I måndags, vid 40+8, diskuterade Lionel och jag en stretch and sweep och jag valde att göra en – jag var redan 3 cm vidgad! På onsdagsmorgonen vaknade jag med några regelbundna sammandragningar som varade ett par timmar – jag ringde Jan och vi gjorde upp en plan för dagen, men sammandragningarna försvann när jag gick upp. Jag fortsatte min dag, gick ner på gatan för att ta en kaffe och fick ännu en induktionsmassage på eftermiddagen. När jag körde hem fick jag några sammandragningar och de blev starkare allteftersom kvällen fortskred. Jag ringde Keren i Lionels rum vid 17-tiden och lät henne veta att det gick framåt. Jag hade ordnat så att barnen skulle stanna hos mamma och pappa över natten, så vi fick äntligen packa dem och åkte iväg och beställde sushi till middag.

I det här skedet hade jag min TENS på och behövde stanna upp och andas genom mina sammandragningar. Jan kom över vid niotiden på kvällen. Mina sammandragningar var ungefär 60 sekunder långa och hade i genomsnitt 8-9 minuters mellanrum. Vi gick alla till sängs och försökte vila lite, men så fort jag lade mig ner ökade mina sammandragningar. Jag jobbade på fitbollen och använde min TENS i ett par timmar. Vid 01.00 på natten var sammandragningarna ungefär 90 sekunder långa och kom var femte minut. Simon väckte Jan och hon gjorde en VE och jag var 5 cm utvidgad. Hon tyckte att det gick snabbt framåt och att vi borde åka in till St Vincent’s Private.

Jag hade några sammandragningar under den 10 minuter långa resan till sjukhuset men de var hanterbara och vi gick in i förlossningsrummet omkring 1.30.

Vi ordnade rummet med ljus och ljus, musik, eteriska oljor och fit ball. Jag kom in i en rytm där jag stod, lutade och gungade på en bänk under en sammandragning och sedan satt och vilade på bollen mellan sammandragningarna. Simon gjorde lite lätt beröringsmassage på mina armar och lite mottryck på min nedre rygg och mitt bäcken. Jag sjöng (eller “sjöng livmoderhalsens sång” som Rhea säger) under sammandragningarna och använde TENS som jag tyckte var till stor hjälp. Varma förpackningar på min nedre del av ryggen var också till stor hjälp.

Vid fem på morgonen började jag kämpa mot intensiteten i sammandragningarna och bestämde mig för att gå in i duschen. Det varma vattnet var underbart och jag stannade i duschen i ungefär en timme. Jag bad att få träffa Lionel vid det här laget och jag ville verkligen se om vi kunde spräcka mina hinnor för att hjälpa till att föra min förlossning framåt. Jag började använda gasen vid denna tidpunkt och det var bra att ha något som fokuserade min andning och lugnade mig lite. Det kändes som om saker och ting hade planat ut och att jag inte gick framåt. Lionel gjorde en VE vid ungefär 6.30 på morgonen och jag var fortfarande 5 cm dilaterad. Fem och en halv timmes intensiv förlossning och inga framsteg! Jag kände mig ganska besviken i detta skede – det var verkligen hårt arbete och det kändes mycket mer intensivt och uppslitande än mitt tidigare arbete med Maggie.

Lionel bröt mina hinnor på min begäran och vi fortsatte att arbeta. En ny barnmorska hade börjat sitt skift – Lisa tog över från nattskiftet och var ett otroligt stöd för mig, tillsammans med Jan. Jag började tappa bort mig själv vid det här laget och började tvivla på om jag skulle klara det. Jag fick panik och började känna mig överväldigad av sammandragningarnas styrka och att jag inte kunde återfå kontrollen mellan sammandragningarna. Jag frågade Jan och Lisa om en epiduralbedövning. Jan visste att jag inte ville ha en epidural och visste också att en epidural troligen skulle göra det svårare att krysta och mer sannolikt leda till andra ingrepp. Hon kunde se att jag arbetade mycket hårt på min puls och mitt blodtryck och även att jag började tappa bort mig själv. Hon föreslog att jag skulle få en morfinininjektion för att lindra smärtan och göra det möjligt för mig att komma tillbaka till mig själv och få kontroll igen. Detta ingick inte i min förlossningsplan (jag sa faktiskt uttryckligen att jag inte ville ha morfin eftersom jag inte ville känna mig yr eller dimmig), men jag behövde något för att hålla mig igång i det läget och jag visste att Jan inte skulle föreslå smärtstillande läkemedel lättvindigt.

Jag tillbringade en tid i vänstra sidoläge, med gasen och TENS, med förhoppning om att en förändring av positionen skulle hjälpa barnet att röra sig neråt. När jag väl hade centrerat mig själv och hade kontroll reste jag mig upp och återgick till att stå, gunga och luta mig mot bänken och bollen. Jag minns att Jan frågade mig var jag kände sammandragningarna och att jag sa “överallt” och pekade på framsidan, ryggen och bäckenet – överallt! Jag ställde mig upp på sängen på alla fyra och lutade mig över det upprättstående sänggaveln. Barnet satt fortfarande ganska högt upp och det var inte förrän jag rullade över på ryggen, i en halvt liggande ställning, som det flyttade sig ner och jag kände äntligen lusten att pressa omkring kl. 10.10.

.