VM:s historia berättar på många sätt historien om utvecklingen av själva proffsfotbollen.

Det syns i utvecklingen av VM-bollen, som har gått från en läderbunden grisblåsa till de högteknologiska, syntetiska sfärer som vi ser säljas i butikerna och marknadsförs runt om i världen i dag.

Bollen har också spelat sin roll när det gäller att sätta kursen för VM-historien.

Från ett byte av boll i halvtid som påverkade en final till “supermarket”-modellen som föraktas av målvakterna, här är Goals historia om den officiella VM-fotbollen.

Tiento & T-modell (1930)

Det fanns ingen officiell boll för det första världsmästerskapet, som hölls i Uruguay 1930. Före finalen bråkade Argentina och Uruguay om vem som skulle tillhandahålla bollen och kom därför överens om att byta ut den i halvtid.

Det kan ha haft en ganska stor betydelse för matchens utgång. Argentina ledde med 2-1 i paus innan Uruguays större och tyngre boll introducerades, och värdarna sköt genast in tre obesvarade mål och kröntes till världsmästare.

Argentinas boll kallades “Tiento” (bilden utan skosnören), medan Uruguays boll var en “T-Model” (bilden med skosnören).

Även bollar av samma typ var dock alla unika vid den här tiden, eftersom de syddes och blåstes upp för hand. De skulle också bli tyngre i regn.

Foto: Oldelpaso / Wikipedia

Federdale 102 (1934)

Det andra världsmästerskapet i fotboll hölls i Italien, som vid den tiden var under Benito Mussolinis diktatur. Hans regering producerade Federale 102-bollen, även om andra från England också användes i turneringen.

En av de viktigaste innovationerna som den innehöll var att man bytte ut lädersnörena mot bomullssnören, som var mycket mjukare och mer förlåtande för spelarna som styrde bollen.

Men det sätt på vilket bollar tillverkades vid den här tiden – för hand, där uppblåsarens skicklighet avgjorde hur sfärisk den färdiga produkten var – innebar att kvalitetskontrollen var svår.

Det innebar att de två förbundskaptenerna fick se ett par bollar före varje match och ombads att välja vilken de föredrog. Resultatet blev att finalen – till Mussolinis stora förtret, kan man tänka sig – spelades med en engelsk boll.

Tyvärr var den tillräckligt bra för att de italienska spelarna skulle vinna VM för första gången.

Foto: MDBR / Wikipedia

Allen (1938)

Allen, en Parisbaserad tillverkare, hade förmånen att vara det första företaget som fick tillåtelse att märka sina bollar när VM kom till Frankrike 1938.

Detta var i stort sett samma boll som Federale 102 i Italien. Bomullssnörena fanns kvar, liksom den 13:e panelen som de syddes på (tidigare hade bollarna vanligtvis bestått av 12 stycken).

Den viktigaste skillnaden var att kanterna på panelerna på Allen-bollen var mer rundade än på Federale, vilket var en trend som skulle fortsätta när sporten återupptogs fullt ut efter andra världskriget.

Ennu en gång dominerade dock inte Allen-bollen helt och hållet turneringen. Andra modeller med 12 och 18 paneler har setts på fotografier, där problemet återigen var att dålig uppblåsning av bollen kunde göra den opålitlig.

Foto: MDBR / Wikipedia

DUPLO T (1950)

Det dröjde 12 år innan nästa världsmästerskap efter 1938 års turnering på grund av andra världskriget, och en avsevärd ökning av bolltillverkningen var resultatet.

I själva verket hade dock det stora genombrottet för 1950 års turnering gjorts i Argentina redan i början av 1930-talet och väntade helt enkelt på att bli godkänt för användning vid en FIFA-tävling.

Denna boll hade använts i de argentinska ligorna i flera år och kallades “Superval”, som senare ändrades till “Superball” när företaget bakom den hade förgrenat sig till Brasilien.

Nyheten bestod i att man eliminerade behovet av skickliga uppblåsningsexperter genom att skapa en helt sluten läderkula utan skosnören. Bollarna blåstes upp med en pump och en nål genom en liten ventil – liknande de som fortfarande används i dag.

