Jag var 28 år när jag för första gången satt bredvid en människa som var döende.

Den personen var min syster.

Men även om det var det svåraste jag någonsin varit tvungen att göra var det också det största privilegiet i mitt liv, att få gå ända till slutet med någon vars liv jag hade varit en del av från allra första början.

Janine var bara 25 år när hon dog av cystisk fibros.

Mycket modig, livlig, beslutsam och stark, med ett ondskefullt sinne för humor, var hon, och kommer alltid att vara, mitt ljus i mörkret.

Hon lärde mig det mesta av det jag vet om livet och kärleken, och det finns inte en skugga av tvivel i mitt sinne om att jag inte skulle vara den kvinna som jag är i dag om det inte hade varit för henne.

För de av er som har haft någon nära anhörig som har dött vet ni precis vad jag menar när jag säger hur konstigt det är att titta på foton av någon som för alltid kommer att förbli ung medan ni blir äldre.

I oktober i år är det åtta år sedan hon dog.

8 år som känns som igår.

8 år som känns som så länge sedan.

Det är den märkliga paradox som livet och döden är.

Vår förlust kan kännas både ny och avlägsen på samma gång.

Jag kan fortfarande inte skriva om henne utan att tårarna stiger upp i mina ögon, men det är okej.

Människor säger ofta att det kommer en tid då man måste komma över det och gå vidare, men sju år av arbete inom vård i livets slutskede har lärt mig att det helt enkelt inte är sant.

Istället är det snarare så att vi lär oss att väva våra liv runt vår sorg, att acceptera den som en del av vårt väsen.

Döden av någon vi älskar kan lära oss så mycket om livet. Här är bara tre av de mest meningsfulla lärdomar jag har lärt mig:

Medierna framställer gärna hjältar som människor som rusar in i brinnande byggnader för att rädda andra eller går ut i krig för sitt land.

Och ja, dessa modiga människor faller verkligen under hjälteparaplyet.

Men det finns tysta, anspråkslösa hjältar som går bland oss obemärkt varje dag.

“En hjälte är en vanlig individ som finner styrkan att hålla ut och uthärda trots överväldigande hinder”. – Christopher Reeve

Jag älskar det citatet men det finns en sak jag skulle ändra på.

De som håller ut och uthärdar trots överväldigande hinder är allt annat än vanliga.

De är extraordinära.

Janine genomgick en dubbel lungtransplantation och ett års rehabilitering, varav den största delen tillbringades fastsatt i en vakuumpåse som var avsedd att suga de frekventa infektionerna ur hennes sår.

Hon var inte ute varje dag och räddade liv, men hon var lika mycket en hjälte som de som gör det.

Den person som kämpar mot depression och ångest men ändå lyckas lämna huset på morgonen för att gå till jobbet eller helt enkelt tar sig igenom ytterligare en dag, är en hjälte.

Den äldre mannen som är på sin första utflykt till snabbköpet sedan hans fru dog och som du ser försöka ta tag i en burk som ligger precis utom räckhåll på översta hyllan, är en hjälte.

Den hemmamamma som ger upp sin möjlighet att ha en egen karriär så att hon kan uppfostra sitt svårt sjuka barn är en hjälte.

Busföraren som hatar sitt jobb men jobbar extra skift för att försörja sin familj är en hjälte.

Vi måste omdefiniera vad det innebär att vara en hjälte i den här världen.

Du har visat mod, styrka och uthållighet inför överväldigande hinder om och om igen under ditt liv.

Det gör dig till en hjälte.

Att se bortom ytan till hjälten som finns inombords hjälper oss att känna medkänsla med dem som vi kanske inte haft så mycket medkänsla med tidigare.

Alla människor utkämpar en kamp av något slag.

Alla människor är hjältarna i sin egen berättelse.

2) Endast en sak betyder något

Kärlek. Kärlek är det enda som betyder något och ändå tappar vi så ofta detta ur sikte.

Vi snäser åt vår partner för att han eller hon lastar diskmaskinen fel.

Vi släpper ut en förbittrad suck när någon frågar om vi kan hjälpa honom eller henne med något på en redan upptagen dag.

Vi ger långfingret till den person som just skurit av framför oss i den tunga trafiken.

Det är så lätt att förlora kärleken ur sikte.

“Vi har alla samma början – födelse – och vi har alla samma slut – död. Så hur olika kan vi vara? Det viktigaste i livet är att lära sig att ge ut kärlek och låta den komma in” – Morrie Schwartz

Men även om jag skulle ha älskat att bli gammal tillsammans med Janine, att sitta ute på verandan i våra gungstolar som nittioåriga kvinnor och reflektera över våra liv, så tar jag kvaliteten på vår relation framför kvantiteten vilken dag som helst.

