulos månader eller år efter att en mindre tuberkulosinfektion hade stoppats. Kroppens immunförsvar stoppar först bakterierna från att föröka sig (enligt ovan). Det är dock inte säkert att alla bakterier dödas. Vissa bakterier kan “muras av” i ärrvävnaden från den första mindre infektionen. De stoppas från att föröka sig av immunförsvaret. De gör ingen skada men kan förbli inaktiva i många år. De inaktiva tuberkulosbakterierna kan senare börja föröka sig och orsaka aktiv tuberkulos om kroppens immunförsvar av någon anledning blir svagare. Ett svagt immunförsvar och återaktiverad tuberkulos är mer sannolikt om du:

• är äldre eller bräcklig.
• är undernärd.
• har diabetes.
• tar steroider eller immunsupprimerande mediciner.
• har njursvikt.
• Är alkoholberoende.
• Har AIDS.

Vilka andra tuberkulosbakterier finns det?

Som nämnts ovan orsakas den sjukdom som vi kallar “tuberkulos”, eller “TB”, av en bakterie som kallas Mycobacterium tuberculosis. Andra bakterier i samma familj kallas Mycobacterium bovis och Mycobacterium africanum. De är sällsynta orsaker till infektioner i Storbritannien. Mycobacterium bovis var tidigare vanligare, eftersom den överförs från kontaminerad opastöriserad mjölk eller från infekterade nötkreatur (numera sällsynt i Storbritannien). Behandlingen av dessa infektioner liknar oftast den för vanlig tuberkulos.

Det finns olika andra bakterier i mykobakteriefamiljen som kallas atypiska mykobakterier. De flesta av dessa orsakar ingen infektion. Ibland orsakar de dock allvarliga infektioner hos personer vars immunförsvar inte fungerar särskilt bra. (Till exempel vissa personer som har aids.) Behandlingen sker med långa antibiotikakurer.

Vad är symptomen på aktiv tuberkulos?

Host som varar i mer än tre veckor är ofta ett första symptom på aktiv tuberkulos (TB). Den kan börja som en torr irriterande hosta. Den tenderar att fortsätta i månader och bli värre. Med tiden producerar hostan mycket slem (sputum), som kan vara blodfärgat.

Andra vanliga symtom är hög temperatur (feber), svettningar, att man mår dåligt, viktnedgång, smärtor i bröstet och dålig aptit. Du kan bli andfådd om infektionen fortskrider och skadar lungorna. Om den inte behandlas utvecklas ofta komplikationer, till exempel att vätska samlas mellan lungan och bröstväggen (pleurautgjutning). Detta kan göra dig mycket andfådd. Om tuberkulosen kommer nära ett blodkärl i lungan kan du hosta upp blod.

TB-infektion sprids ibland från lungorna och orsakar infektion i andra delar av kroppen. Beroende på vilken del av kroppen som drabbas kan då olika symtom uppstå:

• Lymfkörtlar – du kan ha en eller flera svullna körtlar någonstans i kroppen. Om de svullna körtlarna finns i halsen, armhålan eller ljumskarna kan du se eller känna dem.
• Mage och tarm (buk) – tuberkulosen kan orsaka smärta eller svullnad i magen, eller dålig matsmältning av mat med diarré och viktnedgång.
• Benen och lederna – tuberkulosen kan ta sig in i ett ben eller en led, vilket kan ge upphov till smärta i benet (till exempel i ryggraden) eller smärta och svullnad i en led.
• Hjärta – TBC orsakar ibland inflammation runt hjärtat, med bröstsmärta eller andnöd.
• Njurar och urinblåsa – om dessa är infekterade kan du få smärta i sidan (länden) eller smärta när du kissar.
• Hjärna – TBC kan orsaka hjärnhinneinflammation, med symtom som:
  • Huvudvärk.
  • Känsla av illamående (illamående).
  • Sjukdomstillstånd (kräkningar).
  • Kramper (konvulsioner).
  • Sömnighet.
  • Beteendeförändring.
• Hud – TB kan orsaka vissa utslag, bland annat erythema nodosum – ett rött, klumpigt utslag på benen – eller lupus vulgaris som ger knölar eller sår.
• Spridning till många delar av kroppen – detta kallas miliär tuberkulos och kan påverka många organ, inklusive lungor, ben, lever, ögon och hud.

