Premiärpersonsspel och skräckspel har haft en trevlig överlappning de senaste åren med spel som Amnesia och Outlast som har fått en välförtjänt framträdande plats genom att dra nytta av vad det perspektivet kan göra för att förbättra en skrämmande upplevelse. Där förstapersonsspel tenderar att bli knepiga är dock när närstridskrafter kommer in i mixen. Djupuppfattningen kan lätt kännas konstig och det kan vara väldigt svårt att få till den känslan på rätt sätt. Det är därför som de flesta spel som lägger stor vikt vid närstrid tenderar att vara i tredje person, det gör den typen av spel enklare att genomföra. År 2005 fanns det dock en videospelsutvecklare, Monolith Productions, som inte hade något av detta konventionella tänkande, och långt före den skräckvåg i första person som Amnesia startade, Condemned: Criminal Origins släpptes över hela världen till Xbox 360 och PC. I Europa är det känt som “Condemned” och i Japan som “Condemned”: Psycho Crime” respektive.

Oavsett titeln i din region skulle de flesta som spelade spelet medge att det var mindre än perfekt och led av några av de problem som tenderar att uppstå när förstapersons- och närstrid kombineras, Men i stort sett minimerades dessa problem och uppvägdes ofta av Monoliths noggranna programmering och en intressant grym kriminaldramatisk bakgrund som genomsyrade hela spelet och gav det en slipande men ändå dyster ton, inte helt olikt filmerna Silence of the Lambs och Seven, som enligt ryktena var den främsta inspirationen till spelets visuella textur och allmänna stämning. Utöver allt det som det hade för sig lyckades Condemned arbeta in en massa trevliga utredningselement och blanda dem med skräck och strider med en någorlunda bra berättelse och ett utmärkt soundtrack som innehöll allt från bra stridsljud till stämningsfull stämning som höll spelaren på tårna utan att alltid veta varför för att verkligen göra sig själv till ett trevligt paket.

Så trots att Condemned var lite grovt i kanterna togs det emot ganska bra och fick till slut mer beröm än kritik för sitt risktagande och djärva sammanfogande av olika genrer och spelstilar som vanligtvis stannade i sina egna hörn på den tiden. Spelet fick nog också lite hjälp av att det var en lanseringstitel för 360:an, så det sålde bra och det fanns till och med planer på en filmatisering vid ett tillfälle som slutade med att falla igenom. Så varför blev detta inte en långvarig franchise? Med en sådan distinkt syn på skräck och närstrid i första person i kombination med goda recensioner och god försäljning, varför har denna franchise fallit in i skuggan av relativ obemärkthet? Vad i helvete hände med Condemned?

Nja, som du kanske har gissat gjorde Condemned tillräckligt bra ifrån sig för att motivera en uppföljare. Ethans berättelse hade uppenbarligen utrymme för mer utveckling så Monolith började arbeta på en uppföljare som skulle fortsätta berättelsen ungefär ett år efter det första spelets slut och arbeta in några blygsamma förbättringar av strid och grafik i originalet. Condemned 2 skulle också komma att släppas till PlayStation 3 och 360, men konstigt nog ingen PC-version. I Condemned 2: Bloodshot finner Ethan sig motvilligt rekryterad tillbaka för att utreda ännu ett fall som allt hänger på. Hans partner Rosa gör en välkommen återkomst liksom några andra karaktärer och teman som fans av originalspelet säkert kommer att känna igen. Under Ethans nya utredning finner han sig själv hantera ett ökat fokus på sekten i centrum för den ondska som Ethan rutinmässigt har fått ta itu med. Detta var kanske en bättre idé på pappret än hur det faktiskt slutade med att bli.

Alla subtiliteter om varför saker och ting var som de var som det första spelet hade närt var i stort sett borta här, eftersom kultens supernaturliga krafter förklarades omsorgsfullt, vilket avlägsnade all mystik som skulle ha följt med dem. Dessutom verkade spelets fokus växla runt från skräck till övernaturliga saker till sci-fi och tillbaka till skräck utan nästan någon känsla för tempo eller timing och många tyckte att historien, även om den hanterades relativt bra med tanke på vilken röra den var, blev lite för överdriven för sitt eget bästa och missade enkelheten i Ethans jakt på en seriemördare från det ursprungliga spelet. Detta kan vara en del av det som gick fel med serien. Det finns förvisso inget i sig som är fel med komplicerade historier i spel, men för ett spel som detta hjälper det verkligen att ha en effektiv berättelse och en genomskinlig motivation för huvudpersonen, så att spelaren inte distraheras av att reda ut för många saker och kan fokusera på att fördjupa sig i atmosfären.

Det här är något som originalet Condemned tycktes förstå bättre än uppföljaren. Kampen var framför allt den största förbättringen med fler avslutande rörelser och kombinationer som lades till listan över sätt för Ethan att göra sig av med fiender, vilka också var mycket mer intressanta och varierade än tidigare. Den tillagda mängden vapen och kombomultiplikatorer gnuggade dock många fans av originalet åt fel håll, eftersom det gjorde att striden, i likhet med berättelsen, verkade som om den försökte göra för många saker på en gång och aldrig riktigt ägnade tillräckligt med tid åt en idé för att se den fullt utbyggd. Detta är inte fruktansvärt ovanligt för uppföljare till spel, men tyvärr var det ett så genomgående problem i Condemned 2 att det gjorde att många fans av det första fann sig besvikna i slutet av spelet trots dess olika förbättringar och spelet var förmodligen för splittrande för att Monolith skulle fortsätta arbetet med serien, eftersom de slutade med att återgå till att arbeta med sin FEAR-serie som vann mer popularitet vid den tiden och sålde bättre än Condemned-spel.

Ett annat element som kunde ha hanterats bättre, eller kanske inte alls, var flerspelarläget i Condemned 2. Säkert är detta inte ett läge som många, om ens någon, efterfrågade efter att ha spelat det första spelet, och man kan inte låta bli att undra hur mycket bättre och kanske mer fokuserat det andra spelet kunde ha varit om delar av teamets tid och uppmärksamhet inte slösades bort på ett meningslöst flerspelarläge för en spelserie som helt enkelt inte behövde det.

Så med allt detta sagt, för Condemned kom det förmodligen bara att handla om den mäktiga dollarns makt. Enligt uppgift sålde Condemned 2 faktiskt långt under vad utgivarna ville ha, så även om vi skulle kunna gå fram och tillbaka om för- och nackdelarna med det andra spelet hela dagen, så är det mest troligt att om en spelfranchise inte längre är ekonomiskt vettig att avsätta medel och resurser till, så kommer det troligen inte att ske. Särskilt i dagens utvecklingsmiljö där så många karriärer och investeringspengar står på spel i samband med nästan varje mainstreamutgåva. Men med framväxten av mer än dugliga indy studios som visar Triple-A-folket upp många av deras dyra projekt, med spel som ser bra ut och spelar bra men kostar en bråkdel att göra, kanske vi kan se en ljus framtid för serien. Jace Hall från Monolith har sagt detta i en tweet från några år sedan där han nämner att han fortfarande äger Condemned-franchisen i sin helhet och att han har funderat på att leta efter ett litet team som han litar på att ta sig an den. Detta var redan 2015 så om han verkligen fullföljde den idén är vi kanske inte så långt ifrån en tredje satsning på franchisen som vi kanske tror. Kanske lurar, likt en galen rörsvängande psykopat, ett tredje fördömt spel runt hörnet.