Hörselnedsättning är ett vanligt problem som orsakas av buller, åldrande, sjukdom och ärftlighet. Hörsel är ett komplext sinne som involverar både örats förmåga att upptäcka ljud i omgivningen och hjärnans förmåga att tolka talets ljud. Viktiga bestämningsfaktorer för hörselnedsättningens inverkan på en befolkningsgrupp är bl.a. följande:

• Grad av hörselnedsättning
• Hörselnedsättningens utformning eller mönster över olika frekvenser
• Hörselnedsättningens lateralitet/bilateralitet (ett eller båda öronen är drabbade)
• Avvikelseområde(n) i hörselsystemet – t.ex. mellanörat, innerörat, auditiva neurala vägar, eller hjärnan
• Förmåga till taligenkänning
• Historia av exponering för högt buller och miljö- eller farmakologiska giftiga ämnen för hörseln
• Ålder

Mätning av hörselnedsättning

Milda förluster kanske inte märks, och till och med måttliga förluster kanske inte orsakar några problem för personer med utmärkta perceptuella förmågor och god copingförmåga. Hörselnedsättning kan identifieras av den berörda personen (s.k. självrapportering), av vänner och familj och genom hörseltestning. Formell audiometrisk testning är den bästa standarden för att diagnostisera hörselnedsättning och övervaka behandlingen. Testning kan göras i alla åldrar.

För uppskattningar av prevalensen av hörselnedsättning är alla dessa åtgärder värdefulla och var och en av dem ger en inblick i den börda som hörselnedsättningen utgör för samhället. Självrapportering av hörselnedsättning och rapporter från vänner och familj är viktiga eftersom de är relativt enkla att fastställa och ger en global bedömning av problemets inverkan på individen.

Formella audiometriska (hörsel)tester

Formella audiometriska tester ger å andra sidan exakt information som visas per frekvens och hörselnivå. En praktisk sammanfattning av audiogrammet för varje öra är det rena tongenomsnittet (PTA) av tröskelvärden som uppmätts vid specifika frekvenser. Trösklarna mäts på en skala för hörselnedsättning (HL) i decibel (dB) som refereras till den audiometriska “nollan” (den genomsnittliga hörselnivån vid varje frekvens för normala unga vuxna). Ett traditionellt PTA-mått är talfrekvensgenomsnittet av trösklarna vid 500, 1000 och 2000 hertz (Hz). Vilka frekvenser som ska ingå i PTA varierar dock; till exempel ingår en hög frekvens som 3000 Hz tillsammans med den låga frekvensen (500 Hz) och mellanfrekvenserna (1000 och 2000 Hz) i vissa formuleringar av PTA. Den vanligaste PTA-definitionen som återfinns i epidemiologiska, eller befolkningsbaserade, studier är det fyrfrekventa medelvärdet av 500, 1000, 2000 och 4000 Hz.

Då PTA ökar, minskar hörselförmågan. Normal hörsel för tal observeras hos vuxna med PTA på 25 dB HL eller mindre. Vid en PTA på omkring 40 dB HL i båda öronen anses de flesta människor vara funktionellt nedsatta och skulle kunna dra nytta av förstärkning. Svåra till djupa förluster föreligger när PTA är större än 70 dB HL. På denna nivå ger hörapparater begränsad nytta och cochleaimplantat kan övervägas.

En korrekt bedömning av hörseln omfattar:

• Lateralitet (ett eller båda öronen drabbade)
• Grad och mönster av tröskelförlust över olika frekvenser
• Bästa förmåga att förstå tal – antingen med hörapparater eller med höga talnivåer

Andra faktorer som ska bestämmas är:

• Snabbt insättande eller fortskridande av hörselnedsättningen (människor anpassar sig ofta bättre till långsamt fortskridande förluster än till plötsliga förluster)
• Associerade symtom som t.ex. tinnitus (ringande, rytmande eller surrande i öronen eller i huvudet), hyperakusis (intolerans mot normala miljöljud), och rekrytering (när höga ljud plötsligt är obekväma)
• Behandlingsalternativ, såsom kirurgi, hörapparater, cochleaimplantat, hörselrehabilitering, taluppläsning eller hörhjälpmedel

Konsekvenser av hörselnedsättning

Konsekvenserna av hörselnedsättning kan uppskattas i termer av samhällsbörda, effekt på personen och behandlingsbehov. För att uppskatta den samhälleliga bördan av hörselnedsättning är det lämpligt att använda åldersspecifika andelar av självrapportering (eller familjerapportering). För att uppskatta hörselnedsättningens konsekvenser för personen kräver en PTA på mer än 25 dB HL i allmänhet adaptiva lyssningsstrategier, t.ex. att man sitter närmare ljudkällan. Aktiv behandling, t.ex. hörapparater, rekommenderas ofta vid PTA över 40 dB HL på båda öronen. Termen “döv” används i allmänhet för personer med djup bilateral förlust (PTA högre än 90 dB HL). Moderna cochleaimplantat är ofta till hjälp för barn och vuxna med allvarliga till djupa förluster (PTA större än 70 dB HL) av relativt kort varaktighet (mindre än 10 år). Som ett resultat av detta har hörselnedsättningens varaktighet blivit en annan viktig faktor för att beskriva hörselnedsättning.