STEPHEN J.A. WARD
Augusti, 2014

Mediernas “demokratisering” – teknik som gör det möjligt för medborgare att ägna sig åt journalistik och publicering av många olika slag – suddar ut journalisternas identitet och idén om vad som utgör journalistik.

Under det förra århundradet var journalister en klart definierad grupp. För det mesta var de yrkesmänniskor som skrev för stora mainstreamtidningar och TV-bolag. Allmänheten hade inga större svårigheter att identifiera medlemmar av “pressen”.

I dag kallar sig medborgare utan journalistisk utbildning och som inte arbetar för de stora medierna för journalister, eller skriver på ett sätt som faller under den allmänna beskrivningen av en journalist som en person som regelbundet skriver om offentliga frågor för en allmänhet eller publik.

Det är inte alltid klart om begreppet “journalist” börjar eller slutar. Om någon gör vad som ser ut att vara journalistik, men vägrar att använda etiketten “journalist”, är han eller hon då en journalist? Om komikern Jon Stewart vägrar att kalla sig journalist, men tidningar hänvisar till honom som en inflytelserik journalist (eller hänvisar till honom som någon som ägnar sig åt journalistik) är Stewart då en journalist?

Är en person som uttrycker sina åsikter på sin Facebook-sida en journalist?

Vad är journalistik?

En oklarhet om vem som är journalist leder till definitionsstridigheter om vem som bedriver journalistik. Det leder till frågan: Vad är journalistik? Många anser att “Vad är journalistik?” eller “Gör han eller hon journalistik?” är en viktigare fråga än huruvida vem som kan kalla sig journalist.

Minst tre tillvägagångssätt för denna fråga är möjliga – skeptiska, empiriska och normativa. Skeptiskt avfärdar man själva frågan som oviktig. Man kan till exempel säga att vem som helst kan vara journalist och att det inte är värt att diskutera vem som får kalla sig journalist. Man är skeptisk till försök att definiera journalistik.

Empiriskt finns det ett mer systematiskt och försiktigt förhållningssätt till frågan. Vi kan titta på tydliga exempel på journalistik under historiens gång och notera vilka typer av aktiviteter som journalisterna ägnade sig åt, t.ex. insamling av information, redigering av artiklar, publicering av nyheter och åsikter. Sedan använder vi dessa egenskaper för att ge en definition av journalistik som skiljer den från romanförfattande, historieberättande eller redigering av information för en myndighetsdatabas.

Det normativa synsättet insisterar på att skribenter inte bör kallas journalister om de inte har högt utvecklade färdigheter, som de vanligen förvärvat genom träning eller formell utbildning, och om de inte hedrar vissa etiska normer.

Kunskaperna innefattar undersökande förmågor, forskningsfärdigheter, lätthet med medieteknik av medier, kunskap om hur institutioner fungerar och högt utvecklade kommunikationsfärdigheter. De etiska normerna omfattar ett engagemang för noggrannhet, verifiering, sanning och så vidare.

Den normativa ansatsen bygger på en idealisk syn på journalistik som att på ett korrekt och ansvarsfullt sätt informera allmänheten. Man definierar journalistik genom att ta hänsyn till de bästa exemplen på journalistik och de bästa journalisternas metoder.

En skribent som har dessa färdigheter och dessa etiska åtaganden är kapabel att publicera god (välgjord, välresearchad) och etiskt ansvarsfull journalistik. Personer som inte uppfyller dessa normativa krav kan kalla sig journalister, men de betraktas inte som journalister ur detta normativa perspektiv. De är oansvariga, andra rangens eller inkompetenta skribenter som försöker vara journalister, eller som låtsas vara journalister.

Anonymitet

Anonymitet accepteras lättare på nätet än i vanliga nyhetsmedier. Tidningar kräver vanligtvis att skribenterna av läsarbrev identifierar sig själva. I etiska koder för de vanliga medierna uppmanas journalister att använda anonyma källor sparsamt och endast om vissa regler följs. I koderna varnas journalister för att människor kan använda anonymitet för att av egenintressanta skäl göra orättvisa eller osanna “skottlossningar” mot andra människor.

Internet kräver många kommentars- och chattområden ingen anonymitet. Onlineanvändare motsätter sig krav från webbplatser och bloggar på att registrera sig och identifiera sig. Anonymiteten hyllas för att den tillåter yttrandefrihet och ibland hjälper till att avslöja felaktiga handlingar. Kritiker menar att den uppmuntrar till oansvariga och skadliga kommentarer. Mainstream media motsäger sig själva när de tillåter anonymitet på nätet men vägrar anonymitet i sina tidningar och program.

