I den antika grekiskan och latinet var ett stigma ett märke som markerade en person, t.ex. en slav, som ansågs vara underlägsen. I dag har ordet “stigma” kommit att beteckna det osynliga märke som negativa sociala uppfattningar ger upphov till, ett märke som kan göra lika ont som ett fysiskt märke.

Akademiska forskare betraktar stigma som de egenskaper som nedvärderas i ett visst socialt sammanhang och som påverkar människor på ett negativt sätt. Betydande bevis visar hur stigmatisering kan undergräva psykisk hälsa genom olika mekanismer, t.ex. begränsad tillgång till resurser.

Forskare samlar vanligen in data om stigmatisering genom subjektiva självrapporteringsmått. Men vissa individuella faktorer – t.ex. brister i känsloreglering – kan påverka hur människor uppfattar stigmatisering, vilket medför en potentiell förvirring vid mätningen. Forskarna Charles L. Burton, Katie Wang och John E. Pachankis vid Yale University ville fastställa ett mer objektivt mått på stigmatisering som återspeglar de skillnader i social, ekonomisk och politisk makt som finns oberoende av en persons subjektiva upplevelser.

Burton och kollegor genomförde en serie studier, som publicerades i Clinical Psychological Science, och som tog upp behovet av ett objektivt mått på stigmarelaterade upplevelser:

“Den nuvarande forskningen introducerar ett nytt, objektivt mått på kulturell stigmatisering”, förklarar forskarna, “som vi sedan använde för att utvärdera sambanden mellan stigmatisering, känsloregleringsunderskott och negativa resultat för den psykiska hälsan hos personer som stödjer ett brett spektrum av stigmatiserade attribut.”

I den första studien identifierade forskarna först 93 stigmatiserade identiteter, hälsotillstånd och personliga egenskaper som sträcker sig bortom det snäva spektrum av sexuella och ras/etniska stigman som forskare vanligtvis har fokuserat på. Sedan rekryterade de akademiker som anses vara stigmaexperter och personer från allmänheten för att bedöma sin vilja att interagera med olika typer av personer som besitter varje stigma, t.ex. en arbetskamrat, en barnvakt eller en potentiell dotter- eller svärson. Det resulterande indexet återspeglade graden av stigmatisering av varje identitet eller egenskap på en sociokulturell nivå.

Den andra studien observerade förhållandet mellan kulturellt stigma, brister i känsloreglering och två negativa resultat för den psykiska hälsan: depressiva symtom och problem med alkoholanvändning. Stigmarelaterade upplevelser är kända för att framkalla stress, vilket kan utarma känsloregleringsförmågan och påverka negativa symptom på psykisk hälsa. Även om dessa samband har beskrivits i tidigare studier vet man lite om hur allmän livsstress (dvs. kroniska stressorer som inte beror på fördomar/stigma) kan påverka förhållandet mellan dessa variabler.

Med hjälp av den skala som fastställdes i studie 1 bad forskarna deltagarna att välja vilka stigmabeteckningar de identifierade sig med och sedan rangordna den stigmatisering som de kände att den påverkade dem mest eller var viktigast för dem. Forskarna omvandlade dessa rankningar till en kulturell stigmapoäng. De samlade också in uppgifter om deltagarnas brister i känsloreglering, depressiva symtom, problem med alkoholanvändning och allmän livsstress. För att fastställa den unika effekten av kulturellt stigma kontrollerade forskarna för individers uppfattningar om stigma med hjälp av Everyday Discrimination Scale, som mäter frekvensen av att en individ upplever interpersonell misshandel på grund av sin mest påverkande stigmatiserade identitet.

Resultaten visade att känsloregleringsunderskott var den mekanism som kopplade samman kulturellt stigma och depression, och kulturellt stigma och alkoholanvändningsproblem. Allmän livsstress ökade den indirekta effekten av känsloreglering på sambandet mellan kulturellt stigma och både depressiva symtom och alkoholbruksproblem. Resultaten tyder med andra ord på att starkare kulturellt stigma kan göra en individ mer sårbar för allmän livsstress och dess inverkan på negativa psykiska hälsoproblem.

Denna studie bidrar till både stigma- och känsloregleringsforskning genom att fastställa ett objektivt mått på kulturellt stigma. Denna skala erbjuder forskarna ett verktyg för att observera effekterna av kulturellt stigma separat från individers uppfattningar om stigma. Burton och kollegor föreslår att framtida forskning bör titta på hur man kan modifiera detta mått så att det kan representera intersektionellt stigma, eftersom människor kan uppleva flera stigmatiseringar som är betydelsefulla för deras liv.

Bevis för ett modererande förhållande mellan allmän livsstress och den indirekta effekten av stigma på psykisk hälsa kan ha konsekvenser för dem som arbetar för att hjälpa stigmatiserade grupper. Att hjälpa individer som drabbas av stigmatisering att förbättra känsloregleringsförmågan och anpassa sig till allmän livsstress kan mildra effekten av kulturell stigmatisering på deras ökade sårbarhet för psykiska hälsoproblem.