Hur smittsam är aktiv tuberkulos?

En person med aktiv tuberkulos i lungorna hostar och nyser tuberkulosbakterier (bakterier) ut i luften, vilket kan smitta andra. För att smittas av tuberkulos krävs normalt en nära och långvarig kontakt med en person som har aktiv tuberkulos i lungorna. De personer som löper störst risk att smittas är alltså de som bor i samma hus eller i samma familj. Om någon i Storbritannien får diagnosen tuberkulos kommer hälso- och sjukvårdspersonal att ordna tuberkulostest för de nära kontakterna.

Hur diagnostiseras tuberkulos?

Diagnostisering av tuberkulos (TB) är ibland okomplicerad, men diagnosen kan vara svårare för vissa personer. I allmänhet ställs diagnosen genom att titta på den kliniska bilden (dina symtom och läkarens undersökning) i kombination med resultaten av vissa tester. Till att börja med får du vanligtvis en röntgenundersökning av bröstet och/eller ett tuberkulinhudtest, följt av slemprov (sputum).

Röntgenundersökning av bröstet
En röntgenundersökning av bröstet visar vanligtvis eventuell aktiv lungtuberkulos. Den kan också visa läkt eller inaktiv tuberkulos.

Tuberkulinhudtest (Mantoux-test)
Detta test visar om du har varit i kontakt med tuberkulosbakterier (bakterier) någon gång i ditt liv. Det kan dock inte bevisa att du har en aktuell aktiv infektion. Tuberkulinet tillverkas av en del av tbc-bakterien. Det injiceras i huden. Injektionsstället undersöks några dagar senare.

En positiv reaktion är ett rött inflammerat område på huden. Det betyder att du har en aktiv infektion, att du har haft en tidigare infektion eller att du tidigare har vaccinerats med BCG. (BCG är det vaccin som används för att förebygga tuberkulos.) En negativ hudreaktion brukar utesluta tuberkulos. Resultatet kan dock vara falskt negativt för vissa personer med tuberkulosinfektion – till exempel om du har svår tuberkulos, om du har aids eller ett svagt immunförsvar, eller hos små barn i ett tidigt skede av infektionen.

Sputumtest
Om resultaten från lungröntgen eller tuberkulintestet tyder på att tuberkulos är möjlig, blir nästa test att leta efter tuberkulosbakterier från lungan. Detta görs genom att skicka prover av sputum till laboratoriet.

Ett utstryk av sputum undersöks på ett laboratorium, i mikroskop med hjälp av ett speciellt färgämne (färgning) för att visa tuberkulosbakterierna. Resultaten erhålls ganska snabbt, vanligtvis inom några dagar.

En annan undersökning av sputumproverna är ett odlingstest. Detta innebär att tuberkulosbakterierna odlas (odlas) i laboratoriet. Detta kan ta flera veckor eftersom tuberkulosbakterier växer långsamt. Det finns två viktiga skäl till att göra detta test. För det första för att upptäcka tuberkulosbakterier som kanske inte hittas vid utstryningstestet. För det andra kan odlingstestet kontrollera om tuberkulosbakterierna är resistenta mot eventuella antibiotika. (Antibiotikaresistens förklaras nedan.)

Det anses att man bör invänta sputumresultatet innan behandling inleds, såvida inte sjukdomen anses vara livshotande.

Det är ibland svårt att få fram sputum för testet (till exempel hos barn). Ett prov av vätska från magen (magsköljning) kan då användas i stället.

Andra tester

Andra möjliga tester vid misstänkt tuberkulos är:

• Ett blodprov som kallas interferongamatest. Detta kan vara till hjälp om resultatet av tuberkulintestet på huden var oklart. Fördelen med detta test är att resultatet inte påverkas av BCG-vaccinet.
• Ett hiv-test bör erbjudas. Detta beror på att tuberkulos är vanligare hos personer som har hiv, och behandling kan behövas för båda tillstånden.
• En datortomografi (CT-skanning) eller en magnetresonanstomografi (MRI-skanning) kan användas för att leta efter tuberkulos i inre organ. En hjärnskanning är till exempel användbar om man misstänker tbc-meningit eller tbc-infektion i hjärnan.