Den etiska frågan är: När är anonymitet etiskt tillåten och är det inkonsekvent för media att tillämpa olika regler om anonymitet för olika medieplattformar? Vilka etiska riktlinjer bör gälla för anonymitet offline och online?

Snabbhet, rykten och korrigeringar

Rapporter och bilder cirkulerar världen över med otrolig hastighet via Twitter, YouTube, Facebook, bloggar, mobiltelefoner och e-post. Snabbheten sätter press på nyhetsredaktionerna att publicera artiklar innan de är tillräckligt kontrollerade och verifierade när det gäller källan till artikeln och tillförlitligheten hos de påstådda fakta. Stora nyhetsorganisationer tar alltför ofta upp rykten på nätet. Ibland är konsekvenserna av att publicera ett rykte på nätet inte världsomvälvande – en falsk rapport om att en hockeytränare har fått sparken. Men ett media som lever på snabbhet och “delning” skapar en potential för stor skada. Nyhetsorganisationer kan till exempel frestas att upprepa ett falskt rykte om att terrorister har tagit kontroll över Londons tunnelbana, eller att ett kärnkraftverk just har drabbats av en “härdsmälta” och att farliga gaser blåser mot Chicago. Dessa falska rapporter skulle kunna framkalla panik, orsaka olyckor, föranleda militära åtgärder och så vidare.

Ett relaterat problem, som skapas av nya medier, är hur man ska hantera fel och rättelser när rapporter och kommentarer ständigt uppdateras. Journalister bloggar allt oftare “live” om idrottsmatcher, nyhetshändelser och breaking stories. Det är oundvikligt att när man arbetar i den här hastigheten begås fel, från felstavning av ord till faktafel. Bör nyhetsorganisationer gå tillbaka och korrigera alla dessa misstag som fyller berg av material? Eller ska de korrigera felen senare och inte lämna några spår av det ursprungliga felet – det som kallas “avpublicering”?”

Den etiska utmaningen är att formulera riktlinjer för hur man hanterar rykten och korrigeringar i en onlinevärld som är förenliga med principerna om noggrannhet, verifiering och öppenhet.

Opartiskhet, intressekonflikter och partisk journalistik

Nya medier uppmuntrar människor att uttrycka sin åsikt och dela sina tankar öppet.

Många bloggare är stolta över att få säga vad de tycker, jämfört med alla vanliga reportrar som måste bevaka händelser opartiskt. Många journalister på nätet ser sig själva som partisaner eller aktivister för orsaker eller politiska rörelser och förkastar idén om objektiv eller neutral analys.

Partiell eller partisk journalistik finns i minst två typer: Den ena sorten är åsiktsjournalistik som gärna kommenterar händelser och frågor, med eller utan verifiering. En annan form är partipolitisk journalistik som använder medierna som språkrör för politiska partier och rörelser. I viss mån ser vi ett återupplivande (eller en återgång) till en åsikts-/partistisk journalistik som var populär före framväxten av objektiv rapportering i början av 1900-talet.

Både åsikts- och partijournalistiken har långa rötter i journalistikens historia. Deras återupplivning i en värld på nätet ger dock upphov till allvarliga etiska problem för den nuvarande medieetiken. Bör objektivitet överges av alla journalister? Vad är bäst för en livskraftig och sund demokrati – opartisk journalistik eller partipolitisk journalistik?

För att göra saken ännu mer kontroversiell ifrågasätter vissa av de nya företrädarna för åsikts- och opartisk journalistik inte bara objektiviteten, utan även den gamla principen att journalister ska vara oberoende av de grupper som de skriver om. Vissa partipolitiska journalister avvisar till exempel anklagelser om en journalistisk “intressekonflikt” när de tar emot pengar från grupper eller ger donationer till politiska partier.

Ekonomiskt sett känner sig de vanliga nyhetsredaktionerna som upprätthåller traditionella principer som opartiskhet alltmer tvungna att gå över till ett mer åsiktsbaserat eller partipolitiskt förhållningssätt till nyheter och kommentarer. Att vara opartisk sägs vara tråkigt för tittarna. Publiken sägs attraheras av starka åsikter och åsiktskonflikter.

