Pyramider, slott, palats: symboler för makt och status har haft många olika former genom tiderna, och för vikingarna var det långskeppet som verkligen räknade.

Under denna månad hoppas norska arkeologer kunna slutföra sin utgrävning av ett sällsynt, nedgrävt långskepp vid Gjellestad, en fornlämning sydost om Oslo. Det är den första utgrävningen av detta slag i Norge på ungefär hundra år.

Det mesta av det oceangående skeppet har ruttnat bort under århundradena, men arkeologen dr Knut Paasche tror att utformningen av järnspikarna ändå kommer att göra det möjligt att så småningom bygga en replik.

Golvradar (GPR) avslöjade att det var cirka 19 meter långt och 5 meter brett, vilket gör att det kan jämföras med de välbevarade vikingaskeppen Oseberg och Gokstad som visas i Oslo.

Dessa skepp hittades på den västra sidan av den breda Oslofjorden.

På 800-talet började vikingarna att använda segel, men de behövde fortfarande starka roddare för att genomföra sina episka resor.

I sina långskepp reste de runt på de brittiska öarna, plundrade kustsamhällen, bosatte sig sedan och lämnade efter sig ett arv av fint hantverk samt norrländska ord och namn.

De norrländska vikingarna vågade sig till Island och en del av dem bosatte sig sedan på Grönland och Vinland i Nordamerika – det som senare blev Newfoundland.

Karta: Norge och grannländer

Krigslångskeppet Gjellestad är från den förkristna vikingatiden 750-850 e.Kr., säger Paasche från det norska institutet för kulturarvsforskning (Niku) till BBC.

“Vi vet ännu inte om det var ett rodd- eller segelskepp. Andra, som Gokstad- och Tune-skeppen, kombinerade rodd och segling”, sade han.

Studier av kölen kommer att vara avgörande och, sade han, “kölen ser väldigt annorlunda ut än de andra, vilket är riktigt spännande”.

“På kusten är det svårt att använda ett segel, vinden ändras hela tiden, så man roddade ofta ett fartyg. Men för att korsa, till exempel från Bergen till Shetland, var det bättre att vänta på rätt vind.”

Gjellestad är en stor begravningsplats, med så många som 20 gravar och Jell Mound, som härstammar från romersk järnålder (1-400 e.Kr.). Denna hög, den näst största i Norge, ligger 100 meter från fartygsgraven, som i sig själv var en hög.

Utgrävningsledaren Christian Rodsrud säger att Jell Mound markerar platsen för en forntida kremeringsbegravning, men knappt något hittades inuti. Den kan ha plundrats vid något tillfälle.

Plöjning av jordbrukare på 1800-talet jämnade ut högen över det närliggande skeppet och andra gravhögar.

Det finns också rester av långa hallar, som troligen användes för ceremonier och fester som pågick i flera dagar. Det var en tid av maktkamp mellan rivaliserande vikingahövdingar.

Grav som adelsmärke

Mr Rodsrud berättade för BBC att “skeppet har en tydlig koppling till de äldre gravarna och framför allt till den stora Jellhögen – det är uppenbart att vikingarna ville förhålla sig till det förflutna”.

Skeppsbegravningen kan ha varit för en kung, drottning eller jarl, sa han. Jarls var adliga krigare – den anglosaxiska motsvarigheten var en earl.

Till skillnad från detta prestigefyllda landmärke var mycket mindre båtbegravningar vanliga bland vikingarna.

Hittills har teamet hittat ben från ett stort djur – troligen en häst eller tjur – i båtgraven, men inga mänskliga ben.

Det finns tecken på att välorganiserade rövare tog bort gravföremål, vilket pekar på en politisk handling som syftade till att “bekräfta den dynastiska makten”, står det i en forskningsrapport om platsen.

Läs mer om relaterade ämnen:

• Vad har vikingarna någonsin gjort för oss?
• Upp Helly Aa: Allt du behöver veta om vikingafestivalen
• Kan vi väcka tidiga irländska röster till liv igen?

På den tiden var kusten närmare – cirka 500 meter bort. Det fanns en skyddad vik, vilket gjorde platsen lättillgänglig till sjöss. Norsk forskning visar att havsnivån då var så mycket som 6,5 meter högre än idag i regionen.

“Jag är säker på att det här samhället hade kontakter långt bort, och den person som begravdes i skeppet kan ha rest långa sträckor”, säger Rodsrud, docent vid Norges kulturhistoriska museum. Vikingarna bedrev handel överallt – bland annat med Bysans, det nuvarande Istanbul.

Vad gjorde vikingaskeppen speciella?

Det var en sjöfartskultur: de fulländade sina navigationsfärdigheter utan att behöva instrument som det astrolabb som användes av araberna.

Detta beroende av båtar var ett direkt resultat av Norges geografi: berg och fjordar med få användbara vägar och en slingrande kustlinje som är tusentals kilometer lång.

Vikingarna använde sig av hundratals skepp, sade Paasche, och besättningarna fick ingående kunskaper om väder, havsförhållanden och marina djur. “När man fiskade från Bergen en bra dag kunde man se Färöarna, och därifrån kunde man se Island.”

Skeppen hade överlappande ekplankor – en stil som kallas nordisk klinker – med vattentätning av tjära.

Konstruktionen var lätt, så att skeppen kunde bäras i land. Invändigt fanns det flyttbara inredningar av furu – en skandinavisk tradition som går långt tillbaka i tiden, långt bortom de moderna platta möblerna.

“Vikingarna rörde sig med havet, inte mot det. Det låga djupgåendet gjorde det möjligt för en våg att gå under fartyget och lyfta det”, sade Paasche.

Detta låga djupgående gjorde också att vikingarna kunde segla långt inåt landet på grunt vatten – en viktig fördel i deras många erövringar.