Den Superball-modell som användes vid VM 1950 var Duplo T och den konsistens med vilken den kunde blåsas upp innebar att det var den första modellen som användes enhetligt i alla matcher i en och samma turnering.

Foto: MDBR / Wikipedia

Swiss World Champion (1954)

VM gick till Schweiz 1954, vilket innebar en schweizisk boll som tillverkades av det Basel-baserade företaget Kost Sport.

Den schweiziska världsmästarbollen tog ytterligare ett stort steg framåt genom att använda sig av en 18-panelers struktur, där panelerna är sammanfogade i ett zick-zack-mönster. Denna form skulle komma att användas i vissa bollar i flera decennier framöver.

Kombinationen av denna struktur och en ljusare gul färg gör att detta kanske är den första bollen som börjar likna de modeller som skulle komma att användas under 1980- och 1990-talen.

Och tråkigt nog för Kost Sport återinförde FIFA – till synes slumpmässigt – sin regel som förbjuder alla märken på bollen vid detta världsmästerskap.

Foto: MDBR / Wikipedia

Top Star (1958)

I samband med världsmästerskapet i Sverige 1958 tog FIFA sina första steg mot att öppna upp konkurrensen om att leverera turneringsbollen.

Det gjorde man genom att uppmana tillverkarna att skicka in märkeslösa bollar tillsammans med ett kuvert där det stod vilket företag de kom från.

En jurist tog emot alla 102 inskickade bollar och gav varje boll ett nummer. Därefter samlades fyra medlemmar av FIFA:s organisationskommitté samt två svenska fotbollsfunktionärer för att undersöka bollarna och testa dem.

De minskade fältet till 10 vid lunchtid och ett par timmar senare hade de valt nr 55 som officiell boll för VM 1958.

Den vinnande bollen, som kallades Top Star och tillverkades av ett företag från Angelholm, var den första bollen som användes vid ett VM och som hade 24 paneler. Varje lag fick 30 stycken, medan Brasilien utnyttjade sin möjlighet att köpa fler.

The Top Star var på ett sätt den första bollen som användes vid mer än ett VM. Mer om det om en stund.

Foto: MDBR / Wikipedia

Crack (1962)

För Jabulani fanns Crack.

Detta var den boll som valdes ut till det första världsmästerskapet i Chile 1962, och den togs inte emot allmänt väl.

Crack, som tillverkades av det chilenska företaget Custodio Zamora, hade 18 paneler men dess utmärkande drag var att de var oregelbundet indelade; vissa var sexkantiga, andra rektangulära och så vidare och alla var manuellt sydda ihop.

Inte alla lag gillade den – särskilt inte de europeiska. Top Star-bollen som användes vid VM 1958 hade blivit enormt populär i Europa och 100 stycken skickades över och användes när man bestämde sig för att Crack-bollen inte räckte till.

Crack-bollen innehöll dock en viktig nyhet, i och med att den introducerade en uppblåsningsventil i latex som skulle komma att användas av många andra modeller efteråt.

Foto: MDBR / Wikipedia

Challenge 4-Star (1966)

Bollen till fotbolls-VM i England 1966 valdes ut genom ett blindtest, precis som 1958, och var den första bollen som tillverkades av ett stort modernt varumärke.

Det engelska fotbollsförbundet vidtog flera åtgärder för att se till att ingen som var inblandad i urvalet – som gjordes vid ett möte med FIFA:s presidium i London – kunde ha någon förhandsinformation om de 111 bollar som skickades in.

Fyrtioåtta uppfyllde inte specifikationerna och när det återstående fältet hade begränsats till åtta, visade det sig att ytterligare två bollar inte kunde upprätthålla den erforderliga standarden under en längre testperiod.

I slutändan blev vinnaren Challenge 4-Star-bollen tillverkad av Slazenger, som är mer känd för sin racketsportsutrustning. Den liknade Top Star men hade 25 paneler i stället för 24.

