När du kittlar en babys mage brukar du belönas med ett flin och ett fniss. Har du någonsin undrat varför? Vad är det egentligen som är så roligt med kittling?

Om du är kittlig kanske du blir retad av dina vänner ibland. Om någon går fram till dig och vickar med fingrarna kan du börja skratta innan han ens rör dig. När du sedan faktiskt blir kittlad skriker du av skratt och faller ner på golvet. “Jösses, vad känslig du är!” kanske din vän säger.

Din vän har rätt. Du är känslig – och det är ditt känselsinne som är i funktion när du vrider dig och skrattar när du blir kittlad.

Människor har fem sinnen – hörsel, syn, lukt, smak och känsel. Forskare vet mycket om hur dessa sinnen fungerar, men de vet inte allt. Det finns fortfarande en del mysterier att reda ut när det gäller t.ex. känselsinnet. Ett av dessa är hur “kittlingsbudskapet” kommer från din väns vickande fingrar till din hjärna.

Varje sinne har ett organ som det använder för att få meddelanden till din hjärna. För att höra använder du dina öron. För att se använder du dina ögon. Din näsa och mun skickar lukt- och smakmeddelanden till din hjärna. Och du känner beröring med din hud.

I din hud, eller strax under den, finns det små buntar av celler som kallas receptorer. De kallas receptorer eftersom de tar emot meddelanden. Din kropp innehåller ett enormt nätverk av olika typer av receptorer. En del av dem kan känna av temperaturen. Andra känner av tryck. Andra känner av smärta.

Vad sägs om att du precis har vaknat på morgonen. Ditt huvud vaggas av en fjäderkudde, och när du vänder dig om hoppar en av fjädrarna ut ur ett hål i sömmen och landar i ditt ansikte. En receptor i din hud skickar en signal till din hjärna om fjädern. Meddelandet? “Mjuk.”

Nästan ropar din mamma på dig att röra på dig, annars kommer du för sent till skolan. Du tittar ut genom fönstret och ser den grå vinterdagen utanför. Du drar upp filtarna över dina axlar igen och myser ner. Över hela din hud tar receptorer upp ett meddelande. Det står “varm”. Men du måste gå till skolan, så du klättrar ur sängen och sätter dina nakna fötter på golvet. Ytterligare två meddelanden blinkar till din hjärna. De säger “kallt” och “hårt”. När du sedan går till badrummet får du en spricka i foten. Budskapet den här gången? “Smärta.”

Vid frukostbordet lutar sig din bror fram och kittlar dig under armen. “Le,” säger han. Du kan inte hjälpa det. Du är kittlig och skrattar.

Receptorn som skickade det där “kittlande” meddelandet till din hjärna är av en speciell sort. De nervändar som känner av kittling och klåda kallas “fria” nervändar. Du har massor av fria nervändar i din kropp, och forskarna arbetar fortfarande med att försöka ta reda på exakt vilken roll de spelar för ditt känselspröt. (Några av de andra typerna av receptorer som du har är uppkallade efter de forskare som upptäckte dem. Vissa tryckreceptorer kallas Ruffinis ändar och Merkels skivor. Om du blir forskare och studerar kittling kanske det kommer att finnas en receptor som är uppkallad efter dig en dag.)

Vissa beröringsreceptorer är extremt känsliga. De kan till exempel känna rörelsen av de fina hårstråna på din underarm. De kan känna en beröring som är så kort att den bara varar en tiondels sekund, eller så kan de känna en längre, starkare beröring som en stor björnkram. Känsliga smärtreceptorer sänder signaler så snabbt att de får dig att dra bort handen från en het spis redan innan du vet att du rört vid den.

Vetenskapsmännen trodde tidigare att “kittlingsreaktionen” orsakades av mild aktivitet kring smärtreceptorer. Men nya studier visar att den kittlande känslan kommer från nervändar i de allra yttersta hudlagren. När dessa nervändar irriteras orsakar de den välkända fnittrande och vickande reaktionen — hos vissa människor. Andra människor är inte kittliga alls.

För att nå hjärnan färdas beröringssignalerna längs ett nätverk av nerver. Signalerna färdas i form av små elstötar. En särskild del av din hjärna översätter dem till information som “kittla” eller “klappa” eller “slät” eller “iskall”. Detta är en fruktansvärt viktig del av din hjärna. Beröringssinnet påverkar trots allt din säkerhet genom att hålla dig borta från saker som gör ont. Den gör det möjligt för dig att uppleva trevliga känslor som glöden från en varm eld eller mjukheten i en kattunges päls.

Ett ännu viktigare inslag är att ditt känselspröt gör det möjligt för dig att uppleva mänsklig kontakt – som att kramas. Om vi blir rörda och kramade mycket som bebisar och barn hjälper det oss att bli tillitsfulla, självsäkra och tillgivna människor när vi växer upp.

Så nästa gång du är i närheten av en bebis eller ett litet barn, ge honom eller henne en mjuk kittling, och sedan en kram. På så sätt ger du flera olika typer av beröringsreceptorer ett träningspass. Tips för föräldrar

Den viktiga funktionen av beröring är vid det här laget en del av den konventionella visdomen om föräldraskap för småbarn och spädbarn. Men hur är det med ditt barn i skolåldern? Forskning som utförts vid University of California i San Francisco tyder på att fysisk tillgivenhet fortsätter att vara en faktor för en sund utveckling. En studie som Sandra Weiss, biträdande dekanus vid UC-San Francisco School of Nursing, genomförde bland 8-10-åringar visade att det finns ett samband mellan fysisk tillgivenhet från både mödrar och fäder och utvecklingen av en positiv kroppsuppfattning. Weiss rekommenderar lekfullt grovhuggande och frekvent, enkel ömhet som sätt att få dina barn att känna sig älskvärda under detta utmanande utvecklingsskede.