Jag var där under de många sjukhusvistelserna.

Jag var där när hon tog de första stegen ur sängen efter sin lungtransplantation.

Jag var där på rehabiliteringsanläggningen medan hon kämpade med mod varje dag för att stärka sina nya lungor.

Jag var där på det seglingsäventyr som hon insisterade på att vi alla skulle åka med på några veckor före sin död, det sista som stod på hennes lista.

Och jag var där och satt bredvid henne när hon tog sitt sista andetag.

Vi lägger för stor vikt vid de småaktiga argumenten, vid våra olikheter.

Istället för att fokusera på hur mycket mer lika vi alla är än olika.

Vi vill alla bli älskade, uppmuntrade och stöttade.

Vi vill alla bli behandlade med vänlighet och respekt.

Vi vill alla känna oss hörda, sedda, värderade och förstådda.

De människor som finns i ditt liv kommer inte att finnas där för evigt och du kanske inte har så mycket tid med dem som du tror att du har.

Älska dem med allt du har, för kärleken är det enda som betyder något.

3) Gå inte sömngångare genom livet

Totalt för många av oss gör så. Vi spenderar våra liv med att slösa tid på saker som inte är viktiga och som inte gör oss lyckliga.

• Det oändliga scrollandet på sociala medier
• De timmar som spenderas med att titta på Netflix
• Arbeta vansinnigt många timmar bara för att vi ska kunna köpa huset eller bilen eller kläderna eller prylarna som man säger att vi behöver och som vi tror kommer att göra oss lyckliga
• Bliva kvar på jobbet vi hatar

.

• Bliv kvar i förhållandet som inte är rätt för oss eftersom det är lättare än att börja om
• Säga att vi ska börja i morgon eller att vi ska göra det nästa år

Vi slösar bort så mycket tid på att gå sömngångare genom våra liv, bara för att komma fram till slutet och inse att vi spenderade vår tid på fel saker.

Vi kommer till slutet av våra liv och inser att vi inte har levt.

Vi borde inte vara ledsna över döden. Vi bör vara ledsna över att leva olyckligt. Om ett outlevt liv.

Det är det vi borde vara ledsna över.

Janine älskade livet. Hon var en social fjäril, hjärtat på varje fest.

När hon fick reda på att hennes sjukdom hade nått den terminala fasen ville vi alla svepa in henne i bomullsull. Vi ville skydda henne, hålla henne säker.

Men hon hade andra idéer.

Hon hade en lista med saker hon ville göra och hon gjorde dem alla.

Inklusive att få två tatueringar.

Hon dog som hon hade levt, modigt.

Vi får inte låta oss själva komma till slutet av vårt liv fyllda av ånger för att vi lät rädslan lamslå oss eller för att vi någonstans på vägen blev så fast i rutiner och tänkte “så här är livet”, att vi inte trodde att vi kunde ändra oss.

Vi kan förändras.

Vi måste.

Vi är skyldiga oss själva och alla som gått före oss att vakna upp och omfamna varje dag av denna värdefulla gåva som vi har fått.

Varje låda med mörker innehåller en gåva

Det är sant. Vi kanske inte ser det just då, men även den mörkaste av tider kan innehålla många gåvor.

Har jag önskat att Janine fortfarande var här?

Ja, det har jag. Men jag tröstar mig med att veta att det bara är hennes fysiska närvaro som inte är med mig.

Och jag tröstar mig med allt som hon lärde mig.

Hon fortsätter att forma och påverka mitt liv på så många sätt. Från de karriärvägar jag väljer till de relationsval jag gör, de lärdomar jag fick under de 25 år vi tillbringade tillsammans kommer att stå mig till god hjälp under kommande år.

Var inte rädd för mörkret och var inte rädd för att älska.

Ja, förlusten som kommer från att älska någon så djupt gör ont på en nivå som är svår att beskriva, den spräcker ditt hjärta på vid gavel.

Men de sprickorna är det som gör det möjligt för oss att få kontakt med andra. Vår smärta är det som gör det möjligt för oss att börja omfamna vår gemensamma mänsklighet. Att inte bara känna vår smärta utan även andras smärta.

Skillnaderna i våra hjärtan är det som låter ljuset lysa igenom.

Så frukta inte döden. Frukta att inte tillåta dig själv gåvan av kärlekens fullhet. Frukta ett outlevt liv.

Döden kan lära oss så mycket om livet. Vi måste bara vara villiga att lyssna.