Processen för testning och utveckling inför 1966 års turnering var den överlägset mest avancerade i VM-historien fram till dess. Fyrahundra fotbollar i tre olika färger begärdes till finalen, samtidigt som varje tävlande nationellt förbund fick bollen skickad sex månader före turneringen för att ha en chans att vänja sig vid den.

Foto: MDBR / Wikipedia

Telstar (1970)

I år 1970 kom den kanske mest dramatiska utvecklingen i VM-bollens historia.

Det var ankomsten av Adidas, som FIFA beslutade att ge i uppdrag att designa bollen för turneringen i Mexiko efter den framgång som de hade haft med att göra det för Europacupen 1968 och de olympiska spelen, även de i Mexiko, strax efteråt.

Som ett resultat av detta fick Adidas det mexikanska fotbollsförbundet att förespråka dem.

Adidas skapade Telstar, som – med sina svartvita paneler för att förbättra synligheten på TV vid det första VM som sändes över hela världen – skulle bli en ikonisk boll.

Det var inte den första svartvita bollen med 32 paneler – precis som den första snörlösa VM-bollen, Duplo T från 1950, hade designen funnits en tid i vissa europeiska länder.

Telstar var dock den boll som FIFA tog fasta på denna trend och tog den till världen.

Telstar Durlast (1974)

Telstar var en sådan succé att den bara modifierades något, och inte utvecklades helt och hållet, inför 1974 års turnering i Västtyskland, där Adidas hade sitt hemland.

Den döptes om till “Telstar Durlast”, men “Durlast”-delen hade funnits på bollen från 1970. Detta hänvisar till den beläggning som bollen fick för att skydda lädret och se till att den höll i vått väder.

En tjockare beläggning av “Durlast” gavs till 1974 års boll, vilket gav den dess varumärkesmässiga glans.

Den goda nyheten för Adidas var att nu när de var etablerade som officiell partner till FIFA fick de tillåtelse att lämna kvar sitt varumärke på bollen.

Det gjorde Telstar Durlast till en storsäljare, och samma boll som användes på planen fanns tillgänglig i butikerna. Johan Cruyffs och Nederländernas briljans i den turneringen har tjänat till att göra den till en annan klassisk design.

Foto: WorldCupWiki

Tango (1978)

År 1978 introducerade Adidas Tango – uppkallad efter den berömda dansen i värdlandet Argentina.

Den har gått vidare till att bli en av de mest populära bollarna som någonsin tillverkats, men Adidas var uppenbarligen något nervösa inför introduktionen av sin andra VM-design – de producerade ett antal “Telstar 1978”-bollar som en reservplan.

Men Tango tog fart och bytte ut Telstars svarta paneler mot en helt vit bas med svarta trianglar arrangerade i ett cirkulärt mönster, vilket skapade en viss effekt när bollen rullade över gräset.

Den såldes i enorma mängder och blev snabbt den mest kända bollen i världen.

Förutom den ikoniska designen beror en del av den nostalgi med vilken Tango är ihågkommen på det faktum att den markerade början på slutet för läderbollen.

Tango Espana (1982)

Adidas strulade inte alltför mycket med en vinnande formel inför VM 1982 i Spanien och introducerade Tango Espana.

Tango Espana innehöll vissa förbättringar av bollens vattentålighet och hållbarhet och behövde inte längre Durlast-beläggningen, eftersom sömmarna nu var svetsade samt sydda ihop.

Ett vattenavvisande polyuretanskikt skulle läggas till 1984, vilket tog oss ett steg närmare läderbollens tidigare nämnda död – mer om det i nästa avsnitt.

Den mest anmärkningsvärda skillnaden var annars tillägget av Adidas logotyp med tre blad – känd som “trefoil”.

Foto: Warren Rohner

Azteca (1986)

Azteca är inte en särskilt minnesvärd boll i sig själv, men den är oerhört viktig i VM-bollarnas historia av ett par skäl.

För det första utformade Adidas – efter att ha återanvänt Tango i Spanien – återigen en boll som var specifik för värdlandet, i det här fallet Mexiko. Den traditionen skulle fortsätta vid varje turnering från och med nu.

Men ännu viktigare var att detta var den första syntetiska bollen som användes vid ett fotbolls-VM.

