När vi flyttade in i vårt nya hus förra året ville vi utöka vår familj. Det var dags att skaffa en hund. Jag växte upp med en hund i min familj och ville att mina barn skulle få samma erfarenhet. Jag förväntade mig att det skulle innebära att slumpmässiga föremål i huset skulle förstöras av den lekfulla valpen. Vad jag inte förväntade mig var att behöva lära mig teckenspråk.
En släkting mejlade och frågade om vi skulle vilja ha en valp. E-postmeddelandet kom med en bild på en bedårande liten vit klump och vi var fast. Det andra meddelandet förmedlade oron över att om vi inte tog valpen var dess framtid osäker. Valpen var albino och oönskad av uppfödaren. Det var en bra början och vi visste nu att valpen skulle komma till vårt hus. Det tredje meddelandet innebar problem. Valpen kan vara döv.
I början var vi ungefär otroliga över dövheten. Med lite forskning upptäckte vi att pigment spelar en roll för hundens hörsel. Om det finns opigmenterad hud i en hunds inneröra atrofierar och dör nervändarna under de första veckorna av valpens liv. Vår valp var albino så detta var den troliga orsaken.
Som du kan se på bilden ovan hade vår valp några svarta fläckar så vi undrade om albino var rätt beteckning. Det var fel etikett. Det är en dubbel merle-gen som resulterar i lite pigmentering. När en förbipasserande frågar om hans färg är det dock lättare att svara “albino”, som folk förstår, än “double merle” som resulterar i ett tomt uttryck.
Vi insåg snabbt att en döv valp inte är handikappad. Vi vet att den inte kan höra. Men det vet han inte. Han inser inte att han saknar något som andra hundar har. Han föddes in i tystnad och ur hans synvinkel är tystnad normalt.
Även om han inte reagerade på sitt namn kunde vi inte bara fortsätta att kalla honom valp. När vi läste den senaste Game of Thrones-boken blev valet självklart: Ghost, Jon Snows oönskade vita direwolf.
Att träna en döv hund kräver ett stort engagemang och mycket tålamod. Det gäller förstås när man tränar vilken valp som helst. Valpar vill bara ha roligt. I vårt fall innebär “roligt” att äta skor, slita sönder tidningar och dra ut tarmarna ur uppstoppade djur.
En döv hund behöver lära sig visuella signaler, genom handtecken och ansiktsuttryck, i stället för ord. För Ghost använder vi en kraftfull fingerviftning i stället för ett strängt “nej” för att avskräcka från dåligt beteende. För att vara ärlig säger jag fortfarande “nej”. Det fungerar helt enkelt inte.
Det finns några speciella överväganden när man uppfostrar en döv valp. Friluftsliv är mer sannolikt att resultera i en förlorad valp. Han kommer inte att komma när du ropar på honom. Så om man förlorar den direkta visuella kontakten förlorar man förmågan att kommunicera.
Han är inte en särskilt bra vakthund. En skurk som bryter sig in genom ett fönster kommer inte att dra till sig den döva hundens uppmärksamhet, om han inte stirrar på fönstret. På den positiva sidan skäller han inte på brevbäraren.
Träning är viktigt. För oss skulle träning vara särskilt viktigt. Ghost skulle inte förbli en söt liten valp. Han är en Dogge med en tillväxttakt som är häpnadsväckande. Om du kikar nedan kan du få en uppfattning om hur mycket han har vuxit på sex månader, och han växer fortfarande.
Om du vill läsa lite mer om att uppfostra en döv valp har jag just läst Amazing Gracie: A Dog’s Tale. Gracie var en döv Dogge som till slut blev en del av inspirationen till kedjan av hundbagerier: Three Dog Bakery.
