Denna artikel publicerades ursprungligen på VICE UK
Richard Madeley och Judy Finnigan har en dödspakt. Självklart har de det. Självklart har de det. Om något par på jorden har en dödspakt är det Richard och Judy. Det finns inga två människor i livet som är mer ödesbestämda att göra slut på varandra. Se dem djupt i ögonen. Känn deras brinnande önskan att döda den de älskar mest.
När jag tänker på Richard som dödar Judy, vilket är ofta, blir jag ledsen för hans skull. Richard Madeley som springer topless genom mörka skogar med en yxa. Richard Madeley som glatt rörde ricin i Judys morgonte. Richard Madeley, vrålande av bitter vrede, när Judys gamla damarmar rör sig svagt under en kudde.
Men jag kan aldrig tänka på att Judy dödar Richard. “Om Judy var riktigt sjuk och i logiskt förstånd”, sa Richard till Telegraph i maj, “skulle jag inte bry mig ett skit om det fanns en risk att bli åtalad. Jag skulle göra det som var rätt för min fru.” Richard Madeley skjuter en pil mot ett avlägset mål. Richard Madeley går ut i natten efter att ha satt eld på sitt hem i Plymouth. Richard Madeley bär Judys fortfarande varma hud som en kostym. Richard Madeley skriker “TUPPENNY FUCK” i kvällsvinden.
Men Judy kommer uppenbarligen att ta till flaskan i sista minuten, eller hur? “Jag har laddat pistolen, Judy”, säger Richard genom den vocoder som har ersatt stora delar av hans hals. Det är 2054 och han är på väg ut. “Gör det bara för fan.” Nej. Richard Madeleys reservdödsplan är alltså, som han sa till samma tidning, följande: “För mig skulle det vara ett låst rum, en flaska whisky och en revolver. Det känns som om Richard Madeley såg Vanishing Point vid samma avgörande tidpunkt i sin tidiga utveckling som jag gjorde.
Låt mig förklara. Vanishing Point, för den oinvigde, är en film om en man som kör en bil. Det var 1971. Man kunde göra en sådan film. “En man kör bil runt på en tomt i 90 minuter” var en legitim pitch. Och vad värre är, det krävdes två personer för att komma på det: en för att presentera berättelsen – “Okej, vad händer om en man måste köra en bil någonstans? I 90 minuter?” Och en för att skriva manus – “EXT: Vi öppnar med en man som kör bil. Han ser ledsen ut. Han kör i hög hastighet in i TVÅ SOLID BULLDOZERS.”
Ja, det är så Vanishing Point slutar: En man kör runt i 90 minuter och retar upp polisen och kör sedan in i en bulldozer-tung vägspärr som de har satt upp. Det första du säger när vår hjälte, Kowalski, kör in i två bulldozers i en flammande boll är: “Vad? Varför?” Sedan spolar man tillbaka bandet. “Varför? VARFÖR?” Sedan spolar du tillbaka bandet igen. Och sedan är du i början, tittar på Vanishing Point igen och undrar hur det kunde krävas två hela människor för att skriva ett så uppenbart manus.
Och så blir hela filmen en fråga om att avkoda vad exakt som får Kowalski att vilja däcka sin bil i två bulldozers, en historia som berättas genom en handfull helt osammanhängande återblickar. Det finns en bit där han brukade vara polis? Och en bit där han brukade vara en NASCAR-förare som kraschade? Och en bit där han och en hippietjej hänger i sked i en strandhåla? Det visar sig att den ärrgrävande hippietjejen var Kowalskis flickvän, och som vi får veta dog hon några ögonblick senare när hon går ut och surfar i havet efter samlaget och träffas av en våg – vilket, utöver att kvävas av ett par nödraketer eller antändas dödligt av en lavalampa, är den mest 70-talsdöd som någonsin har inträffat.
Det finns en skola bland ledande Vanishing Point-forskare som säger att Kowalski inte bara hämnas sin hippieflickväns död genom att köra in i två bulldozers med en hella snygg Dodge Charger, utan att han i själva verket flyr från den serie av besvikelser som präglar hans liv som före detta krigsveteran, vanärad polis och krockglad racerförare, som reducerats till att skjutsa bilar över hela landet som ett sätt att få pengarna att räcka till. Han är – i någon slags mödosam metafor – på väg mot döden. Till dessa människor säger jag: Ni tänker helt och hållet för mycket på Vanishing Point.
Vanishing Point är en film som har en åtta minuter lång sekvens där Kowalski pratar med en skallerormjägare som uppenbarligen bara är där för att fylla på filmen till 90-minutersgränsen. Liksom: När skallerormsmannen vänder sin korg med skallerormar upp och ner på ökenmarken går filmen i slowmotion bara för att få det att hålla i sig lite längre. Vanishing Point är en film där det körs så mycket att när det inte körs något blir man genast uttråkad. Det finns snaskiga polisutredningsscener (“Vi följer efter honom”, säger en polis. “Med datorer.” En lång, dröjande bild av en korkskiva med lysdioder), och en del med en naken tjej på en motorcykel som inte ens är i närheten av att vara vettig.