Attraktionen med syntetiska bollar var tydlig: de återgick till sin ursprungliga form omedelbart efter att ha blivit sparkade och testades bättre än läderbollar i så gott som alla avseenden, inklusive vattentålighet och hållbarhet.

Designen av Azteca och Adidas varumärke med mönster av trianglar var inspirerad av aztekisk arkitektur och väggmålningar.

Etrusco Unico (1990)

Fortsatt på temat att på något sätt hylla värdlandet fick bollen för Italia 90 sitt namn efter etruskerna, en civilisation i det gamla Italien.

Mest anmärkningsvärt var att de vanliga “triaderna” i tangostil dekorerades med huvuden av etruskiska lejon, ett vanligt ämne för fin konst under perioden.

Adidas fortsatte att arbeta med materialen och egenskaperna hos sin helt syntetiska boll efter VM 1986, och Etrusco Unico var en vidareutveckling av Azteca.

I 20 år, mellan 1978 och 1998, skulle det i själva verket ske mycket små förändringar i hur den officiella VM-bollen såg ut, bortsett från det faktum att de ursprungliga Tangobollarna hade varit gjorda av läder.

Foto: warrenski

Questra (1994)

För det första VM som hölls i USA introducerade Adidas Questra.

Temat den här gången var rymdresor, vilket var tydligt både i bollens utformning och i försöket att göra den till den mest futuristiska, högpresterande modell som använts vid ett VM hittills.

Efter en ganska tråkig turnering i Italien hoppades FIFA att kunna krydda upp det hela.

Den viktigaste nyheten var ett lager polystyrenskum på utsidan av bollen, vilket skulle göra den mjukare att röra vid och lättare att kontrollera samtidigt som den ökade hastigheten.

Effekten var uppenbar. Inte ett enda lag höll nollan i kvartsfinalen. Endast tre av 16 gjorde det i den första utslagsrundan. Ironiskt nog var finalen en av endast tre 0-0-avgöranden under hela turneringen, men sammantaget var det det mest målrika VM sedan 1982 och innehöll några spektakulära mål.

Tricolore (1998)

VM hade sänts i färg för första gången redan 1970, men det dröjde till 1998 innan bollen följde med.

Adidas Tricolore, som introducerades till Frankrike 98, var den första bollen som fick en flerfärgad design. Den behöll Tango-triaderna men gav dem, som namnet antyder, en röd, blå och vit prägel för att matcha den franska flaggan.

Det fanns prestandaförbättringar, där skumlagret som hade införts 1994 vidareutvecklades för att göra bollen mjukare och snabbare.

Men den mest anmärkningsvärda aspekten av Tricolore var utan tvekan designen och det prejudikat den skapade.

Införandet av färg öppnade Adidas ögon för en värld av nya möjligheter och skulle leda till att det traditionella Tango-mönstret övergavs vid nästa VM 2002.

Foto: Getty Images

Fevernova (2002)

Med Fevernova, som skapades för VM i Sydkorea och Japan 2002, började Adidas verkligen experimentera.

Det gjorde de först och främst i bollens utformning, där man övergav det traditionella Tango-utseendet till förmån för en tom boll som fick större gröna, gyllene och röda triangulära mönster.

Men Adidas fortsatte också att förändra saker och ting när det gäller bollens tekniska aspekter, och Fevernova noterades av många spelare för att den kändes lättare än tidigare modeller – trots att den nådde den övre delen av den viktgräns som FIFA hade infört.

David Beckham, en Adidas-ambassadör som var med och testade Fevernova, stödde tillverkarens påståenden om att det här var en boll som var så exakt som aldrig tidigare hade gjorts.

Gianluigi Buffon, å andra sidan, refererade till den som en “galen studsande boll”.

Foto: Getty Images

Teamgeist (2006)

Teamgeist betyder laganda, en hyllning till värdnationen Tysklands tradition av kollektiv styrka framför individuell briljans.

Den mest anmärkningsvärda utvecklingen 2006 var införandet av en design med 14 paneler och färre sömmar, vilket skulle göra bollen rundare och mer konsekvent. Den testades bättre än vad någon boll i världen hade gjort när den släpptes.

