På den fjärde dagen av vår vandring vaknade vi tidigt för att klättra upp för de 1200 stentrapporna. Krontaket omslöt oss och blockerade solljuset när vi slingrade oss upp till de rituella plattformarna av sten och gräs. Berget vaknade i rörelse och musik. Luften vibrerade av vitalitet. Till och med myggorna och gnagarna kände inspirationen och dök in i oss med en aldrig tidigare skådad kraft och beslutsamhet.

Ovanför trappan nådde vi den första bosättningen, som bestod av flera stora gräscirklar med låga stenavgränsningar. Mellan högarna växte höga lövträdsträd. Selso samlade oss och berättade i vördnadsfulla toner historien om denna mystiska plats. Tairona övergav platsen när spanjorerna anlände till Colombias norra del. Inkräktarna grundade staden Santa Marta 1525 och började döda ursprungsbefolkningen i området. Tairona försvann tillbaka in i djungeln och flyttade högre upp i bergen.

Närmast där Selso stod, markerade en karta i form av en stentavla den förlorade staden tillsammans med Machu Picchu – den andra staden som lämnats övergiven och förlorad under så lång tid – och de andra stora städerna på den tiden.
Långsamt vandrade vi genom ruinerna. Färgerna gick från smaragd till chartreuse och följde stengångarna som slingrade sig in och ut ur trädkronorna. Djungeln döljde benen av det konstgjorda som överallt stack fram underifrån.

Och sedan var vi där, framför de jättelika terrasserade plattformarna som långsamt klättrade den ena över den andra – koncentriska ringar som minskade i omkrets, den ena efter den andra. I väster kunde jag se det kaskadformade vattenfallet och i öster höjde sig de heliga bergen, som fortfarande var höljda i sina halo av dimma. Selso berättade att de valde denna plats, inbäddad mellan vattenfall som Tairona avledde, på grund av de dubbla floderna. Hur hade de skapat dessa magnifika plattformar? Vi stod på den högsta och tittade ner på de andra. Jag föreställde mig hur det måste ha varit att leva på en sådan plats.

Vi började slingra oss ner igen och inspekterade det avancerade kanalsystem som förde flodvattnet rakt genom staden. Jättelika paddor sjöng för oss. Till höger om oss fick Selso syn på en ormbaby – den fruktade Fer-de-Lance-ormen – men skrämd slank den snabbt tillbaka in i undervegetationen.

Vid 11.00 var vi på väg tillbaka till Camp Paraiso och efter en snabb lunch påbörjade vi nedstigningen till Camp Two. Vi vandrade i tystnad – var och en av oss kände oss utmattade i kropp och själ. Vid 16.00 började mitt vänstra knä göra ont när vi steg brant ner mot havsnivå. Selso gav mig en käpp, men jag hamnade långt efter resten av gruppen och lade all energi jag hade kvar på att hålla igång, ett steg efter det andra. Jag var nära min brytpunkt när en annan grupp på stigen kom ikapp oss. Ett äldre par, ungdomligt och aktivt, kom fram och passerade mig. Kvinnan rusade fram med sina vandringsstavar och erbjöd sig att byta. ‘Jag är okej, verkligen!’ Jag sa och tvingade fram ett leende. Hon tittade på mig med ett vetande flin och lät mig betala för min stolthet, passerade mig och fortsatte utom synhåll.

Jag kom in i lägret efter mörkrets inbrott och slängde mig i min hängmatta. Nästa morgon skulle vi ha en lätt tre timmars vandring tillbaka till moderniteten. Det var en bitterljuv insikt. Förlorad ute i Sierra Nevada, vandrande mot det tidsfrusna förflutna, hade jag känt mig lite som en gammal vandrande upptäcktsresande – jag gav mig ut i det bortomliggande av den pulserande men tysta gryningen, med vetskapen om att fler förlorade städer väntade runt nästa kurva, som var kvävd av grönskande överväxter.