Revue Belge de Philologie et d’Histoire / Belgisch Tijdschrift voor Filologie en Geschiedenis, 90, 2012, s. 1001- 1028 De uraliska språken
Marianne Bakró-Nagy
De uraliska språkens identitet
1.1. Namnen ‘ uraliska’ och ‘ finsk-ugriska’
Med mer än trettio språk är den uraliska språkfamiljen den största språkfamiljen i norra Eurasien. Dess talare lever utspridda över ett stort geografiskt område som sträcker sig från Norges norra gräns i Skandinavien ner söderut till Ungern (och dess grannländer) i östra Centraleuropa och österut till floderna Ob och Jenisei och deras bifloder i Sibirien och Taimyrhalvön i norra Sibirien. Denna språkfamilj kallas också ibland finsk-ugriska: i dagligt bruk är beteckningen ” finsk-ugriska” vanligare och används som en synonym till ” uraliska”. Tekniskt sett betecknar dock ” finsk-ugrisk” endast en av språkfamiljens två grenar, medan ” uralisk” avser den finsk-ugriska grenen och den samojediska grenen tillsammans. Termen finsk-ugrisk skapades ursprungligen i analogi med termen indogermansk, som anger de två mest avlägsna grenarna av språkfamiljen: Finska + ugriska = finsk-ugriska. Termen uraliska skapades senare utifrån namnet på Uralbergen, med hänvisning till den plats där det gamla hemlandet för de gemensamma förfäderna till de finsk-ugriska och samojediska folken ursprungligen tros ha bott och där många av dem fortfarande lever i dag, på vardera sidan av bergskedjan. De som talar de uraliska språken har kommit att skiljas åt av stora avstånd under århundradena och kan inte längre anses vara genetiskt (dvs. biologiskt) besläktade. Språkens genetiska släktskap och de språkliga avstånden mellan språken kan endast bevisas genom noggranna och systematiska analyser. När det gäller den traditionella språkfamiljemodellen (som anger kronologin för splittringarna inom familjen och som, som vi snart kommer att se , kan bestridas på flera punkter) visar figur 1 de uraliska språkens familjeförhållanden. Namnen i figur 1 är de uraliska språkens självbeteckningar (dvs. de namn som används av talarna). Mansi är till exempel självbeteckningen för det folk som av andra kallas Vogul – de flesta uraliska folk har också ett sådant andra namn. När det gäller de uraliska språk som talas i Ryssland spreds deras andra namn genom att de användes på ryska och fick negativa konnotationer under årens lopp. På grund av detta har självbeteckningarna gradvis blivit officiellt använda också, och i dag är detta namn som används i alla sammanhang. Benämningarna för samer har genomgått en liknande process, trots att samerna lever även utanför Ryssland.