27 mars 2009. Jag mådde bra kvällen innan. Den lilla förkylning jag hade haft var borta, och jag hade haft min första goda nattsömn på hela veckan. Men när jag vaknade på fredagsmorgonen klockan 6.15 och gick upp ur sängen snurrade världen moturs. Jag slog mot bokhyllan, snubblade genom badrumsdörren och landade på knäna framför handfatet. Det var som om jag hade snubblat över ett spöke som lurade vid sidan av sängen.
Även när jag låg på alla fyra slutade snurrandet inte. Jag var yrvaken och strävade efter fast stöd, men lyckades ta mig tillbaka till sängen och med en skarp analytisk insikt sa jag till min fru Beverly: “Det är något som inte stämmer.”
Enda sättet att ta på mig skjortan var att först knäböja på golvet. Jag vacklade när jag reste mig upp. När jag försökte hålla huvudet stilla och bara flytta ögonen kunde jag känna hur min rygg och mina axlar stramades åt och bildade ett skal. Allting var i rörelse, ur proportion, instabilt. Jag klarade mig knappt ner till frukosten, klamrade mig fast vid ledstången, koncentrerade mig på varje steg och när jag äntligen kom fram till köket kände jag mig för uppspelt för att äta ändå. Jag insåg det inte då, men trapporna skulle bli min största risk under denna attack av obeveklig, svårhanterlig svindel.
Svindel – känslan av att du eller din omgivning snurrar – är ett symtom, inte en sjukdom. Man får inte en diagnos av svindel, utan man presenterar sig med svindel, ett kännetecken för balansstörningar. Eller med yrsel, en mer generaliserad term som avser en rad olika okontrollerade känslor, bland annat yrsel, svimning, ostadighet, rumslig desorientering och en känsla som liknar svimning. Det händer nästan alla: för mycket att dricka eller att stå för nära kanten av ett tak eller att träna för hårt eller att resa sig för snabbt.
Men enligt National Institutes of Health kommer “mer än fyra av tio amerikaner att uppleva en episod av yrsel någon gång under sitt liv som är tillräckligt betydande för att skicka dem till en läkare”. Det skulle vara ungefär 125 miljoner av oss.
Om det fanns ett soundtrack skulle yrsel ibland vara ett tågs hjul som gnisslar och skriker på spåren när bilen vänder och nästan välter. Andra gånger skulle det vara en trädtopp fylld av upproriska kråkor i en plötslig blåstorm.
Jag minns att jag kände mig hjälplös och obunden, att jag behövde sträcka ut efter något stabilt som kunde ge mig stadga, men fann att allt jag sökte gavs för mycket. Vertigo är en karnevalsvärld och jag var den mänskliga stötfångarbilen. Jag rörde mig utan auktoritet eftersom den enkla handlingen att flytta mitt huvudplan kastade mig in i kaos. Men det gjorde också att förbli orörlig. Jag var aldrig bekväm eller avslappnad, aldrig tillfreds, hemma i min värld.
Men jag var inte ensam. Delvis berodde det på att jag hade Beverlys stöd och min dotters stadiga oro. Jag var inte heller ensam eftersom, som en studie som publicerades i Archives of Internal Medicine 2009 konstaterade, 69 miljoner amerikaner i åldern 40 år och äldre, eller 35,4 procent av befolkningen under den fyraåriga studieperioden, hade någon form av vestibulär dysfunktion – en term som innefattar svindel.
När jag drabbades av svindel hade jag ingen aning om att det var en så vanlig företeelse.
Jag var inte heller obekant med balansproblem. År 1988 fick jag ett virus som riktade sig mot min hjärna och gjorde mig neurologiskt handikappad. Förutom skador på mina minnessystem, abstrakta resonemang, ordfyndighet och andra kognitiva förmågor hade min hjärnas förmåga att bearbeta information – inklusive information som är nödvändig för att upprätthålla balansen på ett tillförlitligt sätt – äventyrats. Jag hade varit tvungen att gå med käpp i 15 år.