Även när nyhetsredaktioner tillämpar reglerna om opartiskhet – till exempel genom att stänga av en journalist på grund av en intressekonflikt eller en partisk kommentar – får de inte allmänhetens fulla stöd. Vissa medborgare och grupper klagar över att nyhetsredaktionernas begränsningar av vad analytiker och reportrar kan säga om de grupper de bevakar är censur.

Är det bra att allt fler journalister inte längre står mellan de motsatta grupperna i samhället och försöker informera allmänheten på ett rättvist sätt om deras perspektiv, utan snarare blir en del av de grupper som försöker påverka den allmänna opinionen?

Den etiska utmaningen är att omdefiniera vad oberoende journalistik i allmänhetens intresse innebär för ett media där många nya typer av journalistik dyker upp och där grundläggande principer utmanas.

Entreprenöriell icke-vinstdrivande journalistik

Den minskande läsarfrekvensen och vinsten för de etablerade medierna, i takt med att medborgarna flyttar ut på nätet, har lett till att nyhetsredaktionerna har fått sin personal att krympa. Vissa journalister tvivlar på att den gamla ekonomiska modellen med massmedier som bygger på reklam och upplageförsäljning fortfarande är livskraftig.

Som svar på detta har många journalister startat icke-vinstdrivande nyhetsredaktioner, nyhetswebbplatser och centra för undersökande journalistik baserade på pengar från stiftelser och donationer från medborgare. Vissa journalister går ut på nätet och ber medborgare att skicka pengar till dem för att göra reportage. Denna trend kan kallas “entreprenörsjournalistik” eftersom journalisten inte längre bara rapporterar medan andra personer (t.ex. annonspersonal) samlar in pengar till deras nyhetsredaktion. Dessa journalister är entreprenörer som försöker samla in pengar till sina nya företag.

De nya företagen väcker etiska frågor.

Hur oberoende kan sådana nyhetsredaktioner vara när de är så beroende av medel från ett begränsat antal givare? Vad händer om nyhetsredaktionen har för avsikt att rapportera en negativ historia om en av sina viktigaste finansiärer? Från vem kommer dessa nyhetsredaktioner att ta emot pengar? Hur öppna kommer de att vara när det gäller vem som ger dem pengar och på vilka villkor?

Utmaningen är att konstruera en etik för detta nya område inom journalistiken.

Reporter som använder sociala medier

Många nyhetsorganisationer uppmuntrar sina reportrar att använda sociala medier för att samla in information och för att skapa ett “varumärke” för sig själva genom att starta en egen blogg, en egen Facebooksida eller ett eget Twitterkonto. Men kommentarer på nätet kan ge reportrar, särskilt journalister, problem med sina redaktörer eller de personer som de kommenterar, särskilt om nyhetsredaktionen säger att den tillhandahåller opartisk rapportering. En reporter som bevakar stadshuset kan till exempel rapportera opartiskt i sin tidning om en borgmästarkandidat. Men på sin blogg kan hon uttrycka en stark åsikt och säga att kandidaten är en osympatisk och inkompetent politiker. Sådana kommentarer skulle ge kandidaten anledning att klaga på reporterns bristande opartiskhet.

Den etiska utmaningen är att utveckla riktlinjer för sociala medier som gör det möjligt för reportrar att utforska den nya medievärlden men också att dra rimliga gränser för personliga kommentarer.

Medborgarjournalister och användning av medborgarinnehåll

En av de svåra “horisontella” frågorna, som nämndes ovan, är om nyhetsredaktionerna ska hålla alla typer av journalister till samma redaktionella standarder? Bör man till exempel kräva att medborgarjournalister ska vara balanserade och opartiska? Kan journalister som driver en nyhetsredaktions webbplats rapportera om en nyhet före sina kolleger, de tryckta journalisterna? Med andra ord, bör tryckta reportrar hållas till en högre standard för verifiering före publicering?

I takt med att personalen på nyhetsredaktionerna krymper och populariteten för online-nyheter ökar, har organisationerna dessutom allt större möjlighet och vilja att samarbeta med medborgarna för att bevaka katastrofer, olyckor och andra brådskande nyheter. Medborgare som fångar händelser på sina mobiltelefoner kan överföra text och bilder till nyhetsredaktionerna.

Nyhetsredaktionerna måste införa en process för material som tillhandahålls av medborgarna och som kan vara falskt eller partiskt. Hur ska källor identifieras? Hur mycket kontroll krävs för olika typer av artiklar? Bör medborgarnas bidragsgivare göras medvetna om nyhetsredaktionens redaktionella normer?