Prover från andra delar av kroppen: TB kan misstänkas i andra organ än lungorna. Det kan då vara till hjälp att ta ett vävnads- eller vätskeprov från den drabbade kroppsdelen. Detta prov kan sedan testas i laboratoriet med samma metoder som används för sputumprover (ovan). Exempelvis kan prover tas från urin, från lymfkörtlar nära huden eller från lungan. Ett test som kallas lumbalpunktion tar prov på vätska nära ryggraden om man misstänker hjärnhinneinflammation.

Nya tester håller på att utvecklas. Vissa liknar odlingstestet ovan, men ger snabbare resultat. Andra tester hjälper till att identifiera bakterier som är resistenta mot antibiotika.

Behövs tester av familj, vänner eller kollegor?

Om du har tuberkulos i lungan eller struphuvudet behöver alla som har nära och långvarig kontakt med dig testas. De vanliga testerna som finns tillgängliga för kontakter är en röntgenundersökning av bröstkorgen och/eller ett tuberkulintest på huden (Mantoux-test). Om dessa visar möjlig tuberkulos kan andra tester behöva göras.

Det kan vara svårt att diagnostisera spädbarn och barn under 2 år. De kan sättas på behandling i väntan på resultaten av testerna.

Vad är behandlingen för tuberkulos?

“Vanliga” antibiotika dödar inte tuberkulos (TB)-bakterier. Du måste ta en kombination av speciella antibiotika i flera månader. Standardbehandlingen i Storbritannien pågår vanligtvis i sex månader. Först handlar det om en kombination av fyra antibiotika som du tar i två månader. Dessa är isoniazid, rifampicin, pyrazinamid och etambutol. Därefter fortsätter man med rifampicin och isoniazid i ytterligare fyra månader. Behandlingsplanen kan vara annorlunda beroende på vilken typ av tuberkulos du har och vilken del av kroppen som är drabbad.

Om behandlingen misslyckas beror det ofta på att du inte tar medicinen på rätt sätt och regelbundet. Det är viktigt att du följer instruktionerna om medicineringen. Även om du känner dig mycket bättre efter några veckor (vilket många gör) måste du fullfölja hela behandlingen.

Det är viktigt att delta i uppföljningsbesök. Detta för att kontrollera att din tuberkulos svarar på behandlingen och för att kontrollera eventuella biverkningar av behandlingen.

Varför är det viktigt att fullfölja hela behandlingen?

Tuberkulosbakterierna i kroppen är svårare att bli av med än “vanliga” bakterier. Endast en lång behandlingskur kan helt och hållet rensa bort tuberkulosbakterier från kroppen. Om du inte tar hela behandlingen uppstår ofta följande problem:

• Du kan förbli smittsam för andra människor.
• Du kanske inte blir botad. Du kanske känner dig bättre till en början, men en del tuberkulosbakterier kan finnas kvar i din kropp. Dessa kan återaktiveras vid ett senare tillfälle och göra dig mycket sjuk.
• Om den ursprungliga infektionen bara delvis behandlas kan bakterierna bli resistenta mot antibiotika (förklaras nedan). TBC blir då svårare att behandla.

Har tuberkulosbehandlingen biverkningar?

Läkemedlen som används för att behandla tuberkulos har en god säkerhetsstatistik. Ibland uppstår biverkningar. Om det inträffar ska du uppsöka en läkare omgående så att din behandling kan anpassas eller bytas ut mot ett annat antibiotikum.

Du kan läsa bipacksedeln som medföljer läkemedelsförpackningen för att få en lista över möjliga biverkningar. Några viktiga saker att känna till är:

• Leverproblem. Du kommer att få blodprov för att övervaka din leverfunktion. Det är vanligt att få lätt onormala leverprover när man tar tuberkulosbehandling. Detta betyder inte alltid att behandlingen behöver ändras. Symtom på leverproblem är:
  • Gul färg på hud och ögon (gulsot).
  • Hög feber.
  • Hög temperatur (feber).
  • Missnöjeskänsla (illamående).
  • Det kliar.
  • För att känna sig allmänt mer ohälsosam.

