I. Ett exempel som används i USA:s juristutbildningar är vanligtvis fallet Steven v Bromley & Son .

• Fakta
  1. Skeppsägarna kom överens om en charteravgift för transport av stålstockar
  2. Befraktarna lastade allmänna varor, i strid med avtalet
• Issue

Skulle fartygsägarna kunna ha rätt till endast nominellt skadestånd; eller kunde man dra slutsatsen att det fanns ett avtal med en högre avgift

• Beslut

Krav på skadestånd utöver det nominella skadeståndet bifölls

• Redogörelse

Man kunde dra slutsatsen att det fanns ett avtal som innebar att fartygsägarna var berättigade till den allmänna avgiften för den last som lastades i strid med avtalet.

II. Person A (käranden i detta hypotetiska fall) berättar för granne B (svaranden) att han ska bygga en mur på deras fastighet som kommer att ge en fördel för både A och B. A antyder att det skulle bli billigare för dem båda om A utför arbetet i stället för att anlita en yrkesman. B håller med om att muren ska byggas, men inget pris förhandlas fram. A bygger muren och ber sedan B att kompensera honom för den fördel som muren innebär för B (vanligtvis hälften av murens värde). B vägrar. A har rätt till viss ersättning på grundval av quantum meruit. Detta beror på att det fanns ett underförstått löfte mellan A och B, som härrör från avtalsrätten, eftersom A handlade under antagandet att B skulle betala för en del av hans tjänster (se Estoppel). Den vinst som vinns i målet, eller det skadestånd som man skulle komma överens om i en förlikning utanför domstol, kommer att riktas som ett assumpsit på ett quantum meruit. Day v. Caton, 119 Mass. 513 (1876).

I Kanada är quantum meruit inte baserat på avtalsrätt utan beror snarare på rättviseprinciper om oskälig berikning. Den gamla maximen: estoppel tillåter att ett underförstått löfte fungerar som en sköld mot tvister men aldrig som ett svärd är i allmänhet bekräftad i kanadensisk lag. Ett underförstått löfte skulle därför inte skapa en grund för en talan. I stället bygger quantum meruit på behovet av att förhindra att grannen berikar sig på ett orättfärdigt sätt genom att låta staketbyggaren fortsätta med arbetet i tron att han skulle bli kompenserad.

III. Quantum meruit kan också tillämpas vid avtalsbrott.

En entreprenör har fått i uppdrag att arbeta med en skola. Han utför en del arbete men slutar sedan (kontraktsbrott). Han har rätt att få betalt för de tjänster som han redan har utfört åt skolan på grundval av quantum meruit (skolan kan dock ha rätt till skadestånd om den kan bevisa att återstoden av arbetena till marknadspris kommer att kosta mer än återstoden om de utförs av den tidigare entreprenören, och i vissa jurisdiktioner skadestånd för olägenhet/förlust av bekvämlighet, särskilt när det anges att tiden är av avgörande betydelse).

IV. Om en entreprenör finner att en del av hans arbete har ersatts av andra utan hans eget fel, begär han skadestånd för det eller de belopp som svaranden har gynnats. Tredje part, i avsaknad av bestämmelser som förhindrar detta, t.ex. nya entreprenörer som finner arbetet mer komplicerat till följd av defekter, kan, precis som i fråga om alla rättfärdiga åtgärder, såsom en quantum meruit-baserad återbetalning, snabbt för att undvika doktrinen om laches (billighet) (att ha låtit saker och ting ligga), väcka talan mot denna entreprenör.

V. En arrangör ingår ett långsiktigt serviceavtal med en teater för att hjälpa till att boka och organisera föreställningar för ingen annan under några månader. De tar emot delbetalda bokningar för föreställningar under dessa månader, men förmedlar inget av det som avtalats eftersom de har skäl att hävda att teatern är osäker och att teatern måste göra den säker. Teatern utför inga reparationer. Istället säger teatern upp kontraktet innan föreställningarna börjar genomföras. Därefter genomför teatern de flesta av föreställningarna och får fördelar, men betalar inte arrangören. Teatern ställer in vissa föreställningar utan anledning. En domstol skulle, i enlighet med liknande prejudikat, besluta att arrangören har rätt till ett assumpsit på ett quantum meruit om arrangören har agerat på ett proportionerligt sätt som förvaltare (förvaringsinstitut) och fördröjt överföringen av huvuddelen av delbetalningarna från biljettförsäljningen, på grund av tillräckligt välgrundade lokalfel som kunde ha påverkat arrangörens anseende.