Men ändå var inte alla nöjda.

Vissa spelare klagade på en “knuckleball”-effekt när bollen var luftburen och hävdade att dess flygning var för oförutsägbar. Detta framhävdes i VM:s allra första match, när Philipp Lahm och Torsten Frings gjorde spektakulära mål som synligt dök och svängde i luften.

Adidas tillverkade en specialtillverkad boll, tryckt med detaljerna för varje match i turneringen, och införde även en speciell guldversion – “Teamgeist Berlin” – för finalen.

Foto: Getty Images

Jabulani (2010)

Under 2010 blev det riktigt intressant.

Jabulani kan vara den mest kända bollen som någonsin har tillverkats – tack vare sin ökända karaktär. Adidas försökte skapa en boll som var rundare än någonsin genom att minska antalet paneler igen, från 14 på Teamgeist till bara åtta på Jabulani.

Den ansågs dock vara så oförutsägbar att målvakterna revolterade.

Julio Cesar jämförde Jabulani med de billiga bollarna som säljs i stormarknader, medan Iker Casillas kallade den för “hemsk”. Det sades att den påverkade såväl passningar som skott, och ett tråkigt och kuggigt gruppspel gav bollen ännu mer kritik.

Adidas kontrade med att hävda att de hade testat bollen i sex månader, och pekade på beröm från Adidas-sponsrade spelare som Frank Lampard och Michael Ballack.

I slutändan krävdes det en NASA-studie för att gå till botten med problemet. De upptäckte att Jabulani började “knäcka” (röra sig i luften) i en högre hastighet än tidigare bollar på grund av dess slätare yta med färre sömmar.

Det låter bra i teorin, men problemet var att skott, till exempel direkta frisparkar, tenderade att färdas i den högre hastigheten – vilket gjorde att effekten blev mer påtaglig i praktiken.

Foto: Getty Images

Brazuca (2014)

Jabulani hade varit något av en PR-mardröm för Adidas, så inför fotbolls-VM i Brasilien 2014 släppte de vad de hävdade var den mest testade bollen någonsin.

Den kallades för Brazuca, ett slangord för “brasilianare” som enligt FIFA beskriver “nationell stolthet över det brasilianska sättet att leva”. Den har flerfärgade band som efterliknar populära brasilianska “önskeband”.

Ännu en gång minskades antalet paneler på bollen, Brazuca hade bara sex.

Den skickades runt om i världen till spelare, lag och nationella förbund för omfattande tester och återkoppling före turneringen. Adidas skickade till och med ut en förklädd version som användes i vissa ligamatcher.

Brazuca lockade till sig mycket mindre kontroverser och antogs av ett antal klubbligor, bland annat Bundesliga och MLS.

Foto: Getty Images

Telstar 18 (2018)

I november 2017 släppte Adidas Telstar 18 – den officiella matchbollen för fotbolls-VM 2018 i Ryssland.

Den är en återskapning av den första Adidas-bollen som användes vid ett VM – den klassiska Telstar från 1970 – och är den första turneringsbollen sedan 1994 som är övervägande svart och vit.

Den enda färgen på Telstar 18 är de gyllene Adidas-, Telstar- och VM-logotyperna som är tryckta på bollens vita yta, och de svarta sektionerna har fått en gradient- och mosaikeffekt.

Likt Brazuca har Telstar 18 bara sex paneler, men de är arrangerade i en helt ny form och ger den visuella effekten att den påminner mer om bollen från 1970 med 32 paneler.

Bollen kommer att testas flitigt inför turneringen och har redan använts i olika ungdomstävlingar (med en annan utformning), bland annat i U20-VM.

Bollen har dock redan fått kritik, då de spanska landslagsmännen David de Gea och Pepe Reina har hävdat att den är “konstig” och att den är svårare att greppa än andra bollar. Tysklands målvakt Marc-Andre ter Stegen uttryckte samma oro, men medgav att målvakterna helt enkelt måste vänja sig vid den.

Foto: Getty Images