Om du har något av detta ska du sluta med tabletterna och uppsöka läkare snarast.

• Synförändringar (om du tar etambutol). Tidiga symtom är lätt synförlust eller förlust av färgseende. Om du märker någon synförlust ska du sluta med etambutol och uppsöka läkare omgående. Synen kan återhämta sig helt och hållet om etambutolen stoppas snabbt. Du måste göra ett syntest innan du börjar ta ethambutol.
• Nervproblem (neuropati) om du tar isoniazid. Detta kan orsaka domningar och stickningar i armar och ben. Det kan hjälpas genom att ta ett extra vitamin (pyridoxin) – vilket ibland skrivs ut tillsammans med isoniazid.
• Rifampicin gör att dina tårar och din urin blir orangefärgade. Detta är normalt.
• TB-medicin kan påverka andra läkemedel, inklusive p-piller. Berätta för tuberkuloskliniken om all din medicinering, så att den kan beaktas när beslut om behandling fattas.

Hur får jag tillgång till tester och behandling för tuberkulos?

Tester och behandling för tuberkulos är gratis för alla i Storbritannien – även om du inte är bosatt i Storbritannien.

Din läkare kommer att remittera dig för tester om han eller hon misstänker att du har tuberkulos. Detta sker vanligtvis till en lokal tuberkulos- eller bröstklinik. Dessutom finns det mobila röntgenenheter i London som tillhandahåller röntgen av bröstkorgen som ett första test för tuberkulos. De mobila enheterna besöker fängelser, härbärgen för hemlösa och flyktingförläggningar.

Behandling sker normalt från en tuberkulosklinik. De flesta sjukhus i Storbritannien har en bröstklinik eller tuberkulosklinik med personal som har erfarenhet av att behandla tuberkulos. Din husläkare kan hjälpa till med recept.

De flesta personer med tuberkulos kan få behandling hemma. Sjukhusvård är vanligtvis inte nödvändigt om inte:

• Du är ganska sjuk.
• Behandlingen är komplicerad av någon anledning.
• Du har svåra omständigheter, t.ex. hemlöshet.

Vissa personer har svårt att komma ihåg att ta sina mediciner regelbundet. Om så är fallet kan du erbjudas “observerad behandling”, där en hälsovårdare träffar dig för varje dos. Behandlingsschemat justeras så att medicinen tas tre gånger i veckan i stället för dagligen.

Drogresistent tuberkulos

En del personer har tuberkulosbakterier som är “resistenta” mot vissa antibiotika – vilket innebär att bakterierna inte dödas av det antibiotikumet. Detta innebär att andra antibiotika måste användas i stället för att bota tuberkulosen. Antibiotikaresistens kan alltså göra tuberkulosen svårare att behandla och farligare för andra som är smittade. Svårigheten att behandla ökar om bakterierna är resistenta mot mer än ett antibiotikum. Detta kallas multiresistent (MDR) tuberkulos. Om bakterierna är resistenta mot mer än tre antibiotika kallas detta för extensivt läkemedelsresistent tuberkulos.

Medelsresistent tuberkulos kan bero på att man inte tar en fullständig behandling eller att man får tuberkulos med bakterier som redan är resistenta.

Om du har (eller kan ha) läkemedelsresistent tuberkulos behövs extra försiktighetsåtgärder för att förhindra att infektionen sprids till andra. Din sjukvårdspersonal kommer att ge dig råd om detta. Du kommer att behöva andra antibiotika än standardbehandlingen ovan, med råd från en specialist.

TB och hivinfektion

TB är vanligare hos personer med hivinfektion. Det kan vara svårare att diagnostisera eftersom symtomen och testresultaten kanske inte är typiska. Dessutom kan behandlingen vara mer komplicerad eftersom tuberkulosmedicinen och hiv-medicinen kan interferera med varandra. Specialistrådgivning kan behövas.

Om du har tuberkulos och sedan börjar antiviral behandling för hiv kan tuberkulossymtomen ibland bli värre under en tid. Detta beror på att immunförsvaret blir starkare och producerar en reaktion mot tuberkulosinfektionen.

