Eysenck var en anhängare av empiriska och statistiska metoder. Han använde därför faktoranalys inom intelligens- och personlighetsforskningen och byggde på Charles Spearmans arbete.
I inledningen till boken The inequality of man (1973) beskriver Eysenck i detalj sin utveckling från att ha varit en övertygad beteendevetare, som tillskrev människors olika uttryck främst till den miljö de växte upp i, till att bli en anhängare av uppfattningen att dessa uttryck till stor del bestäms av arv.
IntelligensforskningRedigera
I intelligensforskningen fortsatte han sin lärares Cyril Burt forskning och försökte fastställa den nedärvda andelen intelligens, som han ansåg vara 70 till 80 procent. Samtidigt kritiserade han de vanliga intelligenstesterna eftersom de enligt honom inte mäter en persons fulla förmåga. Enligt Eysenck finns det två grundläggande intelligensprocesser. Intelligensprov mäter endast de så kallade nivå II-förmågorna, men inte nivå I-förmågorna, som endast är svagt korrelerade med dem.
Eysenck hävdade att det fanns betydande skillnader mellan “raserna” när det gäller intelligenskvoter. Vita låg före svarta:
“När svarta och vita amerikanska barn jämfördes med avseende på skolor, bostäder och föräldrarnas status och inkomst, eliminerade detta knappast IQ-skillnaden på 15 poäng mellan raserna; värre, när man jämförde barn till svarta föräldrar från medelklassen, som gick i bra skolor och bodde i bra miljöer, med barn till vita föräldrar från arbetarklassen, som gick i fattiga slumskolor och bodde i fattiga miljöer, så fick de vita barnen fortfarande bättre resultat på intelligenstest.”
Forskare som Donald D. Dorfman och Leon Kamin antar att en stor del av Burts data, som bland annat Eysenck förlitade sig på, var förfalskade. Andra forskare håller dock inte med om detta.
PersonlighetsforskningRedigera
Han antog också genetiskt betingade skillnader mellan individer i personlighetsforskningen. Eysenck utvecklade ett personlighetssystem där varje individs personlighet kan beskrivas som ett resultat av uttrycket av dimensionerna introversion-extraversion och labilitet-stabilitet. Den antika temperamentsteorin överlappar således med Eysencks: den flegmatiske är introvert och stabil, den melankoliske introvert och instabil, den sanguine extravert och stabil och den koleriske extravert och instabil. Eysencks teori är dock inte en personlighetstypologi utan en faktorteori som bygger på personlighetsdimensioner. En annan dimension av hans personlighetsforskning är psykotismen, som handlar om socialt avvikande beteende.
Han försökte koppla sin teori till fysiologiska processer. Extraverta personer kännetecknas till exempel av en ökad excitationströskel i hjärnans uppåtgående retikulära aktiveringssystem (ARAS). Det innebär att de kontinuerligt utsätts för en minskad exciteringsprocess från omgivningen, i kombination med hämmande impulser från kroppen (som sänds från formatio reticularis i hjärnan). Det motsatta gäller för introverta personer: de är kroniskt översvämmade av stimuli. Eysenck antog därför att introverta personer är lättare att konditionera än extraverta personer på grund av deras högre upphetsningspotential, och stödde sina antaganden empiriskt med olika konditioneringsexperiment (t.ex. experiment med ögonlocksstängning).
Med sin forskning om upphetsning och hämning stödde sig Eysenck på Ivan Petrovich Pavlovs respektive Clark L. Hulls teorier.
Han utvecklade en rad personlighetsskalor, även översatta till tyska, såsom Maudsley Medical Questionaire (MMQ, MPI), Eysenck Personality Inventory (EPI) och Eysenck Personality Questionnaire (EPQ). Eysencks personlighetsfaktorer konkurrerade med Raymond Bernard Cattells 16-faktormodell. För närvarande är den mest etablerade modellen femfaktormodellen (Big Five), som på många punkter motsvarar Eysencks personlighetsteori. Introversion-extraversion motsvarar kategorin med samma namn och labilitet-stabilitet motsvarar neuroticism. Endast psykotism kan inte lika tydligt hänföras till andra personlighetsdrag.
PsykoterapiEdit
Eysenck utvärderade psykoanalysens helande framgångar från 1952 och fann att terapi enligt Sigmund Freud inte bara bidrog lika lite till patienternas tillfrisknande som eklektisk terapi, utan att det i själva verket hindrade en förbättring genom spontant helande. Enligt hans mätning förbättrades 44-64 procent av dem som behandlats under många år, men 72 procent av en obehandlad kontrollgrupp. Detta var början på Eysencks kritik av psykoanalysen. Senare reviderade Eysenck denna åsikt genom att påpeka att det då inte fanns några bevis för att läkemedlet var effektivt. Det är tack vare hans utmaning som empirisk psykoterapiforskning började bedrivas i allt större utsträckning från och med nu. Tillsammans med Joseph Wolpe blev Eysenck en av grundarna till beteendeterapin och vidareutvecklade den på empirisk grund.
AstrologiRedigera
Eysenck trodde att stjärnorna påverkade en människas livsförlopp. Han hade funnit “några genuina fakta inom astrologin” som bevisade “helt slutgiltigt” att det fanns “ett samband mellan planeternas (Mars, Saturnus och Jupiter) position vid ett barns födelse och dess senare personlighet”.