En gång frågar en polischef ursinnigt: “Vad är det som händer där ute?” och istället för att någon tar tag i walkie talkien och säger “han fortsätter att gå runt hörn och det är ett koncept som vi inte kan hantera” skickar en ung polis istället meddelandet “chefen, vi har tappat bort honom”. Det finns inget stort avslöjande här. Det finns ingen metafor. De två manusförfattarna (TWO) fick tydligen slut på idéer någonstans runt fyraminutersmärket, uppenbarligen efter att ha spenderat alla bra saker på dialoger som denna:
HELLA SPOOKY DUDE IN PINK SHIRT: Är det något som inte stämmer?
KOWALSKI: Varför skulle det vara så?
H/S/D/i/P/S: Det är bara det att du är så tyst. Och lynnig.
K: Ja, det kanske bara är min natur.
H/S/D/i/P/S: Varför skrattar du?
K: Jag skrattar inte.
H/S/D/i/P/S: Jo, det gör du. Långt ner i dig själv.
Like: Bar, ner till botten av hundskit. Men Vanishing Point handlar inte om ord eller berättelse. Den handlar om rosa solnedgångar. Frisk asfalt. En supercool DJ som är blind. Galet äkta rocklåtar. Ett NASCAR-race som jag inte riktigt förstår poängen med. Att åka uppför ramper gjorda av lera. Att få motorcykelpoliser att ramla av sina motorcyklar och ropa omväxlande “Augh!” och “Dangit!”. Kowalski slår en kille i ett improviserat lopp (han gör ett sjukt grepp där han växlar i exakt rätt ögonblick) så hårt att han kallar honom “jävel” innan han kör ner i en flod. Är du ung? Är du fri? Har du polisonger som skulle kunna täcka ett litet sovrum? Då är du Kowalski, kompis. Vi är alla Kowalski.
Jag ville vara Kowalski när jag var 13 år, främst för de där polisongerna, som jag inte kunde odla på den tiden och skulle ha svårt att odla även nu. Jag har ett levande minne av att se Vanishing Point sent på kvällen på ITV2 (detta var före Arg-from-TOWIE-eran på ITV2 – ITV2:s storhetstid, om du kan tro det, innan en man med en nacke som inte passar till en fluga, men som insisterar på att alltid bära fluga, skrattar i en halvtimme åt sin egen prutt medan en av hans kompisar får sina ögonbryn tatuerade). Jag var ensam hemma, drack den exakt enda Irn Bru-smakade WKD som jag fick ta fram ur kylskåpet när mina föräldrar inte var hemma, och åt en pizza som var hälften tonfisk-sötmajs och hälften mortadella. Jag tror att jag hade på mig mina grå pyjamasbyxor, om det hjälper minnet.
Hursomhelst, jag letade efter något att titta på efter Robot Wars hade slutat och hittade Vanishing Point, och blev fast: Jag älskade att polisen aldrig brydde sig om att fråga honom varför han inte stannade bilen innan de inledde en landsomfattande människojakt, eller hur lätt de blev förvirrade av Kowalskis speciella grepp att köra snabbt runt ett hörn; jag älskade vänskapen mellan den blinde DJ:n och Kowalski, som skedde helt och hållet via amatörradio; jag älskade den ikoniska Dodge Challenger-bilen; jag älskade inte Rattlesnake Man-grejen, men vi kan väl glänsa över den, och, framför allt, jag älskade slutet. Det vansinniga, vansinniga, två personer som har slut på idéer samtidigt.
För vad Kowalski gör är att gå ut i en gloria av ära. Han inser att han inte har mycket kvar att leva för så han dekorerar några bulldozers med sina kroppsdelar. Och jag känner att om jag befann mig i en situation där jag var beredd att “slänga en Madeley” – som Kowalski i den helt meningslösa TV-versionen från 1997, spelad av Viggo Mortenson, vars döda hippiebrudar-flickvän ersätts av en fru som han får reda på har dött i barnsäng för att filmen faktiskt ska bli vettig – så skulle jag göra samma sak. Jag skulle flyga ut från slutet av en hög byggnad. Ligga i badet med en handgranat på bröstet. Leda polisen på en vild jakt, prata med en ormmänniska, ha ett djupt men poänglöst samtal med en naken tjej på en motorcykel, ta en massa fart och sedan krascha med ansiktet, axlarna och armarna först in i två jordförflyttningsfordon.
Jag skulle bara vilja att folk skulle hitta mig och säga: “Jävlar, han menade verkligen att han skulle göra det”. Jag skulle vilja vara Kowalski.
Följ Joel Golby på Twitter.