Umma är ett arabiskt ord. Det användes sextiotvå gånger i Koranen˒an, både under Meckan och Medinan. Dess vanligaste betydelse är en grupp människor eller ett samhälle, och det hänvisar också till ett religiöst samhälle eller en grupp människor som följer Guds vägledning. De flesta användningar av umma i Koranen˒an är dock inte relaterade till profeten Muhammeds gemenskap.

Begreppet om en gemenskap av troende (umma) tog form under profetens livstid, först i Mecka och sedan i Medina. I Mecka delade den lilla gruppen av profetens anhängare vissa gemensamma trosuppfattningar, värderingar och sedvänjor som var förknippade med den nya religionen, islam, och kom gradvis att särskiljas från resten av meckaborna. Meckanska familjer splittrades; vissa följde den traditionella religionen i Mecka (hedendom) medan andra följde den nya religionen. Religionstillhörighet blev viktigare än familjeförhållanden eller stamtillhörighet. När profeten och hans lilla grupp anhängare flydde från Mecka till Medina bildade de, tillsammans med muslimerna i Medina, en särskild gemenskap (umma) till skillnad från till exempel den judiska gemenskapen där. Vid tiden för profetens död år 632 e.Kr. hade hans anhängare, som kallas “troende” eller muslimer, en distinkt identitet. Den tidiga kampen mellan denna gemenskap och icke-muslimer, antingen i det allmänna arabiska upproret (632-633) mot det muslimska styret från Medina, eller därefter med de bysantinska och sassanidiska imperierna i erövringskrigen, ledde till en tydligare syn på vad den muslimska umma var, det vill säga att den byggde på tron på en enda Gud, Muhammeds profet och ett övernationellt brödraskap.

Och även om vissa forskare har försökt identifiera umma med etnicitet, blev förståelsen av umma på profetens tid, och särskilt under den postprofetiska perioden, skild från etnisk identitet men förblev fast knuten till islams religiösa identitet. I tidig islam sammanföll denna religiösa umma med den politiska umma: muslimerna förenades under en härskare under profetens, rashidunkalifernas, umayyadernas och de tidiga abbasidernas perioder. Detta enade politiska organ splittrades dock genom att en rad separata politiska gemenskaper uppstod bland muslimerna från början av nionde århundradet och framåt. Trots detta har begreppet umma som ett gemensamt brödraskap för alla muslimer baserat på de två huvudidéerna delad tro och jämlikhet förblivit ett ideal som muslimer i allmänhet strävar efter.

Under 1900-talet blev nationalismen en viktig kraft i de muslimska länderna, som en fortsättning på historien om fragmentering. Under samma period, och trots debatten om dess “islamicitet”, antogs nationalstatsmodellen av muslimerna, särskilt efter avskaffandet av det sista, men vid den tiden till stor del symboliska, ottomanska kalifatet 1924. Det finns dock fortfarande en betydande oro bland vissa muslimer när det gäller var deras primära lojalitet ligger: hos nationalstaten eller hos islam, särskilt när målen för de två inte nödvändigtvis stämmer överens. Det som håller på att växa fram är en åsikt att nationalstaten är en politisk realitet som är här för att stanna, men att ansträngningar måste göras för att se till att muslimska nationalstater och minoriteter över hela världen närmar sig varandra inom ramen för den religiösa umma. Exempel på detta är skapandet av övernationella institutioner såsom Islamiska konferensens organisation och dess dotterbolag, som bildats för att främja politiskt och ekonomiskt samarbete. Ännu viktigare är att begreppet och idealet umma stärks genom gemensamma läror och genom religiösa institutioner som pilgrimsfärden (hajj), en årlig sammankomst av muslimer i Mecka. Även om dessa kan föra de muslimska nationerna närmare varandra, finns det också splittrande krafter i arbete, representerade i ideologiska, etniska, språkliga och kulturella skillnader.

Se även˓Ibadat ; Modern Thought .

BIBLIOGRAFI

Ahsan, Abdullah al-. Ummah eller nation? Identitetskris i det samtida muslimska samhället. Leicester, U.K.: Islamic Foundation, 1992.

Ali, Muhammad Mumtaz. Begreppen islamisk Ummah &Shariah. Selangor, Malaysia: Pelanduk Publications, 1992.

Black, Antony. Den islamiska politiska tankens historia: från profeten till nutid. Edinburgh: Edinburgh University Press, 2001.

Abdullah Saeed