Alla människor biter sig själva i tungan då och då, vilket är helt löjligt när man tänker efter. När det gäller kroppens medvetenhet om sig själv och det utrymme den tar upp är det som att råka slå sig själv i huvudet (vilket, om jag ska vara ärlig, har hänt).
Den irländska komikern Dara Ó Briain påpekar kortfattat det absurda i att bita sig i sin egen tunga på följande sätt: “Om vi verkligen skapades av Gud, varför biter vi då fortfarande ibland på insidan av vår egen mun?” frågar han retoriskt. “Jag var så ivrig att äta den där pastatallriken att jag har ätit mig igenom mitt eget ansikte.”
Jag har varit med om det!
Men allvarligt talat, borde inte våra högt utvecklade människokroppar ha någon form av inbyggd säkerhetsanordning som hindrar oss från att klumpigt klamra oss fast vid våra egna munorgan? Ja, det har de faktiskt.

Under 2014 använde forskare vid Duke University en “sofistikerad spårningsteknik” på hjärnor hos möss för att bättre förstå hur mänskliga hjärnor samordnar rörelserna hos musklerna i våra käkar och tungor när vi tuggar. Även om allt är ganska komplext fann de i princip att en grupp premotoriska neuroner och motoneuroner arbetar tillsammans för att reglera käkens öppning och tungans utbredning, medan endast motoneuroner agerar för att stänga käken och dra in tungan.
Enklare uttryckt samordnar neuronerna i våra hjärnor rörelserna i våra käkar och tungor för att hindra oss från att göra oss till en måltid. Men när de kortsluter, vilket ibland händer, råkar vi av misstag bita oss själva i tungan.
Vi hoppas att detta hjälper dig nästa gång du bölar av smärta genom en munfull smörgås.