I augusti i år är det tredje sommaren som jag inte har gått tillbaka för att förbereda mitt klassrum. Den här sommaren kommer att markera den punkt då jag har varit borta från undervisningen lika länge som jag “tekniskt sett” har varit inne i den. Men jag säger inte detta med tungt hjärta, utan snarare med en känsla av lättnad.

För tio år sedan började jag mitt första år på college med förhoppningen att jag efter fyra år skulle bli lärare. För den som inte har studerat inom utbildningsområdet är det inte lätt. Det är som att rulla en rudimentär psykologexamen med ditt valda studieområde (för mig, engelska) och spetsat med en massa fältarbete, intensiva lektioner och krävande läxor. På min högskola fanns det ingen garanti för att de som tog en examen inom utbildningsområdet skulle kunna uppfylla alla krav på fyra år – jag är dock ganska envis, så jag tog full kursbelastning mellan vår- och höstterminen och hade inget slags socialt liv på somrarna.

Min sista termin var den termin då jag var lärarstudent. För att kunna betala min utbildning arbetade jag heltid samtidigt som jag var studentlärare på heltid. Jag sov knappt i fem månader.

Efter att ha jobbat häcken av mig fick jag mitt diplom och min lärarlegitimation. Jag var certifierad för att undervisa i min delstat. Jag började vikariera medan jag sökte jobb. Även om jag inte förväntade mig att få ett jobb direkt efter examen, förväntade jag mig att få ett jobb tidigare än vad jag gjorde. Min mentorlärare lämnade strålande omdömen, och min lärarerfarenhet gick bra. De rektorer som jag arbetade med sa att jag gjorde bra ifrån mig.

Två skoldistrikt som jag arbetade intensivt med hade till och med lediga jobb. Jag sökte, och dessa skolor beviljade mig inte ens en intervju. En skola hade redan en person i åtanke för det utannonserade jobbet (rektorns fru), och en annan var inte intresserad av mig eftersom jag inte kunde vara fotbollstränare.

Jag sökte till en skola, och jag fick ett brev om att skolan hade valt en annan kandidat samma dag som jag hade min intervju. För er som räknar på det betyder det att de hade fattat beslutet innan de ens hade pratat med mig. Mitt avslagsbrev slog mig hem. Jag hade lämnat in ansökningar till inte mindre än 200 tjänster som lärare i hela landet – och det är ingen överdrift. Jag intervjuades på ungefär två dussin skolor. Oftast ringde de, mejlade eller skickade åtminstone ett brev efter intervjun. Ibland gav de ingen feedback alls.

Tillbaka till min tid framhärdade jag. Den första skolan ett par år senare hade en öppning för en engelsklärare. Detta gav mig hopp. Jag sökte och fick det jobbet – två och ett halvt år efter examen.

Redan hade min resa känts så lång. Jag kämpade för alla intervjuer jag fick. Jag kämpade för att få feedback. Jag kämpade för att få jobberbjudandet.

När jag väl var på skolan var det fantastiskt att äntligen se detta mål som jag så ihärdigt hade kämpat för i sex år förverkligas. Och i många avseenden var det fantastiskt att undervisa. Men i fler avseenden tog det kål på mig. Jag hade inte insett det, men den långa och hårda processen hade redan slitit ner mig lite.

Distriktet där jag undervisade var litet. I en gymnasieskola med mindre än 800 elever undervisade jag två årskurser, vilket innebar att jag undervisade minst 120 barn per år. 120 namn är mycket att memorera på ett år, men det går att göra. I en av mina klasser mitt första år hade jag elever från fem olika skolstyrelsemedlemmar i en enda klass – det är en stor press.

Mitt skoldistrikt var också svårt utarmat, mycket diversifierat och stoltserade med en mängd andra utmaningar. Mina elever var underbara och lät inte några motgångar hindra dem från att lyckas. Som alla barn fanns det några skitstövlar och det fanns några högpresterande elever. Det fanns några som inte trodde på sig själva och det fanns några som skulle vara kapabla till storhet när de väl fick lite självförtroende.

I tre år undervisade jag i det skoldistriktet. Det var tufft. Mellan skolstyrelsemedlemmar som förväntade sig misslyckanden, rektorer som inte var stödjande i både disciplinära frågor och föräldrafrågor, kombinerat med ökade statliga mandat efter ökade statliga mandat, efter förväntningar på att göra tonvis med arbete utanför klassrummet med fritidsaktiviteter och efter att nya och intensiva kriterier infördes, var jag inte säker på hur mycket mer jag klarade av. Jag var inte säker på hur mycket mer jag kunde ta. Jag bestämde mig slutligen för att jag var färdig den allra sista skoldagen. Det var en dag för lärarinstitutet, och några av lärarna hade kallat till ett improviserat möte för att diskutera hur vi gemensamt hanterar disciplin. Fem minuter efter mötet stod det klart att jag, tillsammans med flera andra lärare, var måltavla. Jag. var. Gjort. Jag älskade mina elever, och jag älskade några av de människor jag arbetade med, men jag älskade det inte tillräckligt mycket för att utsätta mig för den oöverstigliga stress som jag hade upplevt hittills. Jag hade en familj att ta hand om. Att lägga ner minst 60 timmar i veckan på ett jobb som dränerade min själ var inte längre värt det.

För alla elever som läser detta, var snälla och förstå: det är inte ni som driver era lärare att sluta. Det är de vuxna som gör det. De högljudda, maktfullkomliga, regelmakare bränner ut yrket. Skolor med missriktade prioriteringar som gillar att följa den väg som ger minst motstånd.

De lärare jag känner som har gått i pension har sagt till mig att jag fattade rätt beslut. Långvariga lärare inom utbildningsväsendet har sagt att de inte har sett så här dåliga förhållanden någonsin.

Föräldrar, kom ihåg detta när ni pratar med era barns lärare. Kom ihåg detta när ni röstar. Vi kör en maskin av omställningslärare som skapar inkonsekvens för våra barn. Min historia är inte unik. Systemet behöver verkligen förändras, och det måste ske snabbt.