Den mänskliga balansen är en operation med flera system. “Den börjar med en serie signaler i de små balansorganen i innerörat”, enligt hörsel- och balansexperten Daniel Sklare. “Dessa organ arbetar tillsammans med hjärnans visuella system för att ge dig en känsla av kroppens position.” Andra delar av kroppen – hud, leder, muskler – förmedlar också balansinformation till hjärnan. Allt som krävs för att utlösa en balansstörning är ett fel i en av dessa känsliga komponenter. Forskare har identifierat mer än ett dussin olika balansstörningar, rapporterade NIH 2012.
Den där marsmorgonen 2009 trodde min primärvårdsläkare att mitt problem var den vanligaste av dessa störningar, benign paroxysmal positional vertigo, eller BPPV. Han förklarade att “öronstenar” – små avlagringar av kalciumkarbonat, som förmodligen hade lossnat från den virusinfektion som jag hade fått veckan innan vid kusten – hade samlats i de inre öronkanalerna i mitt högra öra. Sådana avlagringar, eller otoconia, blir oroliga vid minsta rörelse och sänder alla möjliga förvirrande signaler genom balanssystemet. Tills det löste sig kunde jag förvänta mig att symtomen skulle kvarstå. Det kunde vara två dagar eller två veckor eller två månader, sa han.
Det varade i fem månader. För att vara exakt: När jag hade träffat neurotologen – som snurrade mig i en Omniax-systemstol, en diagnostisk anordning som ser ut som en futuristisk karnevalsattraktion eller en apparat för att träna astronauter att uthärda tyngdlöshet – och neurologen som specialiserat sig på balansrubbningar – som skickade mig på en magnetröntgenundersökning av hjärnan och sedan åkte iväg för att ta en månads semester – och akupunktören, som också var doktor i kinesisk medicin, hade min yrsel pågått i 138 dagar.
Och det var inte BPPV, även om den första diagnosen verkade rimlig. Beverly och jag hade gått hem och forskat om det. Vi tittade på flera YouTube-demonstrationer av Particle Repositioning Procedure, eller Epley-manövern, som är avsedd att förflytta otoconia. Jag låg på rygg på vår säng med huvudet vridet åt höger och dinglade yrvaket från kanten i Beverlys händer. Efter 30 sekunder flyttade hon mitt huvud till vänster, väntade ytterligare 30 sekunder och hjälpte mig att rotera över på vänster sida, med ansiktet nedåt, där jag tittade på hennes knäskål. När ytterligare 30 sekunder hade gått satte jag mig långsamt upp och samlade mig i en minut och försökte att inte spy. Tre gånger om dagen.
I 69 dagar. Inte för att jag räknade, men det var 1 656 timmar av mitt liv under vilka jag var tvungen att gå med käpp, inte kunde klara trapporna på ett säkert sätt, inte kunde köra bil, knappt kunde uthärda att vara passagerare i ett fordon i rörelse, föll i mataffären när jag sträckte mig efter ett paket pappershanddukar, hängde ner till knäna när jag försökte gå på gatan bredvid Beverly, inte kunde skriva eller upprätthålla fokus på läsning, blev yr när trädgrenar rörde sig i en bris eller när svalor bytte riktning i luften. Under hela denna tid kände jag mig så förkroppsligad, samtidigt som jag kände mig instängd i min kropp, att jag trodde att jag höll på att förlora mig själv timme för timme.
Min svindel hade aldrig varit godartad i någon mening av ordet; hade aldrig varit paroxysmal, eftersom den inte kom och gick; hade aldrig varit en funktion av positionen; hade inneburit mer än bara svindel; och hade inte lösts genom 207 upprepningar av Epley-manövern (och inte heller genom att dricka ingefärste). Därför trodde vi att jag kanske inte hade godartad paroxysmal positionell svindel. Min läkare höll med.
