California Assembly Bill 109 (AB 109) föreskriver att personer som dömts för vissa grova brott inte längre får sitta i statsfängelse. I stället måste dessa lagöverträdare dömas till fängelsestraff i länet, eller till en kombination av tid i länets fängelse och resten av straffet under övervakning av länets övervakningskontor.
Ab 109, som antogs 2011, har varit en kontroversiell lag och det finns en del missuppfattningar om den.
Under 2011 tvingade en dom i Högsta domstolen delstaten Kalifornien att minska sin fängelsepopulation med 30 000 fångar på grund av allvarliga nedgångar inom medicinsk och psykisk vård. Detta ledde till att delstatens församling och guvernör Jerry Brown antog Assembly Bill 109 (AB 109), även känd som Kaliforniens plan för omplacering av fängelser (Prison Realignment Plan). Även om vissa kan hävda att det är bra att vara hård mot brottslighet, innebär överfulla fängelser en fara för vakter och fångar och försvårar rehabiliteringsinsatser.
Enligt AB 109 kan personer som döms för grova brott som inte är allvarliga, icke-våldsamma och icke-sexuella inte längre dömas till statsfängelse. Istället får de avtjäna sitt straff i ett fängelse i länet eller genom “split sentencing”, där en person avtjänar en del av straffet i ett fängelse i länet och en del under övervakning i samhället efter frigivningen (Post-Release Community Supervision (PRCS)). Under PRCS placeras individen under obligatorisk övervakning av länets övervakningskontor. Detta strukturerade återinträde i samhället är tänkt att bidra till att minska återfallsfrekvensen genom att se till att lagöverträdarna erbjuds den hjälp de behöver för att återintegreras, bland annat jobb och färdighetsträning, rådgivning om psykisk hälsa och missbruksbehandling.
Missuppfattningar om realignment enligt Kaliforniens AB 109
AB 109 har varit kontroversiell sedan den antogs, främst på grund av missuppfattningar om programmets struktur. PRCS är inte ett program för “tidig frigivning” i den bemärkelse som vissa människor kanske tror. Vid frigivning från fängelse övervakas lagöverträdarna av sin provningsavdelning i länet i stället för av den statliga övervakningskommittén för villkorlig frigivning. County probation departments har ensamrätt när det gäller att avgöra vem som är berättigad till programmet, vilken risknivå de har för samhället och om de kommer att behöva ytterligare övervakning av de brottsbekämpande myndigheterna.
En annan vanlig missuppfattning är att AB 109 förkortade strafftiderna, men detta är inte sant. Riktlinjerna för straffutmätning anges i delstatens strafflag och är desamma som före omplaceringen, även om, som tidigare nämnts, användningen av delad straffutmätning gör det möjligt för vissa lagöverträdare att avtjäna en del av sin tid i ett fängelse i länet och en del under övervakning i länet.
Och omplaceringen gör det också mer osannolikt att en lagöverträdare återgår till fängelse på grund av att han eller hon brutit mot sin villkorliga frigivning. Personer som omfattas av PRCS riskerar upp till sex månader i ett fängelse i länet om de bryter mot villkoren för sin villkorliga frigivning, i stället för att skickas till ett statligt fängelse för att avtjäna resten av straffet. Sedan juli 2013 bedöms brott mot villkorlig frigivning av lokala domstolar i stället för av delstatens nämnd för villkorlig frigivning.
Ar AB 109 realignment working?
Med tanke på att AB 109 bara har varit i kraft i fem år är det ännu inte möjligt att säga vad den långsiktiga effekten kommer att bli. California Department of Corrections and Rehabilitation har dock rapporterat att delstatens fängelsepopulation har minskat med cirka 25 000 personer sedan realignment trädde i kraft. Det är för tidigt att säga vilken effekt omläggningen kan ha på återfallsfrekvensen, även om en rapport om omläggningen som delstaten släppte 2013 visade att endast 7 % av de fångar som släpptes efter omläggningen återvände till fängelset inom ett år, jämfört med 42 % före omläggningen.