Brian Eno och David Bowie hade en livslång vänskap och ett musikaliskt samarbete som producerade flera av de mest inflytelserika skivorna i slutet av 1900-talet. I slutet av 1970-talet arbetade de två med Low, “Heroes” och Lodger, även kända som Bowies Berlin-skivor. Dessa skivor skulle till slut få en djupgående och bestående inverkan på rock i allmänhet, punk, new wave, electronica och Enos arbete inom ambient.

Efter att ha återupptagit kontakten vid Davids och Imans bröllop 1992 började de två mejla fram och tillbaka om den moderna musiken och vad de tyckte saknades i den. De bestämde sig för att pröva ett experiment tillsammans, att gå in i studion “utan att ens ha en gnutta aning” om vad de skulle skapa. Resultatet av detta experiment skulle bli 1995 års 1. Outside (The Nathan Adler Diaries: A Hyper Cycle).

Albumet var inte direkt inspirerat av cyberpunk i sig, men genom de olika experimentella tekniker som de använde sig av, uppstod en värld i en nära framtid som definitivt hade ett cyberpunk-utseende och -känsla. I åtminstone en intervju hänvisade Bowie till den som “cyber-noir”.

För att starta sin experimentella process bestämde sig de två för att intervjua patienter på ett psykiatriskt sjukhus i Wien, Österrike. Sjukhuset var känt för den “outsiderkonst” som vissa av dess patienter skapade, därav en del av inspirationen till titeln. De kände också att de ville arbeta utanför de normala gränserna för komposition och inspelning och titeln påminde dem om detta. Det här albumet var deras outsiderkonst.

Med utgångspunkt i sjukhusintervjuerna klippte Bowie och Eno ihop en tre timmar lång inspelning som huvudsakligen bestod av dialog och studiojams. Den kallades The Leon Suites och en redigering av detta projekt lämnades in till skivbolaget. När den avvisades för att den var helt okommersiell började Bowie och Eno arbeta på en version som skulle bli Outside. Snippor från The Leon Suites skulle hamna på Outside och idéer om berättelser och karaktärer kom därifrån. Det talades om att inkludera en del av The Leon Suites på framtida inspelningar, men det hände aldrig.

Låten “I’m Deranged” kom direkt från en av Davids intervjuer med en patient på sjukhuset i Wien. Förutom att vara ett sådant framträdande spår på albumet användes “I’m Deranged” också vackert och effektivt i David Lynchs art-noir-klassiker “Lost Highway” från 1997, då Bill Pullmans Fred Madison-karaktär karusellar nerför en oupplyst motorväg på natten, fascinerad av de streckade gula linjerna när de skjuter ut ur mörkret som spårkulor.

Bortsett från att använda idéerna och berättelsefragmenten från schizofrena patienter som inspiration, införlivade de två andra experimentella tekniker. William Burroughs och Brian Gysins “cut-up-teknik”, som Bowie ofta hade använt sig av genom åren, särskilt på Diamond Dogs (hans andra dystopiska konceptskiva) och Berlin-skivorna, användes igen. För Bowies version av cut-up använde han sig av ett datorprogram som han hade varit med och utvecklat för Mac, Verbasizer. Den gjorde det möjligt för honom att generera slumpmässiga meningar och stycken som han sedan kunde använda som de var, ändra som han ville, eller använda några få ord som dök upp för att inspirera till en idé för en karaktär eller en hel låt. Här är David i en dokumentär från 1997 som beskriver hur han använde sin Verbasizer.

Du kan se resultatet av denna slumpmässiga app i aktion i texten till titelspåret till skivan:

Now. Not tomorrow
Yesterday
Not tomorrow
It happens today
The damage today
They fall on today
They beat on the outside
And I’ll stand by you
Now. Not tomorrow
It’s happening now
Not tomorrow
It’s happening now
The crazed in the hot-zone
The mental and diva’s hands
The fisting of life
To the music outside
To the music outside

Alltså, andra tekniker som användes på Outside var bland annat att Brian Eno varje morgon delade ut kort till musikerna i studion med instruktionerna att de skulle spela den dagen som karaktären som beskrivs på kortet. Korten gav sådana absurda instruktioner som “Du är den missnöjda medlemmen i ett sydafrikanskt rockband. Spela tonerna som förtrycktes”. Eno använde också de Oblique Strategies-kort som han och konstnären Peter Schmidt hade utvecklat 1975 som en serie uppmaningar som skulle dras när man stod inför ett kreativt dilemma. Eno och Bowie hade för första gången använt dessa kort på ett imponerande sätt under Berlin-sessionerna.

