Sammanfattning
Paniken 1819 gjorde många uppmärksamma på behovet av effektivare varutransporter. De flesta floder väster om Appalacherna löpte från norr till söder, så de kunde inte förbinda jordbrukarna i väst med marknaderna i öst där deras varor såldes. National Road var den främsta förbindelsen mellan öst och väst, och den avancerade längre västerut för varje år. Mellan 1815 och 1825 byggde dessutom sju nordliga delstater vägar med vägtullar, eller turnpikes. Detta löste dock inte transportproblemet. Hästdragna vagnar hade mycket begränsad kapacitet och vägarna var mycket dyra att underhålla. Intresset vände sig därför mot konceptet vattentransport.
År 1807 introducerade Robert Fulton och Robert Livingston den första ångbåten, känd som Clermont, på Hudsonfloden. Ångbåtarna slog snabbt igenom och blev det föredragna sättet att transportera sig på vatten. Mellan 1817 och 1820 hoppade antalet ångbåtar i Amerika från 17 till 69, och år 1855 hade antalet nått 727. Före ångbåtens tillkomst transporterade plattbåtar, ibland inte mycket mer än flottar, varor längs Mississippifloden. Där bröts båtarna sönder och såldes som ved eftersom de inte klarade resan tillbaka uppströms. Återresan gjordes då till fots eller till häst. Kälbåtar, som liknar plattbåtar med undantag för att de har ett roder, kunde göra återresan uppströms, men framstegen var extremt långsamma. Ångbåtarna rörde sig ungefär fyra gånger så snabbt uppströms som kölbåtarna. Ångbåtens snabbhet och mångsidighet, som kompletterades av ett antal viktiga funktionella förbättringar som gjordes under årens lopp, gjorde ångbåten till en oumbärlig handelsmetod för alla årstider.
När ångbåtarna blev allt populärare växte entusiasmen för byggandet av kanaler. År 1816 hade USA endast 100 mil kanaler. Uppfinningen av ångbåten och resurserna i väst övertygade dock många om att kanaler var en nödvändig förbindelse mellan vattenvägarna mellan Mississippi-Ohio och de stora sjöarna, och därmed österut. Det första stora kanalprojektet, Eriekanalen, sträckte sig över 363 miles och förband Buffalo och Albany i New York. Genom Eriekanalen var New York City förbunden med Hudsonfloden i öster och de stora sjöarna i väster, hela vägen till Ohio. Det växande kanalsystemet förband de viktigaste handels- och tillverkningscentrumen i landet. Fraktkostnaderna sjönk dramatiskt. De genomsnittliga fraktkostnaderna från Buffalo till New York City sjönk från 19 cent per ton och mil 1817 till 2 till 3 cent under 1830-talet.
När kanalboomen avtog i slutet av 1830-talet kom järnvägsboomen igång. År 1840 hade cirka 3 000 mil spår lagts i Amerika och investeringarna i järnvägar hade överträffat investeringarna i kanaler. Baltimore and Ohio Railroad, som fick sin stadga 1828, konkurrerade framgångsrikt med Eriekanalen om affärerna. Massachusetts, som inte kunde ansluta sig till Eriekanalen på grund av hindrande berg, chartrade Boston and Worcester Railroad 1831 och Western Railroad från Worcester till Albany 1833. Järnvägar var snabbare, billigare och hade större räckvidd än kanaler, men växte ändå bara gradvis till en början.
Transportrevolutionen ledde till att städerna växte snabbt. År 1820 bodde 6,1 procent av amerikanerna på platser med en befolkning på mer än 2 500 personer, och endast New York City och Philadelphia hade mer än 100 000 invånare. År 1860 bodde dock nästan 20 procent av befolkningen på orter med 2 500 invånare eller mer, och New York Citys befolkning hade stigit från 124 000 till 800 000 invånare. Även i västvärlden skedde dramatiska förändringar. Före 1830 låg alla större städer i väst vid huvudfloder. Kanalsystemet ökade dock betydelsen av sjöstäder som Buffalo, Cleveland, Detroit och Chicago. Mellan 1830 och 1840 minskade andelen västerlänningar som bodde längs floderna från 75 till 20 procent.
Kommentar
Steamboat blev snabbt en symbol för västvärlden. Som sådan försökte västerlänningar ständigt förbättra och dekorera båtarna. I konkurrensen om passagerarna började de erbjuda lyxiga hytter och byggde utsmyckade salonger ombord. Ångbåtarnas elegans fungerade som en försäkran för västerlänningarna om att de inte var de primitiva backwoods hicks som målades upp av pressen i öst. De flesta ångbåtspassagerare hade dock inte tillgång till denna elegans. Salongerna ombord var endast öppna för dem som hade köpt dyra kabinpassager. Passagerare som endast hade råd med däckspassage sov under smutsiga, trånga förhållanden på en bomullsbalja om de kunde hitta en, på golvet om de inte kunde.