Efter veckor av intensiva tester – under vilka jag hade elektroder djupt inne i öronen, jag utsattes för genomträngande ljud och luft som blåstes in i mina hörselgångar, och jag utsattes för ryckande/tiltande golvplattformar och de där galna slingorna på Omniax-stolen – fick jag diagnosen endolymphatisk hydrops. Detta tillstånd, en fluktuation i volymen och koncentrationen av vätska i innerörat, kan uppstå till följd av infektion, allergi, tumör, degeneration av innerörat, huvudtrauma eller okända orsaker. I mitt fall trodde neourotologen att orsaken var en viral endolabyrinthit – ett virus som angrep mitt inneröra. Han ansåg att det kunde vara en reaktivering av något tidigare virus i mitt system, troligen herpes zoster som jag hade fått 2002, när jag fick vattkoppor för första gången vid 55 års ålder.
Då neurotologen ordinerade ett potent antiviralt läkemedel, Valtrex, ville jag rådgöra med min primärvårdsläkare igen innan jag tog medicinen. Han var skeptisk till diagnosen. Förutom yrsel hade jag trots allt inga av de klassiska symptomen på endolymphatisk hydrops. Mina symtom fluktuerade inte beroende på position eller aktivitet, jag hade ingen hörselnedsättning, ingen ringning eller surrning eller känsla av fyllighet i örat.
Teknik och medicinsk vetenskap bekräftade att jag var yr. De visste fortfarande inte riktigt varför.
Dag 95 konsulterade jag neurologen, som talade om stroke i hjärnstammen och tumörer och sa: “Låt oss ta en titt, så att vi kan utesluta saker och ting”. På dag 97 gjorde jag en magnetröntgenundersökning av hjärnan. På dag 101, min 62:a födelsedag och dagen innan neurologen skulle åka på semester, ringde han och sa att det inte fanns några tecken på något oroväckande, även om det kanske fanns ett litet kontaktområde mellan ett blodkärl och nerverna i innerörat. Han menade att jag inte var i fara om jag inte föll, så jag borde inte falla. Vi skulle träffas när han kom tillbaka. Han ordinerade en liten dos valium två gånger om dagen för att dämpa nervresponsen ifall det skulle finnas den där kontakten med ett blodkärl.
Klockan 20.09 på kvällen den 12 augusti, dag 138, satt Beverly och jag i soffan i vårt vardagsrum. Det hade regnat hela dagen. Jag hade haft min nionde akupunkturbehandling dagen innan. Jag läste långsamt Willie Morris’ memoarer om sin vänskap med James Jones, när det kom en stor explosion av yttre tryck inne i mitt huvud. Det täppte till mina öron. Jag släppte boken, öppnade munnen på vid gavel och satte båda händerna mot öronen. På två sekunder vände trycket och försvann.
“Hände det något?” Beverly frågade.
Förtjust över att jag fortfarande kunde prata, röra båda armarna och byta position i soffan sa jag: “Jag tror inte att det var en stroke.”
Hon tittade på mig i flera sekunder och log. “Ställ dig upp. Jag undrar om din svindel är borta.”
Jag gjorde det. Det var det.
Tolv dagar senare, när jag berättade för neurologen vad som hade hänt och att symtomen, förutom en viss kvarstående yrsel, inte hade återkommit, sa han: “Du var i så dåligt vestibulärt skick. Jag skulle vilja ta åt mig äran för detta, men jag tror inte att jag kan göra det.”
Försvinnandet, tyckte han, bekräftade en teori som han hade övervägt: intrakraniell hypertension, en tryckuppbyggnad inuti min skalle, framkallad av ett virus. En ansamling av virusmaterial i ryggmärgsvätskan täppte till de hål genom vilka vätskan normalt rinner ut. Det ledde till en ansamling av vätska och tryck, vilket orsakade symtomen.
“Så det lossnade på egen hand?”
“Det är en ganska elegant teori.” Han log.
Symtomen har inte återkommit. De har tittat in hos mig då och då, retat sig på mig – yrsel när jag rör huvudet snabbt, yrsel när jag tittar ut genom fönstret eller ser stora blåhägrar som landar i ett svajande bomullsträd – men det är allt. Det har gått fyra år, åtta månader och tio dagar.
Skloots senaste bok är “Revertigo: An Off-Kilter Memoir”
.