Genom all denna process och studioimprovisation (Bowie skrev allt på beställning i studion) började Nathan Adlers värld växa fram. Den karaktären och hans historia beskrivs i detalj i en novell, “The diary of Nathan Adler or the art-ritual murder of Baby Grace Blue”: A non-linear Gothic Drama Hyper-cycle”, skriven av Bowie, som kom med skivans liner notes booklet.

Dagböckerna berättar historien om kriminalprofessor Adler, en utredare i det företagsstödda Art-Crimes, Inc-byrån i ett Oxford Town, NJ, i en nära framtid. I denna dystra värld har det blivit så populärt att mörda människor som en form av konstnärligt uttryck att det motiverar en separat avdelning för att utreda detta (som sponsras av en konstinstitution som sedan visar konstbrottslingarnas konstverk, förresten). Innan han började arbeta med sitt nuvarande fall hade Adler arbetat med “konceptöverfall” och hade tröttnat på det. I historien som berättas genom 1. Outside får Adler i uppdrag att utreda det grymma konstmordet på en 14-årig flicka vid namn Baby Grace Blue.

Dagböckerna i skivans häfte är skrivna i en mycket Burroughsiansk/Gibsonsk stil. I korta, heta meningar, anteckningar och meningsfragment får vi en mycket dark-noir-berättelse som är spetsad med mängder av cyberpunk-klingande techno-neologismer: Minnesinformationstransportvätskor, binära kodöversättare, minnesinformationstransportämnen, ROMbloids (vem/vilka de än är), Daubers (allmänhetens smeknamn på Art-Crimes, Inc.), Data Bank, en dödskult vid namn Caucasian Suicide Temple och smyckesbutiker för kroppsdelar (som handlar med “lammpenishalsband, getpungpungpungpungpungpungpungpungpungpungpungpungpungpungpung, bröstvårtsörhängen och den sortens saker”).

Bowie var uppenbarligen mycket fascinerad av en del av den extrema och mycket kontroversiella konst som förekom på 90-talet, däribland Damien Hurst (vars verk innehöll styckade och ruttnande djurkadaver) och extrema performancekonstnärer, som Ron Athey och Darryl Carlton (som båda blev föremål för många skandaler och pärlhalsar i mitten av 90-talet för sina blodritual- och självskadebeteenden). Alla tre artisterna nämns i Nathan Adlers dagböcker och Atheys arbete refereras direkt i videon till “The Heart’s Filthy Lesson”. Den här låten och videon avslöjar också tydligt Bowies växande beundran för Trent Reznor, eftersom NIN-influenserna, i ljud och vision, är smärtsamt uppenbara.

Likt den cyberpunkiga Warren Zevon-konceptskivan som vi tittade på i förra veckan visste de flesta kritiker och Bowies i övrigt mångfacetterade och öppensinnade fanbase inte riktigt vad de skulle tycka om den här märkliga, experimentella skivan. Den är fortfarande en av de minst populära och mest missförstådda erbjudandena i David Bowies katalog.

Men det hindrade aldrig David och Brian från att själva älska den och vilja göra uppföljare. Om du lägger märke till det finns en “1” i titeln och undertiteln antyder något pågående. En av de saker de pratade om, ända fram till den sista mejlväxlingen som de två någonsin hade, var idén om att göra ytterligare delar av Nathan Adlers dagböcker, kanske en trilogi. Bowie var entusiastisk över att utforska den här världen mer, kanske fortsätta med Art Crimes, Inc. eller utforska andra hörn av Adlers mörka värld. Några år efter utgivningen av Outside pratade han och Eno om att göra ett album som hette Inside, en skiva bakom kulisserna som skulle avslöja deras arbetsprocess och innehålla outtakes och några av de jams som de hade gjort för skivan.

Volym 2 i Nathan Adlers dagböcker skulle heta 2. Contamination och Bowie hade redan några karaktärer och idéer skissade upp. I och med Bowies död i cancer 2016 kommer vi tyvärr aldrig att få veta vilken annan musik det kunde ha funnits att upptäcka Outside. Och eftersom mordet på Baby Grace Blue aldrig löstes i volym 1 kommer fallet för alltid att förbli öppet.

Lyssna på hela skivan här.