Biblisk bok skriven när judendomen stod inför en allvarlig kris på 2000- och 1000-talen f.Kr. på grund av att den inte lyckades ta sig in i den grekiska visdomens huvudfåra. Försvaret av den judiska livsstilen är målet för denna bok.
Bakgrund och natur. Visdomsboken skrevs på grekiska för grekisktalande judar. Den stora kolonin i Alexandria var troligen den omedelbara målgruppen. Den politiska förföljelse och det förtryck som drabbade dem där inspirerade en anonym jude med djup religiös anda att försvara judendomen mot de angrepp som riktades mot den och att uppmuntra sina trosfränder till trohet mot den visdom som ger livet mening. Proselytism ligger dock inte utanför hans avsikt (Wis 18.4). Författaren skriver i kung Salomons namn. Detta är en litterär fiktion som syftar till att ge boken auktoritet. Att vända sig till dem “som dömer jorden” (1.1) och “kungarna” (6.1) är en del av samma litterära grepp. Kungarna är egentligen de som omfamnar den gudomliga visdomen; detta leder till ett kungadöme (6.1). se visdom (i bibeln).
Författarens bekantskap med grekisk filosofi framgår av hans användning av vissa av dess termer. Alexandria, där den grekiska visdomen blomstrade, kan mycket väl ha tillhandahållit den filosofiska kunskapen. Den egyptiska bakgrunden – upptagenhet med egyptisk avgudadyrkan och Israels slaveri före uttåget – pekar också på Alexandria. Det grekiska originalet avslöjar en författare som kunde skriva enligt de retoriska normerna i Alexandria. Boken skrevs ca 100 f.Kr. eller åtminstone någon gång strax därefter.
Litterär form och organisation. Vishetens bok är en förmaning i meditativ form. Reflektionen följer olika linjer, vilket framgår av de olika tillvägagångssätt som återfinns i bokens olika delar. I kapitel 1-9 försvarar man den hebreiska visdomen med den metod som kallas antologisk (man lånar tankar och fraser från bibliska böcker och sätter in dem i ett sapientiellt sammanhang). Tankemönstret förblir helt och hållet judiskt även om det finns ett verkligt försök att använda sig av vad det grekiska tänkandet hade att erbjuda. Resultatet är inte en systematisk teologi, utan en teologi som sammanfogar det som tidigare skrifter kunde bidra med till ämnet. Kapitlen 10-12 och 16-19 är haggadisk midrash. Exodus-berättelsen utnyttjas och ges betydelse för författarens samtida. Midrash kopierar inte bara den äldre skriften utan ger en kommentar. Den hanterar uppgifterna fritt, lägger till, drar ifrån och överdriver för att ge dem nytt liv. Judarnas befrielse från det egyptiska slaveriet i det förflutna lämpade sig utmärkt för författarens syfte. Kapitel 13-15 utgör ett distinkt litterärt verk. De är parentetiska och utgör en satir över avgudadyrkan. Ridiculerande och ironi används effektivt för att avväpna hellenismens religion.
Bokens enhet har ifrågasatts. Trots variationen i formerna och i viss mån i språket upprätthålls i allmänhet enhetligheten. Vissa menar att samma författare komponerade kap. 11-19 separat (kanske som en påskhaggada, kommentaren till en påskmåltid) och senare lade till den till sin antologiska reflektion om visdom. Kapitel 10 utgör dock en snygg övergång mellan de två delarna.
Innehåll och undervisning. Boken delas ofta in i tre delar för att beskriva dess innehåll. Efter en inledning som uppmanar läsaren att ta till sig visheten (1.1-15) fastställs det önskvärda i att sträva efter den genom att hänvisa till det mål som visheten leder till (1.16-5.23), dess natur (kap. 6-9) och dess historiska berättigande i Israels hjältars liv och nationens liv (kap. 10-19).