Den etiska frågan är om det är möjligt att konstruera en medieetik vars normer gäller på ett konsekvent sätt på alla medieplattformar. Eller står vi inför utsikten att ha olika uppsättningar normer för olika medieplattformar?

Copyright Stephen Ward 2014

Utdrag ur Digital Media Ethics on Media Morals, med tillstånd av Stephen Ward.

Stephen J. A. Ward är medieetiker, utbildare och författare och bosatt i Halifax, Nova Scotia, Kanada. Han är tillfällig direktör för Organization of News Ombudsmen.

Lansering av Mediamorals.org

av Stephen J. A. Ward

Fältet för journalistikens etik är splittrat.

Vi gör en svår övergång från en pre-digital medieetik som var professionell och mainstream till en digital medieetik som är professionell och icke-professionell, online och offline.

Digital teknik och digitala medier har undergrävt ett tidigare samförstånd om journalistikens mål och principer. Det finns knappast en fråga eller ett begrepp – från vad journalistik är till idén om objektivitet – som inte utmanas av nya värderingar och nya sätt att bedriva journalistik.

Inget annat än en radikal omformning av medieetiken kommer att göra det möjligt för fältet att återigen vara relevant för de nya globala och interaktiva metoderna för dagens journalistik. Vi måste arbeta för vad jag kallar en radikal medieetik av globala proportioner.

Med denna revolution lanserar jag www.mediamorals.org som en plats för att diskutera och analysera medieetikens tillstånd och framtid lokalt och globalt. Webbplatsen heter “Mediemoral: Supporting Responsible Journalism Around the World”. Den syftar till att främja ansvarsfull demokratisk journalistik genom analys av ledande frågor.

Sidans form och innehåll är ett pågående arbete.

Jag har skapat och lett akademiska webbplatser för journalistikens etik. Men den här webbplatsen är mer personlig. En stor del av analysen är mitt perspektiv på medierna och deras etiska tillstånd. Jag kommer att blogga och twittra. Dessutom kommer jag att be andra att analysera trender och frågor.

Lanseringen innehåller en av de första systematiska etiska koderna för globala medier, baserad på principer som jag har utvecklat under flera år.

Wendy Swanberg, journalistikhistoriker och tidigare nyhetsproducent i Madison, WI., är chefredaktör för webbplatsen. Hon skriver också en kolumn om frågor som rör pressfrihet. Senast samarbetade Swanberg med mig för att skapa Center for Journalism Ethics vid University of Wisconsin-Madison.

Sajten har resurssidor – bakgrund och historia om allt från idén om medieetik till framväxten av global journalistisk etik. Jag hoppas att dessa sidor är användbara för studenter, forskare och allmänheten.

Jag får frågan om vem min tänkta målgrupp är. Svaret är enkelt: Potentiellt sett alla. I en tid då nästan vem som helst kan publicera sig är etik studiet av medienormer för alla, bokstavligen. Medieetik är inte längre ett specialintresse för professionella journalister. Medieetik har flyttat från yrkesorganisationernas begränsningar och är nu en öppen, global dialog.

Den här webbplatsen är därför tänkt att vara tillgänglig för alla som är intresserade av medieetik. Skriften kommer att vara tydlig och inte tyngd av jargong och tät teori.

För det sista är min synvinkel global. Jag ser vår nya medieetik som ofrånkomligen global är synvinkel, i princip och mål. Den ursprungliga medieetiken var en etik för en media som inte var global. De etiska koderna var, och fortsätter att vara, parochiala och definierade journalistikens plikter endast i termer av en stad, en region eller en nation.

Vad händer med etiken när journalistiken blir global i fråga om räckvidd och inverkan? Denna webbplats kommer att diskutera denna fråga och lägga fram några svar och nya principer.

Jag kommer inte att föra kampanj för vissa politiska ideologier eller grupper. Jag är dock ingen neutral observatör. Jag tar upp frågorna utifrån mitt liberala demokratiska perspektiv.

Detta är inte en webbplats för “heta samtal” eller partipolitiska tirader. Det finns mer än nog av den typen av journalistik i den offentliga sfären. Vad vår demokrati behöver är dialogisk journalistik – medieutrymmen där människor öppet men respektfullt kan diskutera händelser och viktiga frågor.

Sajten kommer att försöka vara ett sådant medieutrymme.

Copyright Stephen J.A. Ward, 2014