Steroidbehandling

Steroidbehandling (prednisolon) rekommenderas som tilläggsbehandling vid vissa former av tuberkulos. Om det finns tuberkulos i hjärnan (hjärnhinneinflammation) eller tuberkulos runt hjärtat (perikardit) kan en kur med prednisolon hjälpa till att förebygga komplikationer.

Behövs det försiktighetsåtgärder för att förhindra att andra smittas?

Om du har aktiv tuberkulos (tbc) i lungorna kan du smitta andra människor tills du har tagit rätt behandling i två veckor. Efter det är du normalt sett inte smittsam (men du bör fortsätta med behandlingen). Under de första två veckorna av behandlingen får du rådet att stanna hemma (eller stanna på ditt rum om du är på sjukhus) och undvika kontakt med någon som har dåligt kroppsförsvar (immunförsvar). Detta inkluderar personer med hiv, personer som tar kemoterapimediciner eller små barn.

Ibland behövs extra försiktighetsåtgärder – till exempel om din tuberkulos anses vara mycket smittsam eller resistent…

Behövs tester av familjemedlemmar, vänner eller kollegor?

Hushållsmedlemmar och nära regelbundna kontakter med en person som har tuberkulos i lungorna (lungtuberkulos) eller i struphuvudet (larynxtuberkulos) kan rekommenderas att göra tester. Nära regelbundna kontakter kan omfatta kollegor, vänner, klasskamrater, lärare och icke-undervisande skolpersonal, beroende på situationen och på hur smittsam din tuberkulos är. De vanliga testerna för kontakter är en lungröntgen och/eller ett tuberkulintest (Mantoux-test). Om dessa visar möjlig tuberkulos kan ytterligare tester göras för att leta efter aktiv tuberkulos.

Särskilda regler gäller för spädbarn och små barn under 2 år som har varit i kontakt med aktiv tuberkulos. Det är svårt att diagnostisera tuberkulos hos små barn. I de tidiga stadierna kan det hända att infektionen inte syns på proverna. Men små barn är sårbara för tuberkulos (de kan få en allvarlig infektion). Därför kan de börja få viss behandling (t.ex. isoniazid) i flera veckor. Detta hjälper till att förhindra en allvarlig infektion samtidigt som man gör ytterligare tester för att se om tuberkulos förekommer.

Vad är utsikterna om man har aktiv tuberkulos?

Med behandling återhämtar sig de flesta helt och hållet. Om de lämnas obehandlade dör ungefär hälften av alla personer med aktiv tuberkulos så småningom av infektionen. Tuberkulosbakterier förökar sig ganska långsamt jämfört med de flesta andra bakterier. Därför tenderar aktiv tuberkulos att orsaka en sjukdom som långsamt förvärras. Vissa personer överlever utan behandling och kan till och med tillfriskna helt och hållet. Utsikterna (prognosen) tenderar att vara sämre där tuberkulosen är svårare att behandla. Till exempel vid hiv/aids, annan allvarlig sjukdom eller vid extensivt läkemedelsresistent tuberkulos.

Hur kan tuberkulos förebyggas?

Tb kan både förebyggas och behandlas. Det är en tragedi att den fortfarande är en av de största dödsorsakerna i världen. Att lindra fattigdomen, bättre näring och snabb behandling av tuberkulos är de viktigaste sätten att minska tuberkulos i världen. Immunisering hjälper också.

Immunisering mot tuberkulos (BCG-vaccinet)

Se separat broschyr kallad BCG-vaccination för mer information.

Vem bör genomgå “screeningtest” för tuberkulos?

Ett “screeningtest” för tuberkulos innebär att man testar en person som mår bra och inte har några symtom för tuberkulos. De tester som används vid screening är en lungröntgen och/eller ett tuberkulintest. Ibland används också ett blodprov med interferongamma. I Storbritannien rekommenderas screening för närvarande för:

• Nära kontakter till personer med aktiv tuberkulos (enligt ovan).
• Personer som nyligen anlänt till Storbritannien från länder med hög tuberkulosfrekvens.
• Personer som är i riskzonen på grund av sitt arbete – t.ex. sjukvårdspersonal, fängelsepersonal etc.
• Hemlösa som lever på gatan eller på vandrarhem.