Vår förståelse av sjukdom och hälsa har förändrats radikalt under de senaste decennierna. Ett “holistiskt” synsätt på hälsa har börjat återknyta själen till kroppen, vårt sinnestillstånd till vårt hälsotillstånd, vår livsstil till vår förväntade livslängd. I processen helar vi inte bara oss själva, utan även vårt sätt att se på världen.

Helande ses inte längre som en passiv upplevelse, inte längre som ett kliniskt företag, utan alltmer som en andlig strävan. Vi inser återigen att vi inte kan skilja det som plågar kroppen från det som plågar anden. När vår värld är “sönderslagen”, “i bitar”, “faller isär”, hjälper helande – av sinne, kropp och själ – oss inte bara att sätta ihop bitarna. I denna största bemärkelse handlar helande om mer än att återknyta höftbenet till lårbenet och knäbenet; det handlar om att återknyta till vår själ.

Det blir alltmer irrelevant att bara tala om att “bota” en depression, “behandla” en sjukdom eller till och med “laga” brutna ben – som om varje del av den mänskliga erfarenheten vore en isolerad händelse. Den moderna trenden med medicinsk specialisering har splittrat läkningsprocessen. Men den ökande andliga medvetenheten som sammanstrålar från många områden drar åt motsatt håll. Både läkare och patienter tittar upp från de detaljer som människan har reducerats till och tar en flygbild. Detta holistiska synsätt på hälsa är långt ifrån att avfärda det som varje disciplin har att erbjuda, utan försöker förena människans olika delar. Vi måste omfamna ett helande som behandlar hela vårt väsen.