Liv, förening med Gud, är de rättfärdigas lott (2.23). Döden, separation från Gud, är de ogudaktigas lott (1.16; 2.24). Traditionella uppfattningar om vedergällning sopas undan. Många avkommor (3.10-4.6) och ett långt liv (4.7-19) är inte nödvändigtvis tecken på Guds välvilja; dessutom är det dygd som Gud belönar. Hur man lever med Gud är inte definierat. Varken själens immateriellitet eller de dödas uppståndelse kommer in i perspektivet på det framtida livet. Det eviga livet föreställs som ett inträde i Guds hov, där man ansluter sig till “Guds söner” (5.5).
Kapitel 6-9 utforskar visdomens natur. Den personifierade visdomen sägs komma fram som en emanation från Gud för att kommunicera sig själv i den fysiska och moraliska ordningen (7.25-8.1). Hennes största aktivitet är i människornas själar, som hon gör till Guds vänner (7.27). Denna personifiering är litterär och är inte en uppenbarelse av visdomen som en person som är skild från Gud.
Kapitel 10-12 och 16-19 visar Guds särskilda försyn i Israels historia. En sjufaldig antites utgör midrash om Exodus. Den historiska reflektionen specificerar Guds vägar med människan. Sålunda använder Gud en och samma sak nu för att hjälpa människan, nu för att straffa henne (11.5); Gud straffar människan med samma saker genom vilka människan syndar (11.16); Gud är barmhärtig i bestraffningen (12.1); universum kämpar för de rättfärdiga (16.17).
Den parentetiska utvecklingen i kap. 13-15 analyserar olika former av avgudadyrkan. Den hedniska världens maktlösa, livlösa gudar är ingen match för Israels levande Gud. I 13.1-9 finns en vacker sammanfattning av skapelsens roll för att föra människorna till kunskap om Gud.
Kristen användning. Vishetens bok har kallats bryggan mellan Gamla testamentet och Nya testamentet. Kyrkans användning av boken från apostolisk tid gör att titeln är korrekt. Johannes och Paulus fann ingen bättre källa för att uttrycka den nya uppenbarelsen av Guds Son än sidorna i denna bok. Ordet som blev kött, den högsta kommunikationen av gudomlig visdom till världen, presenterades i termer av dikten i 7.22-8.1. Guds ande som boken talar om (1.7, 9.17) sågs sedan tydligt också som en gudomlig person som manifesterar Guds kraft och liv. Bokens stora popularitet bland de kristna spelade sin roll i den judiska vägran att ta upp den i kanon. Men dess språk och sena ursprung var också faktorer som bidrog till detta omdöme.
Se även: Sapientialböcker.
Bibliografi: Encyclopedic Dictionary of the Bible, översatt och anpassad av l. hartman (New York, 1963) 2589-91. j. fichtner, Die Religion in Geschichte und Gegenwart, 7 v. (3d ed. Tübingen 1957-65) 5:1343-44. j. reider, The Book of Wisdom: An English Translation with Introduction and Commentary (New York 1957). É. osty, Le Livre de la Sagesse (BJ 20; 1950). j. fischer, Das Buch der Weisheit (Echter Bibel: Altes Testament, ed. f. nÖtscher 1950). p. w. skehan, “Isaias and the Teaching of the Book of Wisdom”, The Catholic Biblical Quarterly 2 (Washington, DC 1940) 289-299; “Borrowings from the Psalms in the Book of Wisdom”, ibid. 10 (1948) 384-397. r. t. siebeneck, “The Midrash of Wisdom-10-19”, ibid. 22 (1960) 176-182. j. p. weisengoff, “Death and Immortality in the Book of Wisdom”, ibid. 3 (1941) 104-133. m. delcor, “L’Immortalité de l’âme dans le Livre de la Sagesse et dans les documents de Qumrân”, Nouvelle revue théologique 77 (Tournai-Louvain-Paris 1955) 614-630. a. m. dubarle, “Une Source du Livre de la Sagesse,” Revue des sciences philosophiques et théologiques 37 (Paris 1953) 425-443. g. ziener, “Weisheitsbuch und Johannesevangelium,” Biblica 38 (1957) 396-418; 39 (1958) 37-60.